Mooot Henningeskogen!

Kom precis hem från en tågresa från Gävle där jag hade världens sötaste lilla tjej i sätet framför. Hon var kanske tre-fyra år och megagullig. Satt liksom och flörtade med mig genom sätena och sträckte ut handen och ville connecta. I just löööööv it.

Har kommit in i en sådan fas i livet att jag bara älskar ungar just nu. Och de dras verkligen till mig också. Syrran är på mig om att jag borde söka jobb på ett dagis eller något för att stilla mitt begär. Det räcker inte längre med att jag får hålla i alla barnevent på Maxi helt enkelt - I NEED MORE!

Och nej, jag tänker inte skaffa egna kottar. Det är inte mina instinkter som kickar in (eller jo, kanske...) men jag tänker inte bli ännu en av alla mammor. Inget fel på deras val och så, men det matchar verkligen inte det liv jag vill leva just nu. Slirarlivet i en av Sveriges största städer och en maffig studenthöst i sikte. En massa äventyrliga resor, ostabila veckor och vääääääldigt mycket egentid inklämt däremellan.

Näe, inga barn i mina kalkyler. Har ju inte ens plats med en pojkvän i mitt liv liksom. Siktar fortfarande på att bli en crazy cat-lady om det fortsätter på denna bana och jag inte helt plötsligt tvärvänder och vill leva Svenssonliv. Men som det ser ut just nu så ser jag inget radhus eller Volvo i sikte i alla fall och tur är nog det...

Apropå tåg och ungar så träffade jag även en sjukt go tjej och hennes mamma i lördags när jag var på väg hit upp. Jag hade tagit mig ända till Gävle central och skulle få vänta i en och en halv timme (ja, kära göteborgare - ni läste faktiskt rätt!) på nästa tåg. Så vad gör man inte då, annat än att bonda med de på bänken bredvid en? En überskön mamma som var social som få plus en dotter på sju basst som hade ett mjukisdjur vid namn gosse-Bosse. Man bara måste ju älska dem. Åååååh, blir så varm när jag tänker på hur goa de var tillsammans och mot mig.

Sprang även ihop med ett stort gäng som liksom jag hade rest ända från Göteborg där på morgonen. Vissa var på besök från Texas och hur trevliga som helst. Alltså, jag tror inte att ni förstår hur mycket jag ÄLSKAR att åka tåg. Alltid träffar man någon intressant människa. Om inte så får man en massa kvaltetstid med musik, podcast, böcker, tid att svara på långa meddelanden, TÄNKA. Ja, jag ser verkligen mina långa tågresor som så himla dyrbar och fin tid. Jag bara njuter. 

Sen är det ju rätt härligt att komma fram också. Som i lördags när jag landade hemma i Henninge, käkade middag med la familia på altanen, drog till Edsbyn och kastade frisbees med grabbarna grus (brorsan, kusinen och Danniboooy), våldgästade en vilsen Emil Bergh, drar en pizza i Bollnäs, kvällsbadar i Långbo och simmar ut till hopptornet och stojar runt som när vi var små och rundar sedan av hela kalaset med kortspel i köket med mamma & pappa och lite groggar. 

Ja, Hälsingland is treating me alright som ni kan se. Inatt spenderade jag i och för sig lite tid i Gävle, men det var fint det med. En "dejt" eller vad man ska kalla det med en gammal goding där vi jagade pokémons, spelade boule (hej pensionärsvarning!), drack öl och tjötade på. Att träffas sådär löst några gånger per år när jag är hemma här är helt i min smak känner jag. Det känns tryggt och mysigt, men aldrig kvävande. 

Näe, nu ska jag pallra mig iväg på en gosig skogspromenad. Har laddat upp mobilen så att jag har plats för alla mina favoriter i form av Lasse, Håkan och Kent. Tror att det här blir en riktigt bra onsdagsdejt ärligt talat.

Och jag veeeeet att min kära Persson från Packet lirar på Långnäsparken ikväll, men den här hemresan ska verkligen handla om att vara här och nu. Befinna mig så mycket jag kan här i Henninge och naturen och mindre ute i krogsammanhang. Det har jag ändå så det räcker och blir över nere på min gata där i Göteborg om man säger...

Näe, nu lyder jag syrrans råd och bara tar det lugnt i min lilla Henningebubbla. Det är ju trots allt detta som jag saknat mest där nere i "beeeeetong-city-neonan"... Haha. /lill-Svenne 

Bild från förra sommaren, alldeles innan jag skulle flytta till Kungälv och när jag försökte andas in det sista av min förtrollade Henningeskog.

Hem till Hälsingland.

Stockholm - min tågbytarstad. 
Vi möts igen på ett inre snack, över sisådär femtio minuter. 
Du skänker mig alltid minnen och reflektioner.

Det är så jag känner dig och det är alldeles lagom. 
 
-

Tågen rullar åter mot Norrlandet och det känns faktiskt riktigt okej. Varken superbra eller superdåligt - bara bra liksom. Jag minns hur lättande tågresorna hem var förra våren när jag vantrivdes i Skåne, för då var Hälsingland det bästa jag visste. Och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att åka hem i höstas, för då var Kungälv det bästa jag visste. 

Nu bor jag slutligen i min älskade favoritstad Göteborg (på tiden, right!?) och jag lever för första gången på länge utan deadline. Egentligen vill jag ju vara där i mitt hjärta forever and ever, men det känns heller inte läskigt med en hemresa då och då. Eller en resa till Irland eller Skottland för äventyrets skull. För jag vet att mitt "vanliga" liv fortsätter sen när jag kommer tillbaka. 

I Kungälv var det som att jag levde lite på kredit, då jag hela tiden var medveten om att skolan endast pågick under en begränsad tid. Och när jag då åkte hem till Bollnäs för att jobba på travet eller exempelvis ha praktik, så kändes det som att jag snodde dagar från mitt underbara folkiskonto. För fasiken vad dyrbart det kontot var! Och åt den motsatta riktningen med Skåne då när jag ville fly hem exakt hela tiden, som ni ju vet vid detta lag... 

Denna sommar känns det däremot inte som att jag flyr hem till tryggheten i panik som jag gjorde förra sommaren, för min trygghet ligger numera placerad på Andra långgatan 33. Men jag är ledig från jobbet på Maxi i hela nio dagar och jag vet inte när jag senast hade nio dagar ledigt. 2013, kanske? Om ens det. Det har ju alltid varit jobb eller plugg de senaste åren och det här med semester har jag knappt kunnat drömma om. 

I och för sig så blir jag ju inte helt ledig i Hälsingland heller, för om blott en vecka ska jag faktiskt checka in på Bollnästravet och räkna lite kosing på sommar-V75:an. Men det ska snarare bli så himla, himla roligt att träffa alla älskade dårar på det haket igen så det känns faktiskt inte så jobbigt. SÅ PEPP!

Så ja, där har ni väl främsta anledningen till att jag åker hem. Uffeboy (bossen!) har fortfarande pli på mig över halva landet eller något, haha. Sen så ser jag väl också fram emot att träffa familjen, mitt kära kattskrälle KENTABOIII, vandra runt i skogen och njuta av sommar-Henninge, träffa en drös polers och ett gäng gamla crushar som bor där hemma i trakterna. 

Gottar mig som satan just nu i tanken på att lägga mig uppe på pappas höskulle ovanför stallet och bara borra ner mig i allt nyintaget hö och andas in barndomen som var en stor Bullerbydröm. Jag vill traska upp till ett berg med min skrivbok, blicka ut över naturen och försöka gestalta livet as I know it i form av en dikt. Nattbada naken och slingra runt i en bil i sommarnatten med full volym i högtalarna. 

Ja, det är faktiskt rätt mysigt att befinna sig i Hälsingland den här tiden på året nu när jag tänker efter. Jag har haft ett gäng grymma barndomssomrar där och jag blir alltid lika nostalgisk runt den här tiden i juli varje år. Det är dessutom då som småstaden Bollnäs lever med alla evenemang som sker. Vad säger ni liksom om Brännbollsyran, Grillnatta och V75 på Trivselbanan? Hahaha. Dör så fina vi är.

Jag ska säga det rakt ut: Jag älskar faktiskt att vända hem till mysiga Hälsingland då och då. Och aldrig kunde väl den krönika jag skrev till lokalblaskan Ljusnan i höstas sitta mer perfekt:


 
Wannabe-krönikören.

Älskar det faktum att när jag hälsade på min älskade puff-Emil i våras, så såg jag att han satt upp detta tidningsklipp på sitt kylskåp bland alla familjefoton och viktiga prylar. Alltså, huuuuuuur go!? Hälsingland har allt några av mina käraste guldkorn i sin ägo. Och även stora delar av mig själv. 
 

Hörde att vissa hade problem med att läsa texten på bilden, så slänger in den här nedanför också: 

"Det är måndag morgon, jag närmar mig busshållsplatsen och jag är i full färd med att ta upp hörlurarna när jag hör en oväntad hälsning. Jag tittar upp och möter en främlings blick. Jag vacklar osäkert med blicken och mumlar fram något halvdåligt hej tillbaka.

Det här med att vara på besök i hemstaden är ett spännande projekt. Jag bor sedan en tid tillbaka nere i Göteborg och delar många bussresor med människor till höger och vänster. Vi har däremot alla en sak gemensamt: vi söker inte ögonkontakt. Vi sköter alla vårt med våra effektiva skygglappar.

Jag minns bussresorna när jag var 16. Tiden då jag och linje 70 spenderade mycket kvalitetstid tillsammans. Tiden då musiken i mina hörlurar viskade förföriskt om storstadspuls och hyllningar till det anonyma livet. Tiden då jag vandrade runt i Torsbergsgymnasiets korridorer och tänkte att det måste finnas mer än bara småstadsliv.

Snacket gick om att det var fegt att bli kvar i den lilla staden. Att man saknade ambitioner om man stannade hemma och lekte mamma-pappa-barn. Jag fick höra att utvecklingen ofta stod still i landskapet där alla känner alla.

Nio år senare är jag 25 och bor äntligen i mina drömmars stad Göteborg. Jag har tagit mig bort från småstadens lunk och kommit in i storstadsrytmen. Jag känner hur mitt hjärta klappar starkare på en överfylld spårvagn än på en ensam bilresa längs riksväg 272. Så ja, jag hör nog hemma på västkusten just nu. Och ja, jag skulle nog kalla mig själv nöjd just nu.

Men jag skäms när jag kommer hem hit och känner mig stolt över att jag faktiskt har tagit mig härifrån. För vem är det egentligen som jag fortsätter att tävla mot? Ni som stannade kvar och som egentligen redan då var det jag blivit först nu - nöjd?

Tron på att alla innerst inne skulle drömma om den stora staden är bara något som dagens populärkultur har bankat in i mitt huvud. Det finns en glammig Hollywoodstory i alla hemvändarhelger och klassfester där du ska jämföras med gamla skolkamrater och klyschigt nog "ta revansch". Lyckan mäts i hur berest du är, hur högt du klättrat på karriärsstegen och hur snyggt du speglas i skyltfönstret.

Men att jobba med jämförelser på detta vis gör dock att livet tappar lite av sitt värde. Och kanske inser även jag det en vacker dag. När jag slutar fila på försvarstal till varför jag blev kvar så länge här ute på landet. När jag inte längre stoppar in hörlurarna för att undvika kallprat i väntan på bussen. När jag kan se tryggheten i hur en hel bygd sluter upp för varandra när det verkligen gäller.

När jag till slut kan se hela bilden. Och vuxit ur mina skygglappar."

Universitetet nästa!

Tjenare folket!

Det här med livet och så, visst är det väl fantastiskt? Jag är inne i något konstigt lyckorus just nu där jag inte riktigt vet vad som händer. Det är inte så att jag spricker av lycka i mitt vardagslunk eller så, men det är ett långvarigt rus som liksom stannar inom mig på något vis. Det känns stabilt. Det känns fint. 

Som varje dag när jag sitter på spårvagnen hem och inser att jag bor här. Jag bor verkligen just här, i Göteborgs hjärta, och allting rullar liksom bara på. Allt känns spontant, härligt, okrystat, chill. Allt känns möjligt. Allt känns som det jag alltid har drömt om - plus lite till. 

Ja, jag nyper mig i armen typ varje dag. Jag är så himla, himla kär i den här staden. Det har till och med gått så långt nu att jag saknar ord ibland. Jag bara glider med. 

Idag kom beskedet om att jag är antagen till en sociologikurs som jag sökte inför höstterminen. Jag är ju egentligen inne på att plugga till lärare framöver, men tänkte doppa tån lite granna i universitetspoolen innan jag slänger mig i helt och hållet. Jag är ju inne på gymnasielärare och det är ju en hel del år där i skolbänken, så det känns lite maffigt att kasta mig in på det direkt efter folkisplugget och allt. Och sociologi känns dessutom såååå himla spännande och något jag kanske till och med väljer att vidareutbilda mig inom om allt känns rätt. 

Det bästa av allt är hur som helst att jag ska få leva studentliv här i min älskade stad Göteborg. Dream come true. ♥

Var ute och firade ikväll på den nya ciderbaren här på gatan min, då jag mötte upp syrran och hennes klasskompisar som hon pluggat med förra våren. Och tänka sig att jag snart kommer att ha en egen liten klass att spendera hösten här i Göteborg med. Gaaaaaahhhhhh!!!! Fan vilket flyt jag har i livet nu, känner jag...

Kvällens Elin hemma på rummet på Andra-"fucking"-långgatan i väntan på syrran. Och näe, jag har fortfarande svårt att ta in att jag bor här. Speciellt när alla locals hela tiden påpekar för mig hur sjukt coolt det faktiskt är. 

Märta (min kära roomie) drog precis hem lite peeps för efterfest och jag är sååååå sugen på att joina, men jag måste vara tråkig nog att sova eftersom att min vagn går till jobbet runt 4 på morgonen. Ja, jag vet - det är helt okristligt tidigt och särskilt för en nattmänniska som mig... *tycker synd om mig själv här*

Å andra sidan så är det ju bara tisdagskväll, så ni där hemma i Hälsingland funderar nog om det ens går att festa då. Men låt mig då säga följande - i Göteborg är det fest exakt varje dag. Och det är därför jag som sagt älskar denna stad. Jag har äntligen hittat hem som sagt.