Hemkommen.

Min hjärna har tänkt många djupa tankar på ett tågsäte genom Skånes landskap. Och ikväll var inget undantag. 

Det var dock luddigare denna gång. Inte lika svart och vitt, som det tidigare lätt har blivit. Nej, mer nyanserat. Varmt. Och förstående. 
 

Jag hade precis kramats med Julia på tågstationen i Malmö och försvunnit in i hennes bruna ögon. Samma ögon som fanns för mig att drunkna i under den tuffaste tiden i mitt liv. Men jag var så upptagen med att drunkna i annat - i en tid som aldrig var min. Såhär i efterhand jag dock svälja stoltheten och inse att den tiden där i Svalöv kanske var viktigare än vad jag tror. 

Tiden som kom efter var sedan ännu viktigare. Ännu mer folkhögskola, då i Kungälv, och ännu mer utveckling. Ännu mer studier och pännande möten från världens alla hörn. Ännu mer feminism och poesi. Ännu mer musik och djupa samtal. Ännu mer debatter och långa nätter. Ännu mer politik och insikter. 

Utveckling. 
 


Syrran sa en sak till mig under vårt samtal ikväll som fick mig att tänka till, nämligen att det nog var tur att jag började plugga via folkis istället för att stanna där i Dublin 2014. För jag vet inte vad det är som har hänt med mig de senaste två åren, men något riktigt jäkla stort har skett här inuti. En rotation. En helt ny världsuppfattning. 

Missförstå mig rätt här: det är underbart att återvända till Dublin såhär över en weekend, Och jag är oerhört lyckligt lottad som kan ha en mysig, liten tillflyktsort där borta. Men om jag tänkte att jag kunde leva och vara där borta då, så kan jag absolut inte tänka mig göra det nu.
 
Jag äcklas av den dåliga kvinnosynen, den låga standarden och att folk är så urbota korkade helt enkelt. Jag vet inte hur många konstiga debatter jag varit i under helgens gång. Mestadels med män som typ propagerar mot aborträtten - ja, det är olagligt i Irland. OCH HUR SJUKT ÄR INTE DET!???

Jag tyckte att det var sjukt för två år sedan, men i mångt och mycket så ryckte man väl på axlarna. Men nu skulle jag aldrig kunna leva i en sådan omgivning. Jag inser att jag älskar mitt Sverige så himla mycket. Och jag älskar främst mitt feministiska Göteborg som kramade om mitt vänsterhjärta så fort tåget rullade in på perrongen. 

Hemma. 
 


Det är först nu jag kan se klarare vilken stor betydelse de senaste åren har haft på mig. Och då inte bara när det kommer till politik, utan även vilka vänner jag väljer eller vad jag har för intressen i övrigt. Jag har verkligen insett hur viktigt det är att "step out of your comfort zone" och göra saker som känns läskiga. Utmanande. Utvecklande. Jag har insett vikten av en utbildning och hur mycket det gör med ens tankar att umgås i kreativa forum.

Och apropå trygga ramar så har faktiskt Dublin blivit lite av ett säkert kort för mig på senare tid. Jag vet hur jag tar mig dit och väl där är det alltid samma hak som gäller. Nästa gång blir det därför en resa till en annan destination. Hade ju bokat biljetter till Skottland i slutet på augusti, men det var innan jag visste att jag skulle börja plugga så jag valde att stanna hemma istället. Vara med från början i universitetslunket. Och nu blir det nog lugnt med resor på ett tag, förutom alla Kentkonserter och lite annat smått och gott. 
 
Men framåt våren, kanske...
Backpacking: med lättare ryggsäck och större sinne.
 


Och nog kommer jag komma tillbaka till Irland - det är jag helt övertygad om! Jag är inte klar på långa vägar som det känns. Men jag ser väl saker ur lite andra vinklar nu kanske. Jag ser mönster allt tydligare, jag ser att jag tagit gigantiska kliv sedan förälskelsen i oktober 2014 och jag har sist men inte minst absolut inget jävla tålamod för kvinnohatare. 
 
Jag beställde ett par nya glasögon till skolbänken och dessa har skarpare styrka i sig. BAM! 


Kommentera här: