2017 - får jag lov?

Januari.

Vi inleder månaden där jag brukar braka ihop som mest. Vinterdeppig som det är så brukar jag falla isär lagom i slutet på januari varje år. Men förhoppningsvis så har jag redan betat av allt det där under höstens gång. Det kan väl inte finnas mer tårar nu, kan en tycka. Eller?
 
Året inleddes i alla fall på bästa möjliga vis. Jag hängde här hemma i lägenheten med min bästa roomie Märta innan syrran kom förbi efter jobbet. Hennes roomie Kicki joinade till sist över lite bubbel innan vi tog vagnen ut till Hisingen. Några gamla viselever från Nordiska ställde till med nyårsfest och det var så fint att allt synkade och jag hamnade där till slut. Hos mina hjärtan. ♥

Det blev lite av en Nordiska-reunion där ute eftersom det var så många visare hemma hos Alex och Mats. Och som ni vet så kändes det ju nästan som att jag gick vislinjen med alla godingar förra året också, för jag hängde nog mest med dem när jag summerar mitt folkisår där i Kungälv. 
 
Vid tolvslaget så stod jag, Anna och Alex på balkongen och vägrade att bli blöta katter i gbg-regnet. Jag är dessutom rätt skraj för fyrverkerier på nära håll, något som suttit i sedan barndomen, så att bara få fira in 2017 med två finingar under trygga omständigheter (hahahaha, chicken big time) var väldigt fint.

Sedan kom folket tillbaka och det blev röj. Länge sedan jag skrattade så hysteriskt på en fest alltså. FINA, FINA, FINA MÄNNISKOR! Till slut hade jag dock en trött och utjobbad syster lutandes mot min axel, så vi hoppade på 6:an i färden tillbaka till Järntorget och Sibylla... haha, standard! Men huuuuur gott är inte Sibyllas veggiemål på fyllan? Tusen gånger godare än allt vad friterade grönsaksburgare heter. 
 
Anna kraschade slutligen hos mig och Märta och vi hade en fin pratstund på natten när Märta kom in till mitt rum. De känns verkligen som mina systrar - en rent biologiskt och som varit med mig i hela livet och en som trädde in i mitt liv i form av en roomie i april. Vet inte vad jag hade gjort utan er denna höst. På riktigt. 

Idag dissade vi bakispizzan och körde på favoritsushin uppe i Majorna istället. Alltså, HEAVEN! Har sedan glott på Kentdokumentären med Märta och slumrat in en sväng till ljudet av en P3-dokumentär om Broder Daniel. Alltså, mitt liv i Göteborg. ♥ Blir nästan arg på hur bra jag har det ibland, haha. 
 
Här nedan har vi förresten fröken Elin i egen hög person igår. Apropå det så har min kamerarulle verkligen ekat tom på selfies den senaste tiden och det har nog varit rätt skönt ärligt talat. Livet blir så mycket vackrare ju mindre yta man involverar. Och ju mindre applåder eller likes man söker utifrån baserat på sådana banala saker. MEN - när man väl gör sig fin för en gångs skull? Hahaha, no kidding - har verkligen lodat ner mig med glädje på senaste. 

Nåväl, en sminkad Elin för en gångs skull:

Har ni vant er vid mina fakeseptums än tro?

Kommentera här: