Kentkväll.

Rödvinsrus. Melodier som leker loss i hörlurarna. Ett sinne i balanserad obalans. 

Ja, vart har vi mig? Någon bloggerska är jag ju kanske inte - det har vi hunnit konstatera. Men livet snurrar lite för fort. Även om denna månad, mellanmånaden mars, bara symboliseras av något slags mellanläge. En ständig längtan.
 
En väntan på våren. En väntan på sommaren. En väntan på livet. 

Jag skrev på ett kontrakt till mitt nya boende i Göteborg i början på mars och det känns som hundra år sedan. TIDEN GÅR SÅ SABLANS SAKTA! Och jag vill bara flytta nu, nu, nu. 

Å andra sidan så vill jag bara stanna tiden. I detta nu, i detta år. För efter att ha gått runt och totalpeppat inför ett framtida albumsläpp från mina hjältar i Kent, så fick jag i söndagskväll (genom denna ändå sjuuuukt värdiga videon) reda på att mina älsklingar ska sluta spela ihop som band. 

Sista albumet, sista turnén. 
Då som nu för alltid. 
Dödsrunan. 

Alltså, fattar ni eller? För det gör fan inte jag. Det är så jävla vackert gjort att sluta på detta vis - med denna mästerliga video med referenser till alla album genom åren, en ny singel och med en kommande platta och stor arenaturné - men på riktigt. JAG DÖÖÖÖÖÖR. Älskar dem mer än livet självt. Det här fick typ inte hända. Jag vet faktiskt inte vad mitt liv är utan Kent. Allvarligt talat. 

Så vad gör vi av saken då? Jo, jag svänger förbi systemet och köper det finaste rödvinet mina läppar känner till och pluggar in Kentlistan på maxvolym. Bara försvinner. Bara förnekar att det är på väg att ta slut. Försvinner in i bubblan som jag trivs så bra i. Livräddaren.  

Försöker just nu att leja folk att hugga konsertbiljetter åt mig på lördag, för tro på fan att jag jobbar vid biljettsläppet. SÅKLART. Visst att jag älskar mitt jobb, men varför har jag så taskig timing? 

Är det något jag inte får missa så är det banne mig den sista konserten med Kent någonsin. Den utspelas i Tele2-arena den 17:e december. Och drömmen är att även att vid detta lag ha en vacker Kenttatuering i min nacke. Allt för att hedra musiken som får mitt blod att pumpa genom mina trassliga vener.

 
Två selfies från yours truly med min nya kamera (precis skaffat den och är inte så haj på inställningarna yet...). Rödvinshulkarn till vänster och depp- slash pose-kvinnan till höger. Men är det någon som har anledning att deppa så är det fan jag. 

Nåväl. Livet går väl vidare eller nåt. Ska skalla kuddarna nu eftersom jag måste stämpla in på jobbet vid 6:30 imorgon. Efter kundtjänstandet på Maxi ska jag sedan iväg till stora stan och möta upp Hana-banana. Det är ju S:t Paddys day imöre, så det slutar nog med häng på Dubliners med varsin Guinness i näven och alldeles för många Dublinreferenser. Egentligen inte hälsosamt någonstans, men sen när är irlänsk anda någonsin det? We love it anyway. ♥