Färger som bara syns på natten.

Ligger och strölyssnar på Spotify när ett av sommarens mästerverk dyker upp och jag blir bara helt upprymd. Eftersom denna låt ligger på min "Bäst just nu"-lista så vet jag inte hur många gånger jag nött den nu på slutet, men det var något speciellt med just ikväll. Jag lyssnade åter igen på låten som jag gjorde första gången jag hörde den någonsin. Ni vet, den där känslan av kärlek vid första ögonkastet. Eller ah, lyssningen.

Kan möjligtvis ha något att göra med att jag såg ett stjärnfall tidigare ikväll. Jag hade kommit hem till Henninge igen efter jobb i Tönnebro, ett riktigt grispass på gymmet efter det och sedan lite kvällste hos mormor. Mamma & pappa redan hunnit gå och lägga sig, så det var alltså släckt i hela huset och på hela gården när jag klev ur bilen. Och med tanke på hur kyligt och klart det är just ikväll så kan ni ju tänka er hur himlen såg ut... Totalt fullproppad av stjärnor.

I vanlig ordning blev jag förtrollad och kommer på mig själv med att stå och beundra himlavalvet ett bra tag. Blicken riktat rakt uppåt och ett leende sprider sig över ansiktet i samma veva som min själ andas stora och djupa andetag. Tar vara på situationen av att jag öppnas upp igen. Låser upp hänglåset som blockerat mitt bröst från frihet den senaste tiden. Också inträffar plötsligt något av det finaste jag vet - ett stjärnfall - och hela jag fylls av ett inre lugn.

Ni vet ju att jag är helt fascinerad av rymden och allt därtill hur nördig ni än må tycka att jag är. Det ni dock inte vet är vad jag önskade mig, för det gjorde jag såklart av ren tradition, men jag behåller min önskan för mig själv för jag vill så innerligt att den ska slå in. Och därför ska jag inte jinxa den någonstans.

Jag kan höra sju miljarder sköra stråkar stämma upp,
i
nför en allra sista konsert.
De spelar ett slomo-requiem för en dröm,
om ett liv som är mer än såhär.



Jag vill tro att det vänder nu.

Kentafton.

Jag har svårt att sova, ligger klarvaken och fattar ingenting. Var så trött att jag gäspade sönder när jag videosamtalade med Göteborg tidigare ikväll, men jag blir alltid så ruskigt sugen att lyssna på musik när jag tjötat med den karln... Denna gång började det lite oskyldigt med Perssons Pack och slutligen så vandrade jag över till Kent och då var jag fast. I vanlig ordning.

Förstår faktiskt inte hur jag kan bli så förtrollad gång på gång. Att jag aldrig inser att deras storhet är så ouppnåelig, utan jag inbillar mig stundtals att jag släppt dem lite granna. Men det är något jag förmodligen aldrig kommer att göra. Kent kommer verkligen vara med mig livet ut. Det är nästan så att jag vill tatuera in dem på min vänstra arm.

Ni förstår inte min stora förälskelse. Jag kan sätta hundra spänn på att ni inte gör det.


Bakom skynket har vi mannen i mitt liv, alla kategorier. Bilden är tagen av ingen annan än moi från den bästa Kentspelningen jag NÅGONSIN varit på - Sjöhistoriska på Djurgården i Stockholm en sen augustikväll i somras.

Jag vet att min bloggning har varit under all kritik den senaste tiden, men bloggappen har levt sitt egna lilla liv som ni förstått och då hamnar jag helt ur balans. För när jag inte kan informera er om mina entusiastiska gymbesök, mitt intensiva jobbande på Bollnäs travbana eller när jag simpelt nog hinkar bira och skrålar indierock med Sara-rara-Hedberg en helt vanlig lördag - vad är det då för mening med att driva en blogg över huvud taget?

Snart är jag dock tillbaka på banan igen. Jag behöver bara ladda batterierna först. Och det gör jag bäst med lite sömn för att sedan tagga upp inför en fest ute i "Knöa" hos favoriten Emil Bergh imorgon kväll. Jag blir alldeles varm i kroppen när jag tänker på vår egendomliga vänskap och hur mycket jag saknar min Puff i detta nu. Jag tror att det kan bli riktigt, riktigt fint.

Allt med framtiden kommer att bli fint. Så länge jag omringar mig av människor som får mig att le. Och så länge jag själv är regissören i sagan om mitt liv. Och så länge soundtracket signeras av Kent.

Där har ni en redig bästsäljare!