Vi var dom som inte kunde dö.

Tomheten.
Tacksamheten. 
Alltet. 

Jag finner inga ord en dag som denna. Dagen efter den stora sorgen och när en stor del av mitt liv gick i graven. Det känns lite för overkigt och lite som en mardröm. Ändå finns det en stor tacksamhetskänsla i hjärtat som bara strålar ut över hela mitt liv. 

Jag satt ju på sittplats igår och VAD FAN HÄNDE DÄR kan man ju fråga sig... Har aldrig någonsin suttit på en Kentkonsert och då har jag hunnit med en del under dessa galna år. Jag brukar alltid vilja stå längst fram, gärna så nära kravallstaketet som möjligt och gärna så nära Sami som möjligt... haha. 

Men nu gick ju biljetterna åt som sjutton inför just denna sista konsert och jag lyckades med en stor del flax få tag på sittplatser vid något litet extrasläpp. Intalade mig själv att det skulle bli väldigt känslosamt och att man faktiskt sitter ner på en begravning. Och kanske fanns det någon mening med det, för det jag såg igår var något utöver det vanliga. 

Det var som att jag fick någon slags överblick och såg allting i någon slags perspektivvinkel. Blickade ut över publiken och såg som en tidsaxel från mitt liv. Alla år som Kent har funnits där som en utsträckt hand att hålla fast vid. Allt från när jag hemma på flickrummet mötte "Kräm" för första gången på någon samlingsskiva och inte hade den minsta aning om att den handlade om att ligga (hahahaha), till att jag snodde syrrans "Vapen och ammunition"-skiva eller när jag trillade dit riktigt rejält under första året på gymnasiet.

Jag såg allt detta magiska framför mig redan i 999 (alltså, första riktiga låten) och brast redan då ut i gråt. Detta var sedan något som bara byggdes på mer och mer längs konserten gång. Ju längre in vi kom, desto mer satt jag och fullkomligt storbölade och skakade sönder. Det var till och med en tant som frågade hur jag verkligen mådde, haha. Sara ba: "Men hon är sjuk bara!"

Och ja, jag är kanske sjuk. Vi är kanske sjuka allihopa, vi Kentfans. Men jag vill fan aldrig bli frisk igen heller. Även om det kanske är något som förväntas av oss nu när allting är slut. 

Men det får aldrig ta slut. Aldrig på riktigt. 
För vi är för alltid. 
Och ni håller oss vid liv. 
 
 
ÄLSKAR ER SÅ JÄVLA MYCKET! ♥ TACK SOM FAN!

Kommentera här: