Det är så långt, långt nu till 2007.

Det slog mig för någon dag sedan att vi är inne på 2017 (hahaha, NO SHIT?) och att det på så vis är hela tio år sedan jag hade mitt magiska år - 2007. Eller... Jag vettefan om det är så pass magiskt om jag jämför med hur jag lever nu. Ganska långt ifrån, troligtvis.
 
Men med tanke på hur jag hade levt innan så var 2007 verkligen förändringarnas år. Jag flyttade hemifrån till min första egna lägenhet, jag träffade massvis med snubbar och började ligga runt för första gången och jag hade väldigt många vänner som jag gjorde galna upptåg med. Jag sprang på krogen med falskleg och karatefyllorna avlöste varandra. Jag gjorde slut med min första riktiga pojkvän på våren, trodde sedan att jag blev olyckligt kär i någon sommarflört och provade på det här med KK:s under hösten. Jag ville tro att jag var vuxen när jag i själva verket var så himla barnslig och oerfaren. Standard, right?
 
Det var dessutom ett helt galet bandyår och det var ju verkligen mitt blod på den tiden. De rödblåa höjdpunkterna från år 2007 var verkligen SM-finalen när Edsbyn hämtade in ett underläge och vann mot Hammarby än en gång, guldet i Champions cup och den helgalna "Dex-cupen" i Ljusdal. Jag minns att jag och Elin Stridh började finna varandra på en helt ny nivå detta år. Visst hade vi varit vänner även innan, men nu började vi hänga helt galet mycket. Både i bandysammanhang, på fester och i skolan.
 
2007 för min del involverar både vårterminen i ettan på gymnasiet och höstterminen i tvåan. Och ni kan ju tänka er hur mycket som händer under denna period och hur mycket man hinner utvecklas. Och visst tusan är det pinsamt ibland att läsa gamla blogginlägg som jag skrev (bloggen finns inte kvar, men jag har allt utskrivet) eller ens dagboksinlägg för den delen. Det är så skrattretande att se hur jag leker heartbroken och utsatt, haha. Jag hade ju egentligen inga problem alls, men samtidigt så var jag ju verkligen så jävla skör och mottaglig.
 
Jag låg kontinuerligt med en snubbe som var 30 basst (jojomen, det kändes ju logiskt... haha) och som inte var en sund kontakt överhuvudtaget. Det är först på senare år som jag kan se allting ur ett annat perspektiv och se vilket ansvar han faktiskt hade som han inte tog. Jag var ju ändå bara sexton när vi började ses. Jag kan även se hur liten och svag jag var när jag tyckte att han och hans kompisgäng var "coola". Idag tycker jag att de är bland de mest pinsamma i världen... Tiden, gott folk. Tänk vad tiden gör med en.
 
Detta var även året då jag tog emot Kent i mitt liv på riktigt. Det var nog under våren när jag hörde "Mannen i den vita hatten" för första gången, när jag traskade över grusplanen vid Solrosens IP på väg mot Torsbergsgymnasiet, som jag insåg hur fantastiska de verkligen var. Och sen blev de liksom inristade i min själ, där de uppenbarligen sitter kvar lika hårt än idag. 
 
Många av de vänner som stod mig allra närmast under denna period har jag idag ingen som helst kontakt med. Även fast jag där och då deklarerade om vår vänskap som livslång och evig, haha. Men har vi inte alla varit där? Seriöst?
 
Hur som helst... Vissa av de jag hängde med på den tiden är man lite avlägset facebookvän med i dagens läge, medan jag valt att bryta helt med somliga. Egentligen så har jag nog inte så mycket gemensamt längre med de jag delade korridorer och liv med på den tiden. Vi har vuxit åt olika håll. Och jag är ju idag långt ifrån den person de blev vän med där i Bollnäs för tio år sedan, så det är ju inte särskilt konstigt egentligen. Saker och ting har sin tid. 
 
Jag längtar nog inte tillbaka speciellt mycket egentligen, men det är klart att man ändå blir nostalgisk när man letar upp ett gammalt fotoalbum från just detta år. Den tiden var ju verkligen superkul och precis vad jag behövde där och då. Men jag skulle nog inte vilja göra om det idag. 
 
För egentligen så lever jag ju i detta nu precis som jag drömde om där i min etta med kokvrå på Hedhamregatan 9D. Jag drömde om att i framtiden bo i mitt drömmiga Göteborg, att få se artister som Kent och Håkan på stora arenor i staden, att få gå på folkis, att våga syssla med skrivning och att "hitta mig själv". Det där sistnämnda är väl kanske inte fullbordat än och frågan är om man någonsin kommer att hitta sig själv. Men jag har i alla fall hittat hem. Hem till Göteborg och livet jag lever här.

Så när jag nu bläddrar igenom bilder på en liten sotögad solariumtorsk till sjuttonåring, så kan jag med glädje ge henne en visuell klapp på axeln och förklara att bättre tider väntar. Och att hon egentligen gör allt rätt som den lilla sjuttonåring hon faktikt är.
 
 
 
 
 
 
 
  



 

 
 
 
 
 
  
 
 
    
 
 
 


 
 
 

  

 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gillar verkligen den sista bilden. Min lärare Torbjörn tog den under någon slags aktivitetsdag i början på tvåan. Tycker att den kan få vara talande för hela bildserien som helhet - någon slags eftertänksamhet över vad det var jag egentligen såg genom den där kameralinsen... hahaha.
1 Whoow :

skriven

Älskar verkligen bilderna på dig!!
Hoppas att allt är bra med dig?

2 Elin Brunlöf:

skriven

Jo, men det är fint här vettu. :) Men vem är du, din hemliga filur? Någon jag känner?

Kommentera här: