Varför jag mår dåligt.

 
Oj! Det var visst redan sista dagen på oktober och jag har inte publicerat ett enda inlägg denna månad. Kasst, jag vet. Men allt har väl kanske också varit just det: kasst, alltså. 

Nu har det inte varit något fel på månaden i sig, för ni vet ju vid detta lag hur mycket jag ÄLSKAR hösten. Jag brukar glöda som mest under denna tid på året och det brukar alltid hända så mycket fina saker. Men det har varit vissa detaljer som har gjort det svårt för mig att hålla lågan vid liv just denna höst.

Jag vet nu, kanske mer än någonsin, att det är många saker som jag sprungit ifrån genom åren. Och i min innersta dröm så inbillade jag nog mig själv att jag hade bearbetat allting. Att jag ältat klart om min barndom, ryckt på axlarna och försökt tackla världen med ett leende trots det hålet som ändå finns där inombords. Jag har peppat mig med tankarna att fler minsann har växt upp med otrygga relationer. Och vad är egentligen psykiskt våld jämfört med det rent fysiska? Jag har ju haft tur. 

Men tiden hinner alltid ifatt. Det spelar ingen roll hur många tågperronger jag ställer ner mina resväskor på. Hur många nya vänskaper jag kramar om. Hur många galna nätter jag upplever, där fyllan låter mig dansa vilt med förnekelsen. Jag vet att jag har blivit starkare och jag vet att främst Göteborg har gjort mig starkare, men det finns fortfarande ett svagt litet barn där inne som hela tiden är beredd på att ducka för hårda ord.

Och den hinner ifatt,
tiden hinner alltid ifatt. 
 
 
- ♦ -
 
 
Min taktik här i Göteborg har väl varit att försöka glömma mitt förflutna så gott jag kan och istället bara blicka framåt. Om jag väl ska ta mig en titt i backspegeln så vill jag minnas de där fina barndomssomrarna med skogen. Kanske förtränger jag hellre de mörka vintrarna med ett kallt skrik som skar genom hela själen. Skriket var delvis från mig själv, från mitt inre stormande hav, men även utifrån. 

Det är så många saker som bubblar upp till ytan nu. Speciellt när jag går på en skrivarkurs varje onsdag som går under namnet "Skriv om ditt liv". En kurs som också går ut på att du kort och gott ska: skriva om ditt liv.

Läraren och tidigare kursdeltagare har uppmanat oss att ta hand om varandra under kursens gång. De menar på att det kan bli psykiskt påfrestande att gå igenom alla gamla minnen under sådana intensiva omständigheter. Många upplever det som en känslostorm från det förflutna. Och visst, det är säkerligen behövligt. Men när jag i samma veva får ett samtal hemifrån, ett samtal om ett föräldradrama och en familj i spillror, så blir det lite för mycket för mig att hantera just nu.

Mamma och pappa ska skiljas.

Och jag har väl känt på mig detta nu ett tag. Och därför blir jag extra förvånad över att jag verkar ta det så hårt som jag uppenbarligen gör. Men den stora kraschen för mig är inte att mina föräldrar kommer bo på olika adresser efter mina tjugosex år i livet. Tro mig - just den biten klarar jag nog av, jag som numera inte ens bor i samma del av landet.

Nej, den stora kraschen för mig ligger snarare i att alla mina mörka minnen, alla sekvenser som jag jobbat så hårt med att försöka sudda ut, nu plötsligt sköljer över mig likt en kaotisk flodvåg. 

Kaos. 

Kaos. 

Kaos. 
 
 
- ♦ -
 
 
Jag märker hur jag gråter till allt. Det kan komma från en fånig liten youtubefilm eller en konstig hashtag på Instagram. Allt från gamla dagböcker till tentaångest. Jag satt uppe mer eller mindre hela natten inatt och fightades med en deadline till en hemtenta. Jag kunde aldrig få någon struktur på det hela. Och jag var totalt förvirrad i hur man ska skriva referenser, jag som är nybörjare på universitetet och allt. 

Men det var inte därför jag skrek. Det var inte därför jag grät. Det var inte därför jag hade en rad konversationer där i min ensamhet. Nej, jag pratade med mina spöken och försökte ställa dem mot väggen. Och det var fan deras fel att jag hade ångest över tentan, ångest över livet och ångest över allt. Mina jävla spöken. Mina jävla relationer. Alla förbannade tomma hål i mitt känsloliv.

Jag är i behov av terapi och jag är väl medveten om det. Det är så mycket jag behöver, egentligen. Jag har pysslat med en del självhjälp och vill liksom lära mig konsten att "plåstra om mig själv" på något vis. Jag tror ju ändå mycket på styrkan i det inre. Men det är samtidigt så äckligt mycket amerikanskt över det tänket. Jag måste faktiskt våga visa mig svag och be om hjälp - jag vet ju det. 

Men jag tror alltid att jag har kommit ifrån det. Kanske har jag flyttat tillräckligt långt bort den här gången eller kanske har det gått tillräckligt lång tid. Kanske behöver jag inte öppna den där lilla hemliga lådan i mitt inre, för ärligt talat är jag nog sjukt rädd inför allt som kommer att välla ut.

Den svarta sörjan.
 

- ♦ -
 

Mitt skrivprojekt ska vara klart i februari och förhoppningsvis har jag lite mer koll på mina demoner då. Kanske har jag öppnat upp för en diskussion och kanske kan vi gå hand i hand. Kanske har vi inte ens börjat närma oss. Men bara jag nuddar lite vid ytan så är jag oerhört stolt över mig själv. 

Och jag ska sluta vara så himla hård. Jag ska sluta kritisera mig själv för att jag inte skriver någon exemplarisk tentatext när jag är i detta skick. Jag ska sluta spotta på mig själv när jag inte orkar ta tag i diskberget i köket. Jag ska sluta måla upp mig själv som en sjukt osocial människa som tackar nej till exakt alla fester jag blir inbjuden till i detta nu. Jag ska sluta hata mig själv för att jag inte är glad, inte har någon energi eller inte vill ta tag i allting just i denna sekund.
 
Istället ska jag ge mig själv den tid jag behöver. Jag ska tillåta mig själv att vara lite nere. Jag ska fortsätta sitta här i min lilla soffa och blicka ut mot en gata som jag älskar så mycket. En gata full av liv och allt som symboliserar Göteborg för mig.

För även om jag inte orkar dansa med dig varje kväll, du kära Andralång, så ska du veta vilken trygghet du är för mig genom att bara finnas där. För mitt i allt detta inre kaos så finns det en sak som känns betryggande - att jag bor just här. I tidigare skeenden i mitt liv har jag tenderat att skylla bort min deppighet på platsen jag befinner mig på, men inte i detta nu. Inte i mitt kära Göteborg. Inte i mitt älskade hem. 

Så låt mig nu få krypa in i din oktoberregniga famn och försvinna in i månades sista natt. Vintern är på ingång och det väntar mörka tider. Jag vet att det kommer bli en tuff vinter och nu kanske värre än någonsin. Men vi har varandra, du och jag Göteborg. Du och jag.


- ♦ -
 

En Instagrambild från i lördags. Där satt jag hemma på mitt rum i min tenta- slash livsångest medan Göteborgs uteliv pågick för fullt där nere på gatan. Men det kändes bra att veta att staden fanns där, som en slags vän som väntar tills jag är redo för att prata. 
1 Lovis :

skriven

En stor kram Elin!

Kommentera här: