Hello september!

Ååååååh, äntligen! Månadsskiftet är numera passerat och det är officiellt höst. Vi träder in i min absoluta favoritmånad - mitt kära september - och ingen kunde nog vara lyckligare än vad jag är i detta nu. 

Det är väl först nu jag också vågar erkänna fullt ut hur svårt jag egentligen har det för sommaren. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som stör mig, men jag känner mig inte riktigt bekväm. Dels för att jag får panik av värme och då kan man ju bara kolla till det faktum att jag hellre åker på resor till Irland istället för något varmt och tropiskt land... Haha. Men sen också att det blir så många måsten på sommaren. 

Hela sommaren är uppbyggd på en känsla av vad du BORDE känna. Och vad du BORDE göra. Och vart du BORDE resa. Allt detta går lite emot mitt sätt att leva. Eller enklare sagt: jag blir så lätt slav under dessa "borden" att sommaren helt enkelt knäcker mig.

Samma visa varje år. Och alltid får jag höra folks eviga tjat om hur fantastiska dessa sommarmånader är, medan jag innerst inne bara går och längtar efter höstens svala vindar och vardagslunket som ger en doft av nystart. Och ett löfte om en tid då allt är mer kravlöst. Mer på känsla. Mer på verklighet. 

Hösten har ju också en tendens att bli lite mörkare, vilket också passar mig utmärkt. Aldrig skriver jag så bra texter som under hösten. Och aldrig gör jag så djupt tänkande som då.

På sommaren måste man hela tiden uppvisa någon slags glad fasad. Och när jag dessutom oftast jobbar inom serviceyrken, så har man inte alltid så många fejkleenden kvar när man kommer hem och alltså ska ut på ännu en turné bland ja-sägare och instämmande nickar. 

Näe, jag vet att folk har svårt att förstå sig på mig när jag uttrycker mig på detta vis: men jag gillar inte sommaren. Punkt. Finns väldigt många bra saker med den, helt klart, men den är i min värld inte lika fantastisk och oslagbar som alla målar upp den som. 

Hösten är enligt mig den bästa årstiden på året och dessutom BRUTALT underskattad. Lika lite som min syster (eller ah, mer eller mindre alla människor...) förstår mig i mitt sommarförakt - lika lite förstår jag hur folk kan snacka skit about my boyfriend: hösten. 

Så eftersom jag gått och lyssnat på er hela sommaren lång nu, så kan ni väl - snälla söta rara - bara låta mig ha lite kvalitetstid med min romans nu? Och detta utan att ni kommer och petar sönder den med ert klagande om att kvällarna blir kyligare och får en annan färg.
 
Det är bara hjärtat som brinner så passionerat i träden. Det röda hjärtat som pulserar extra mycket även i mig just nu. 











 
 


Kommentera här: