Nära döden.

Jag sitter här och lyssnar på Kent. Alltid, alltid, alltid.
Är någon ens förvånad?

Näe, men ärligt. Min kärlek till detta band är typ bortom alla gränser. Jag fattar det knappt själv ibland. Tänker hela tiden att det borde gå över snart. Kanske släpper magin. Kanske "växer jag upp" och slutar vara på himla besatt av saker och ting. 
 
Men Kent finns liksom med - år ut och år in. Och ikväll slog det mig att denna dag, den 17:e november, så är det bara en månad kvar till den sista Kentkonserten någonsin. Jag har lyckats få biljetter och ena halvan är mig är gaaaaaaalet pepp och flyger någonstans högt däruppe, medan den andra håller sig kvar i verkligheten och inser att det förmodligen även kommer innebära min död. 

Sen är bandet över. Sedan är livet över. Sedan är allt över.
 
 
 
Men ofta att det här hände då? Jag som skulle flika in och skriva ett glatt inlägg här som en liten kontrast till allt mitt deppande denna hösten, haha. Men Kent är ju kända som deppmonster, right? Hahaha, snacka om att inte förstå konst när man släpar sig runt med sådana påståenden...

Nåväl. Det jag ville säga var väl att det känns som att jag klättrat upp från min lilla depphåla jag hamnade i nu den senaste månaden. Om inte helt så halvvägs åtminstone. Jag har ju, som ni vet, varit totalt tom på energi och det mesta har kantats av tårar tyvärr. Jag har nästan varit rädd för mig själv stundtals.

Men så kände jag när jag vaknade i måndags att det var något nytt. Och hela veckan har sedan fortsatt i denna stil. Jag har liksom haft förvånansvärt mycket energi och pepp på livet. Jag har börjat drömma igen, jag har börjat skriva igen och jag kan till och med fokusera på studierna utan större distraktioner.

Jag är så himla, himla tacksam för vart jag befinner mig i livet just nu. Jag älskar att bo där jag bor, jag älskar att läsa en skrivarkurs, jag älskar att det kryllar av drömmar innanför bröstet och jag älskar att ljuset vinner över mörkret. 

Än en gång. 

Tack Kent!
Livräddaren.
Vet inte riktigt vad mitt liv skulle vara utan er. Och det är en läskig tanke som jag tyvärr måste möta om mindre än en månad, nu när klockan har tickat över midnatt och det således är 18:e november... 

Kommentera här: