Jag älskar Göteborg.

Åhoj kamrater!

Jag skriver från jobbet i ett sovande Högsbo. Jag hör vagnarna glida förbi vid Axel Dahlströms torg då och då, men i övrigt är det absolut tystnad. Rätt skapliga kontraster jämfört med mitt boende på Andralång, där det är fest och ståhej hela veckan runt.
 
Nattjobb, som sagt. Jag har ju egentligen ett heltidsschema på dagtid, men när det kommer sjukdomar hos nattpersonalen så är ju inte jag den som är den. Grejen är ju som bekant den att jag ÄLSKAR natten! Min dröm har alltid varit att få jobba natt, så jag bara njuter när tillfälle väl ges.
 
Och apropå att njuta så hade jag igår ett sånt där moment som jag så ofta har i denna stad. Jag bara kände ren och skär UPPSKATTNING över livet. Jag hade jobbat klart mitt arbetspass, tog vagnen till syrran eftersom hon ville bjuda på middag och väl där blev det så fina samtal om livet och vår utvecklingskurva de senaste åren.
 
Ja, herrejäklar så stolt jag är över oss! Jag måste ibland påminna mig om vilka förhållanden jag ändå kommer ifrån och inte klandra mig själv för hårt just därför. När man hänger med medelklasskids i universitetsdjungeln kan man ju ibland känna sig lite... annorlunda. Lite efter. Lite bonnig. Ja, lite arbetarklass. Men skam den som ger sig. Klasskamp och kvinnokamp i mitt hjärta!

Samtidigt som vi rev av de djupa samtalsämnena så gav vi varandra massage (standard!) och sedan kikade vi förbi hennes 90-åriga tant till granne som jag blev mer eller mindre kär i. Fantastiska kvinna! Jag älskar tanter över allt på denna jord. Tanter och katter. ♥
 
När jag sedan traskade ner från Masthuggsberget och mot mitt kära Masthuggstorg så kom jag på mig själv med det där fåniga leendet igen. Leendet som skvallrar om att jag är så in i helsikes jäkla lycklig i denna stad. Varje dag, även i den mest vardagliga vardagen, så går jag liksom omkring och ler och skulle nästan kunna misstas för en nyförälskad liten tonåring. Jag går alltså runt som en fånig romantiker i allt det som borde vara grått, här i regniga Göteborg och allt.
 
Men det regnar inte på mig. Inte på det sättet.
Och havsvindarna river inte sår i själen. Inte som i Skåne.
Och nattens mörker äter inte upp mig. Inte som i Hälsingland.
 
Jag älskar detta leende, som gjort sig till en inneboende i mitt bröst. Hyran jag inkasserar är en evig livskick och en oerhörd tacksamhet. Hyran är det där leendet, som ett slags svar den eviga gåtan i mitt liv.
 
Jag har hittat hem nu.
 
 
Jag samlar fotsteg mellan husfasader
En tillflyktsplats för dem som vill
Som om jag levt här någon gång,
i något tidigare liv.

Kommentera här: