När man gräver i dagboken.

Hösten försvann, 
någonstans mellan mina kuddar. 
Jag sov bort pulsen
och slipade på ångesten.
 
Pust!
Du har tagit mig med storm.
En kall och ihärdigt piskande storm.
Jag ger mig. 
Jag bäddar ner mig.
 
Du vinner, 
vintern.
 
Konstgjord andning. 
Allt vi har är våra minnen.
Våra sånger. 
Våra filtar. 
Vår längtan.
 
Vår stress. 
 
Uteserveringarna står nakna nu.
Gatan hyrs av matrester och tomma ölburkar. 
Det vi lämnade kvar, 
från festen. 
 
Du sneglar mot mig under mösskanten.
Du vill åt något jag inte bär på längre. 
Du pekar på skylten mot livet, 
men promenadslingan är
för lång
för kall
för snårig
för jobbig
för eländig
för mörk
för igenfrostad.
 
Du sträcker dig efter min hand
och ler. 
Du söker den där värmen som inte kan tränga sig igenom,
längre.
 
Minns du? Minns du? Minns du?
Finns du?

Mitt liv har stått på stand-by länge nu. 
Det är bara träden som ändrar dresscode. 
Jag är samma, tomma, gråa jag. 
Intet.
 
Det spricker upp bland molnen
och jag tänker på Lasse. 
Han som väntar, på en vårdag i november. 
Vad väntar jag på?
 
Vi närmar oss gatans slut. 
Du knycklar ihop gårdagens barkvitto och slänger i luften.
Du ler. 
"Vet du vad?" säger du.
"Nu glömmer vi vintern, nu glömmer vi sommaren. Nu glömmer vi ångesten och glädjen. 
Nu låter vi allt flyga fritt.
Som måsarna".
 
Jag skrattar. 
"Ingen gillar väl måsar i den här staden?"
 
"Nej, just det", svarar du. 
 
 
Befrielsen.
 
 
 
 
2016-11-13

Kommentera här: