Utan telefon - utan liv.

Jag har nog inte riktigt landat i det här med att jag numera har en vardag i mina drömmars stad. Tidigare när man har varit här så har det ju varit på resor och härliga visiter. Eller som när jag bodde i Kungälv nu senast när jag åkte in till Göteborg så fort det vankades fest eller teater eller något annat tjusigt.
 
Och helt plötsligt så promenerar jag ut med min pantpåse till Hemköp tvärs över gatan här på Masthuggstorget, slänger in en tvätt som får köra medan jag går på kvällspromenaden och väljer ofta att låta fönstret vara öppet ut mot öl-ståhejet nere på gatan medan jag smuttar på min tekopp en våning ovanför.

Ganska så oglamoröst, jo. Och som sagt så är det svårt att tänka ihop detta Göteborg - som jag numera alltså bor i - med det gamla Göteborg som jag endast såg i glimrande sekvenser mellan avgångstiderna på mina SJ-biljetter.

Jag vet inte om det gör att jag har svårare att ta motgångar här på något vis. Jag vill ju koppla ihop denna stad med glädje och inte allt det där gråa som jag ofta hade hemma i Norrland. För att inte tala om min tid i Skåne...
 
Och visst är livet här helt amazing för min del. Det går typ inte en dag utan att jag tänker på hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Men just nu lider jag av någon grov post-depression efter att skolan har slutat. Visst att jag inte gick där "på riktigt" de senaste månaderna, men bara tanken på att alla fina fanns så pass nära gjorde mig ändå trygg. Och jag kunde åka ut dit till paradiset exakt när jag ville. 

Och visst hade vi ett helt amazing avslut (KAN. INTE. FÅ. NOG. AV. ATT. TÄNKA. PÅ. DET!) men det skapades ändå en tomhet i mitt bröst så fort juni månad kom. Det är som att jag saknar en helhet på något vis. Jag känner ändå väldigt mycket folk i den här staden - nästan fler än där hemma i Hälsingland - men det är väl det där med att jag inte tillhör något "gäng" längre.

Men så jävla viktigt är det väl egentligen inte, för jag är ju ändå inte den personen - det vet jag ju! Men ah, tvivel. Tunga tankar. Tappat fästet. 

Mitt uppe i allt detta kommer dessutom migränen från helvetet igår. Och när man inte tror att det kan bli värre - vad händer då tror ni? Jo, mobilen får ju självklart för sig att lägga av. Totalt stendöd. Jag försökte verkligen med allt, som den sanna hobbytekniker jag ändå är när jag går loss på diverse flashbacktrådar. Men näe. Stendöd.

Just nu ligger den inne på någon IT-firma på mobil-rehab som kostar mig 399 spänn. Dagens smartphones, alltså... Men det ser väldigt mörkt ut för min lille krigare som vart mig trogen i ett år nu. Fan, jag älskar ju min lur! Den är ju helt amazing. Skaffade den när den var sprillans ny på marknaden och den har en manuell kamera som iPhone-användare bara kan drömma om. Och den är så himla, himla härlig att leva med. 

Okej, smått creepy här men är man mobilberoende så är man. Därför är det tuffa tider just nu, när jag får leva livet genom en skrutten Sony Xperia som inte vet vad det handlar om nowadays.

Mycket möjligt att jag överdriver allt en gnutta, men FAAAAAN. Mobiler ska ju bara funka. Och allra helst i tider där du redan känner att det är tungt. Vad fan hände med att stanna vid min sida i nöd och lust?

 
Okej, jag ska försöka somna utan mobilscrollande nu inatt. Och drömma om att snubben från firman ringer med glädjande nyheter redan imorgon. Håll en tumme för oss, vettja!

Alla nya snapchatfans (ja, det hände till slut att även jag skaffade det) kan ju hålla två, för kameran i min riktiga lur är ju betydigt bättre än den jag glider runt med i brist på annat nu... 

Jag och min numera stendöda baby. 

Kommentera här: