Dag 22 - Den bästa dagen på året och varför.

Dag 22 i blogglistan och nu ska jag erkänna vilken dag som är min favoritdag på året och även varför jag tycker på detta vis.

Jag vet inte helt riktigt hur jag ska tolka frågan - om jag ska gå efter ett klassiskt datum som liksom är återkommande varje år - eller om jag ska välja ut en dag från det gångna året som var extra speciell och helt enkelt bäst. Tittar man till återkommande datum så har jag haft olika favoriter genom åren. När jag var liten så var ju födelsedagen givetvis en favoritdag eller den dagen i början på juni när man fick gå på sommarlov. För några år sedan så var jag väldigt förjust i Midsommarhelgen eftersom vi hade ett rätt så kungligt firande i några år - jag, syrran och några sommarstugsgäster från Stockholm som vi stötte på av en ren slump när vi plockade upp dem som liftare och sedan spårade loss med totalt några år på raken. Och det är ju utan tvekan några av mina absoluta favoritminnen som har skapats under dessa helger. 

Jag har även varit ett stort fan av Annandag jul med tanke på att det har inneburit bandyns högtid med derby mot Bollnäs och sedan en galen utgång på det. De senaste åren har jag dock tappat lite av mina traditioner och kanske också för att jag har en tendens att tröttna på saker och ting. Sedan så har ju jobb kommit in i bilden, vilket alltid gör allting lite klurigare. Jag har ju oftast jobbat under stora helger och då tappar kanske sådana här högtider sin charm.

Om man tittar till fjolåret så jobbade jag ju galet mycket och var nog på så vis ingen riktig firare av de stora helgerna, så jag kan väl inte direkt säga att jag hade någon favoritdag ur den aspekten. Om jag däremot ska gå efter den dag som jag hade roligast och den bästa tiden i mitt liv så får vi röra oss tillbaka till oktober månad och under min slutspurt av den magiska månaden i Irland...
 
Det var söndagskväll på vandrarhemmet Abbey Court i centrala Dublin och vi brudar var i vanlig ordning taggade på att röja järnet. Jag hade som vanligt haft ett gäng helt galna utgångar dagarna innan och jag levererade storys efter storys där på rummet på mornarna vilket kom att bli något av min grej, haha. Jag hade verkligen tokladdat för denna helg och trots att jag var sjuk och inte ens hade någon röst kvar så fanns det ingenting annat än att gå all-in under min sista fucking helg i Dublin, liksom. Kan inte ens gå igenom hur galen fredagen och lördagen blev, för det blir för jäkla avancerat alltså. Men om vi säger på detta vis: allt, allt, verkligen ALLT spårade!

Men nu var det alltså söndag och måndagen var något som irländarna kallar för bank-holiday - en klassisk röddag i almanackan på svenska. Det var på så vis bäddat för dunderutgång och vi var så satans pepp så det fanns inte. Det började typ med att jag och Sophia hade haft en gosig utgång kvällen innan med Alex & Birdie så vi ville köra på tjejspåret även denna kväll. Vi var ärligt talat ganska så less på killarna och kursen i övrigt som var så jäkla nedlåtande mot oss tjejer, så jag knöt ihop min lilla feminist-upprors-hand och samlade ihop mina gööööörlz. Det slutade med att alla mina favoritbrudar, och helt ärligt alla de som jag verkligen tyckte bäst om och som jag visste att jag skulle sakna mest när äventyret var slut, hängde på ut och vi körde nog världens bästa utgång genom tiderna. Alltså, jag driver inte. Det är den bästa natten i mitt liv!



Mina bästa brudar mitt i ett pulserande Temple Bar - ååååååh vad glad jag blir av den här bilden! ♥

Vi började på stammishaket Workman's och hinkade Long islands. Alla hade ju måttligt kul åt mig eftersom jag redan gick under smeknamnet Svampen eftersom att jag drack så satans mycket. Det sa bara slurp, liksom. Och ofta när vi beställde saker i baren så beställde jag två för jag visste att jag ändå skulle ha druckit upp båda innan de var klara med sin första. Hahaha, lillalkisen från Norrland liksom!

Hur som helst så skulle jag kila till baren och beställa drinkar, varav jag bondar som fan med bartendern som tipsar om att köpa en kanna istället eftersom att det blir mer ekonomiskt i längden. Så jag kommer alltså ut med en hel kanna sprit till mig och Sophia och alla bara vrålar - THE MUSHROOM! Hahahaha, jorå - jag får allt skylla mig själv att jag blev kallad för just detta eftersom när jag skulle förklara för de engelsktalande att jag sög åt mig alkohol som en svamp så blev det den lite halvklassiska linen: "It's like I'm a mushroom, you know?" Såååååå jag med min kassa engelska, haha.

Efter förandet på Workis så rörde vi oss mot Goggertys - en pub som Sophia snackat så varmt om på grund av den grymma livemusiken - och joråminsann, det var en sann irländsk pub det må jag säga! Där inne hängde vi och dansade, skålade, skrattade, levde om och bara vrålade "THIS IS THE BEST FUCKING NIGHT EVER!" Alla var så sablans lyckliga över att vi körde en girls-night-out helt utan killarna och det var så obeskrivligt jäkla fantastiskt. Vi hamnade alla i någon slags trans där vi bara var så lyckliga konstant. Det glädjeruset var fan obeskrivligt alltså.



Jag var tvungen att filma lite där inne på mina favoritbrudar som diggar till musiken och sveper drinkar som rena rama proffsen efter våra veckor där i pubarnas mekka.


Vi kände oss verkligen totalt ostobbbara, så när vi slutligen återvände tillbaka till Workmans (as always) så tyckte ju vi att det var helt givet att vi skulle sjunga karaoke. Först var det dock ett band som spelade och Vicky - min älskade norrlandstös från Umeå - hade spanat in basisten och jag inbillade mig ju att jag var tidernas wingwoman så jag fixade ju en kram åt henne när konserten var slut. Jag gled fram och bara: "Nämen du tjena, inte skulle min kompis kunna få en kram av dig inte?" Hahahaha.

Sedan dansade vi som dårar till GRYM musik medan folk uppträdde i karaokevimlet. Vi hade också anmält oss till listan, men här fanns det minsann ingen nervositet utan bara en grym jäkla råtaggning till att kliva upp på scenen. Vi hinkade sprit och värmde upp helt enkelt, haha. Vi hade valt Wonderwall eftersom att alla kunde den och för att Oasis alltid är Oasis, liksom. Så klev vi upp och levererade. Eller, vi tyckte det nog där och då åtminstone... Vi kanske blev mindre imponerad över vår insats när vi i skolan sedan såg videoklippet som Claire från Australien filmat på oss där på scenen och då vek jag mig dubbelt på golvet och bara skrattade så jag trodde att jag skulle dö. Speciellt åt Sophias tro på att hon är Whitney Houston typ eller när hon försöker dra igång hela publiken med 1-2-3 till värsta sega balladen, hahahaha.



Eftersom att Claire endast la upp videoklippet i vår slutna grupp, så kunde jag inte länka därifrån utan var tvungen att filma genom kameran från datorskärmen. Det kanske därför blev lite suddigt och kasst ljud, men ni ser ju hur gosigt vi hade det åtminstone. Åååååååh, jag och mina älskade brudar! ♥ Vi blev fan som systrar efter denna månad tillsammans, alltså.


Man kan ju tycka lite vad man vill om vårt framträdande, men var det något vi åtminstone hade så var det fan känsla alltså. Och det bästa var ju att vi var så jäkla speedade och glada och totalt high-on-life. Det där med nervositet var så jäkla uteslutet. Och trots att man inte fick vara fler än fyra på scenen samtidigt så slängde vi upp oss med sex brudar och bara trotsade järnet. Efteråt fick varje person en shot för sitt uppträdande dessutom, men eftersom att alla försvann så blev det bara jag och Vicky kvar, varav vi highfivade samtidigt som vi skrek "NORRLANDSPOWER!" och tog tre var, hahaha.

Efter själva uppträdandet så tappade jag i vanlig ordning bort alla andra (läs: Elin gick på mingelturné!) och slutade upp med bandet som hade spelat. Jag stötte nämligen på den där basisten och det ledde till att jag stod vid deras bord och hängde hela kvällen. Han sa att han ville ge mig en kram också, precis som han gjort med min kompis, och efter att han fick det menade han på att jag var en jäkligt bra kramare. Något saknades dock för att det skulle bli en fullpoängare och det var en kyss. Nämen ojdå, där var man visst igång och hånglade med honom!

När han sedan försvann en sväng så snackade jag lite med trummisen i bandet och vips så fick visst han en kyss eller två också... Alltså, GROUPIE-ELIN på hög nivå! Haha. När han i sin tur skulle iväg och köpa bira så samtalade jag lite med en trummis från ett annat band och som kände dessa grabbar, varav jag blev helt förtrollad. Han var så söt att jag typ dog och han var verkligen exakt min typ av kille på alla plan. Dock så hade jag ju hånglat med två andra mitt framför ögonen på honom så han kanske var lite off, tänkte jag. Men när haket sedan stängde och det snackades om efterfest så hamnade jag bredvid honom i trappen ut därifrån. Vi börjar således snacka om vart vi ska ta vägen och han är så jävla söt och gullig och helt jävla fantastiskt blyg på något vis när han menar på att en sådan som jag kan ju aldrig vilja följa med honom hem. Hur slutar det då tror ni? Jo, att jag drar in honom i ett hörn och pekar på hans smilgropar och påpekar på hur fantastiskt jävla söt han är och resten är ju historia...

Världens bästa kyssar, promenad längs ån i flera timmar, prat om livet och om allt som om vi känt varandra för evigt, utbyte av allt det fina när kemin bara blixtrar, leenden som får världen att snurra och slutligen den finaste natten i mitt liv. Jag blev nog kär. Där och då. I honom.

Hängde sedan hos honom i flera dagar i streck för jag ville inte åka därifrån. Jag ville bara ligga där i sängen på hans rum och suga ur allt jag kunde ur hans vackra personlighet. Hans fina ögon och hans snälla identitet. Alla mina brudar på vandrarhemmet skrev hela tiden och undrade vart jag tagit vägen och vem det egentligen var som kunde få mig att försvinna så på detta vis - jag som gick in med inställningen i Irland att allt är bara ligg och att jag aldrig någonsin får några större känslor. Aldrig. Fram tills nu.

Jag vet inte vad det var, men allt kändes bara så rätt, så enkelt och så jävla vackert. Jag har verkligen aldrig haft denna typ av känslor tidigare och jag blev heller inte särskilt rädd, utan bara genuint lycklig över att jag träffat en sådan vacker person som jag mådde så himla bra tillsammans med. Nyförälskelse kanske det kallas. Och det var så ömsesidigt, för han var även helt förtrollad i mig och grät slutligen när jag blev tvungen att åka därifrån fyra dagar senare. Jag hade verkligen struntat i skolan och struntat i allt och bara hängt där med honom. Jag var ju dessutom sjuk så han tog hand om mig, köpte mediciner, fixade te och lagade mat. Alltså, åååååhhh vad jävla go han är!

Och ja, jag säger är fortfarande för han känns fortfarande så levande inom mig. Jag märkte nu senast i onsdagskväll att när jag pratade om honom med en killkompis här i Skåne så blev jag helt rörd. Nästan tårögd och helt varm inombords. För att det vi hade den korta stund det varade var äkta. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet som tog mig med världens jäkla storm. Jag var så himla positivt laddad efter min månad i Dublin och jag träffade honom exakt i rätt tid.

Så jäkla klyschigt dock att han är en irländsk musiker (jag menar - huuuuuuur bra får han lov att bli?) som redan första morgonen plockar fram gitarren och spelar en sång som han hittat på om mig - HALLÅ MIN DRÖM! Och när han har en tatuering på underarmen, precis som jag planerat att göra, med exakt den sortens motiv jag planerat runt - en G-klav.

Min drömtattoo! Vi var två musikälskande själar med samma smak när det kommer till musik och allt. Så jävla synkade vi var, alltså.


Jag är nästan lite rädd att jag aldrig kommer att träffa någon som får mig att känna denna typ av blixtförälskelse igen, för jag är vanligtvis inte typen som blir kär. Kanske var det han. Kanske är det bara han. Kanske är det vi. Det är därför vi bytte nummer och håller kontakten, för jag vill nog aldrig tappa honom helt. Och det kommer jag nog heller inte göra, för han är min romans i Dublin som avslutade månaden på bästa möjliga vis. Min tid i Irland hade verkligen allt och jag blev alltså till och med kär av alla jäkla saker där i slutändan, haha.

Det fanns en värld av is, 
i hjärtat mitt. 
Du startade en lavin, 
när du gav mig ditt. 
Det känns som om vi möttes 
i en helt annan tid. 
Och jag vet att vi ses, 
på den andra sidan.
 
Och just den här kvällen, söndagen den 26:e oktober, är banne mig den bästa jäkla dagen ever!

Dag 21 - En film jag kan se hur många gånger som helst.

Då var vi inne på den tjugoförsta dagen i blogglistan och jag ska alltså berätta för er vilken dunderrulle jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna...

Grejen är ju den att jag tycker att sådant här är hur svårt som helst. Dels så är jag ju ingen filmmänniska och är pinsamt dålig på att se de stora klassikerna. Jag är väl mer av en seriemänniska och där kan jag nörda loss riktigt rejält, men jag måste bli bättre på filmbiten känner jag. En klassiker som jag faktiskt har sett och som jag gillar som attan är ju åtminstone Nyckeln till frihet. Och där kommer vi ju till en sådan där film man verkligen kan se huuuuuur många gånger som helst. Lika så är jag nördigt besatt av Titanic och då inte bara själva filmen i sig, utan hela storyn bakom den mytomspunna och osänkbara båten.

En annan film som jag är riktigt beroende av är Blood Diamond och då hamnar vi ju åter på temat som jag skrev om igår - att jag läste ulandskunskap i gymnasiet och på så vis är väldigt fascinerad av vad som försiggår i Afrika för västvärldens rikedom. Så egentligen kanske jag borde gräva ner mig djupare i det hela och helt enkelt se fler filmer som rör Afrikas kontinent, men som sagt så är jag ju typ den sämsta filmmänniskan  ever så...

Leonardo DiCaprio har ju huvudrollen i Blood Diamond och han är en sådan där skådespelare som jag bara älskar rakt av. Älskar honom även i Shutter Island, Inception och Titanic som jag nämnde tidigare. Han är genialiskt bra bara. En annan skådis som jag har samma känsla runt är Tom Hanks och jag bara totalälskar hans roll i Da Vinci-koden och främst i en av mina favoritfilmer som är på samma spår, nämligen Änglar och Demoner. Jag bara älskar den filmen. 

När det kommer till svenska filmer så har jag ju en klassiker som jag bara älskar rakt igenom och det är filmen Tillsammans. Den är bara så jäkla, jäkla underbar. Så rolig, så mysig och så förbannat klockren. Jag har även en personlig favorit i filmen Festival som charmade sönder mig. Kanske inte filmen i sig, då den hade kunnat bli en aning bättre om jag ska vara ärlig, men MUSIKEN! Världens bästa filmmusik i form av Håkan Hellström, The Ark, Soundtrack of our lives, Ceasars m.fl. 

Ska man ta upp ännu en film (eller snarare dokumentär) som jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna så är det ju den vid namn Så nära får ingen gå och som handlar om mitt absoluta älsklingsband Kent. Jag vet inte hur många gånger jag har plöjt igenom den, alltså. Kan nog varenda line, haha. 

Så - summa summarum för sämsta filmmänniskan ever blir alltså att det finns väl några rullar som har lyckats charma fröken är väl en samling blandade och kanske rätt otippade filmer om man slår ihop dem:

 
   

Dag 20 - Hit vill jag åka innan jag dör.

Ja, men då så! Då har vi landat på tjugonde dagen i blogglistan och det är dags för mig att erkänna vart i världen jag vill röra mig innan jag kan dö lycklig, typ. 

Ett av dessa mål upplevde jag ju redan i höstas när jag åkte till Irland för första gången, vilket jag drömt om hur länge som helst. Och nog fan var det en upplevelse också - min månad där i Dublin. Dock känner jag att jag vill åka tillbaka till landet i mitt hjärta så snart som möjligt och det lutar ju åt en återtripp till huvudstadernas huvudstad redan i vår. I framtiden vill jag dessutom se resten av Irland och kanske mer landet i sig och inte bara storstaden. Även Skottland och även där på samma tema. Alla gröna kullar och allt det där vackert idylliska, ni vet. 

Ett annat livsmål är ju också att se Australien, roadtrippa sig genom USA och kanske backpacka genom östra Europa eller varför inte Asien? Kanske spana in Eiffeltornet, bada i varma källor på Island och kanske uppleva ett hett och kokande Brasilien. Uppleva det mytomspunna Indien, åka transsibiriska järnvägen och vandra på den kinesiska muren. Åka på fotbollsderby i England, öla järnet i Köpenhamn och nattklubba till tidiga morgonen i Berlin varav jag ska göra de två sistnämnda redan nu i vår. Såååååå pepp!

Annars så finns det ju faktiskt en världsdel som jag inte har nämnt här, men som mitt hjärta alltid har klappat lite extra för. I gymnasiet så valde jag nämligen att gå en specialinriktning som fanns på Torsbergsgymnasiet och som riktade in sig på u-landskunskap. Fokus låg mycket på just Afrika och mycket det kritiska läget på denna kontinent. Vi skulle i trean på gymnasiet åka på en studieresa till Kenya, vilket årskullarna innan oss hade gjort, men då det var krisigt läge i grannlandet Etiopien så valde vi inte att chansa. Så istället fick vi åka till Sicilien och bo i lyxvillor på den gangsterön, haha. Snacka om u-landsresa liksom...

Drömmen om Afrika har alltsedan dess varit levande och i augusti 2010 besökte jag faktiskt denna världsdel för första gången, men då bar det av till Tunisien i norr. Till en klassisk charterort där kulturen och det klassiskt afrikanska inte stod i centrum. Den arabiska delen av Afrika, så jag kan väl inte direkt påstå att jag än har upplevt det jag riktigt vill uppleva. Drömdestinationen är ju Kenya och att i framtiden åka dit och göra någon typ av volontärarbete. Hur, när eller var är fortfarande lite suddigt men det är absolut en dröm som jag har. Och som jag måste uppleva innan jag dör.