Hem till Hälsingland.

Stockholm - min tågbytarstad. 
Vi möts igen på ett inre snack, över sisådär femtio minuter. 
Du skänker mig alltid minnen och reflektioner.

Det är så jag känner dig och det är alldeles lagom. 
 
-

Tågen rullar åter mot Norrlandet och det känns faktiskt riktigt okej. Varken superbra eller superdåligt - bara bra liksom. Jag minns hur lättande tågresorna hem var förra våren när jag vantrivdes i Skåne, för då var Hälsingland det bästa jag visste. Och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att åka hem i höstas, för då var Kungälv det bästa jag visste. 

Nu bor jag slutligen i min älskade favoritstad Göteborg (på tiden, right!?) och jag lever för första gången på länge utan deadline. Egentligen vill jag ju vara där i mitt hjärta forever and ever, men det känns heller inte läskigt med en hemresa då och då. Eller en resa till Irland eller Skottland för äventyrets skull. För jag vet att mitt "vanliga" liv fortsätter sen när jag kommer tillbaka. 

I Kungälv var det som att jag levde lite på kredit, då jag hela tiden var medveten om att skolan endast pågick under en begränsad tid. Och när jag då åkte hem till Bollnäs för att jobba på travet eller exempelvis ha praktik, så kändes det som att jag snodde dagar från mitt underbara folkiskonto. För fasiken vad dyrbart det kontot var! Och åt den motsatta riktningen med Skåne då när jag ville fly hem exakt hela tiden, som ni ju vet vid detta lag... 

Denna sommar känns det däremot inte som att jag flyr hem till tryggheten i panik som jag gjorde förra sommaren, för min trygghet ligger numera placerad på Andra långgatan 33. Men jag är ledig från jobbet på Maxi i hela nio dagar och jag vet inte när jag senast hade nio dagar ledigt. 2013, kanske? Om ens det. Det har ju alltid varit jobb eller plugg de senaste åren och det här med semester har jag knappt kunnat drömma om. 

I och för sig så blir jag ju inte helt ledig i Hälsingland heller, för om blott en vecka ska jag faktiskt checka in på Bollnästravet och räkna lite kosing på sommar-V75:an. Men det ska snarare bli så himla, himla roligt att träffa alla älskade dårar på det haket igen så det känns faktiskt inte så jobbigt. SÅ PEPP!

Så ja, där har ni väl främsta anledningen till att jag åker hem. Uffeboy (bossen!) har fortfarande pli på mig över halva landet eller något, haha. Sen så ser jag väl också fram emot att träffa familjen, mitt kära kattskrälle KENTABOIII, vandra runt i skogen och njuta av sommar-Henninge, träffa en drös polers och ett gäng gamla crushar som bor där hemma i trakterna. 

Gottar mig som satan just nu i tanken på att lägga mig uppe på pappas höskulle ovanför stallet och bara borra ner mig i allt nyintaget hö och andas in barndomen som var en stor Bullerbydröm. Jag vill traska upp till ett berg med min skrivbok, blicka ut över naturen och försöka gestalta livet as I know it i form av en dikt. Nattbada naken och slingra runt i en bil i sommarnatten med full volym i högtalarna. 

Ja, det är faktiskt rätt mysigt att befinna sig i Hälsingland den här tiden på året nu när jag tänker efter. Jag har haft ett gäng grymma barndomssomrar där och jag blir alltid lika nostalgisk runt den här tiden i juli varje år. Det är dessutom då som småstaden Bollnäs lever med alla evenemang som sker. Vad säger ni liksom om Brännbollsyran, Grillnatta och V75 på Trivselbanan? Hahaha. Dör så fina vi är.

Jag ska säga det rakt ut: Jag älskar faktiskt att vända hem till mysiga Hälsingland då och då. Och aldrig kunde väl den krönika jag skrev till lokalblaskan Ljusnan i höstas sitta mer perfekt:


 
Wannabe-krönikören.

Älskar det faktum att när jag hälsade på min älskade puff-Emil i våras, så såg jag att han satt upp detta tidningsklipp på sitt kylskåp bland alla familjefoton och viktiga prylar. Alltså, huuuuuuur go!? Hälsingland har allt några av mina käraste guldkorn i sin ägo. Och även stora delar av mig själv. 
 

Hörde att vissa hade problem med att läsa texten på bilden, så slänger in den här nedanför också: 

"Det är måndag morgon, jag närmar mig busshållsplatsen och jag är i full färd med att ta upp hörlurarna när jag hör en oväntad hälsning. Jag tittar upp och möter en främlings blick. Jag vacklar osäkert med blicken och mumlar fram något halvdåligt hej tillbaka.

Det här med att vara på besök i hemstaden är ett spännande projekt. Jag bor sedan en tid tillbaka nere i Göteborg och delar många bussresor med människor till höger och vänster. Vi har däremot alla en sak gemensamt: vi söker inte ögonkontakt. Vi sköter alla vårt med våra effektiva skygglappar.

Jag minns bussresorna när jag var 16. Tiden då jag och linje 70 spenderade mycket kvalitetstid tillsammans. Tiden då musiken i mina hörlurar viskade förföriskt om storstadspuls och hyllningar till det anonyma livet. Tiden då jag vandrade runt i Torsbergsgymnasiets korridorer och tänkte att det måste finnas mer än bara småstadsliv.

Snacket gick om att det var fegt att bli kvar i den lilla staden. Att man saknade ambitioner om man stannade hemma och lekte mamma-pappa-barn. Jag fick höra att utvecklingen ofta stod still i landskapet där alla känner alla.

Nio år senare är jag 25 och bor äntligen i mina drömmars stad Göteborg. Jag har tagit mig bort från småstadens lunk och kommit in i storstadsrytmen. Jag känner hur mitt hjärta klappar starkare på en överfylld spårvagn än på en ensam bilresa längs riksväg 272. Så ja, jag hör nog hemma på västkusten just nu. Och ja, jag skulle nog kalla mig själv nöjd just nu.

Men jag skäms när jag kommer hem hit och känner mig stolt över att jag faktiskt har tagit mig härifrån. För vem är det egentligen som jag fortsätter att tävla mot? Ni som stannade kvar och som egentligen redan då var det jag blivit först nu - nöjd?

Tron på att alla innerst inne skulle drömma om den stora staden är bara något som dagens populärkultur har bankat in i mitt huvud. Det finns en glammig Hollywoodstory i alla hemvändarhelger och klassfester där du ska jämföras med gamla skolkamrater och klyschigt nog "ta revansch". Lyckan mäts i hur berest du är, hur högt du klättrat på karriärsstegen och hur snyggt du speglas i skyltfönstret.

Men att jobba med jämförelser på detta vis gör dock att livet tappar lite av sitt värde. Och kanske inser även jag det en vacker dag. När jag slutar fila på försvarstal till varför jag blev kvar så länge här ute på landet. När jag inte längre stoppar in hörlurarna för att undvika kallprat i väntan på bussen. När jag kan se tryggheten i hur en hel bygd sluter upp för varandra när det verkligen gäller.

När jag till slut kan se hela bilden. Och vuxit ur mina skygglappar."

Kommentera här: