Nytt år - samma gamla möjligheter.

Sitter här i köket med en bärs. Märta lämnade mig precis efter vårt mysigaste lilla nyårshäng. Ibland önskar man verkligen att man kunde stanna tiden. Just i det ögonblicket när jag kollar på "På spåret" och skriver mina nyårsmål samtidigt som Märta bakar biskvier. Vi dricker vin, pratar egentligen inte så mycket för vi vet redan vart vi har varandra. Vi har varandra. 
 
Sambolivet. ♥
 
Jag minns hur jag på Nyårsafton ifjol satt ensam uppe på Fontinberget, hade jobbat överdrivet mycket på Maxi och inte orkade mig iväg på någon fest. Jag blickade ut över fästningen (min kära) och drömde om Göteborg där borta i horisonten. Jag inbillade mig att jag hörde fyrverkerierna och dånen från min älskade stad, även om den låg två mil bort. Men jag kände att jag var nära nu. Jag var nära hjärtat. 
 
Och jag hamnade ju här till slut - mitt stora nyårsmål förra året. Och SOM jag har hamnat här dessutom. På den bästa gatan, med den bästa roomien och det bästa livet. 

Ett annat nyårslöfte var att gå på mer konserter och mindre sportevenemang. Och det är ju sannerligen något jag har uppfyllt detta år. Minst sagt. Sen hade jag säkert tusen andra nyårslöften nedskrivna i min rosa lilla dagbok som tyvärr blev kvarglömd på någon busstation i min backpackerresa i Irland. Någon irländare har kanske roligt åt att läsa mina små sexbekännelser... på svenska. Hahaha. 
 
Nåväl. 2016. Vart har jag dig?
 
Jag vet inte. Allt är så luddigt just nu. Den spontana tanken är att året inte håller måttet med exempelvis 2015, men egentligen är ju det helt fel. För jag kollar ju bara på de senaste månaderna som kanske har varit lite väl mörka. Men det finns så himla mycket mer. Och även i det mörkaste av det mörka så finner man ljusglimtar. En av dessa är ju lätt den fina Kentavslutningen nu i december till exempel.

Och tyvärr hinner jag inte med någon nyårssammanfattning just i detta nu. Nej, istället ska jag slänga på mig lite smink och försöka hitta någon slags nyårsoutfit om det nu går... Är väl inte den mest färgstarka eller glittriga personen i min garderob kanske, haha. Det får väl bli röda läppar åtminstone. 

Men för att återgå till förra årets nyår - ensam på en bönk uppe på berget i Kungälv. Med en dröm om Göteborg. Samma dröm som jag egentligen har haft i tusentals år. Alla år. Och nu, mina vänner, är jag precis där jag vill vara. 

Och jag stannar. Som jag stannar. 
 
Bild som summerar 2016 bra? 
 

Passande nog tänkte jag slänga in en liten "dikt" jag skrev i samband med att jag skulle läsa upp texter på avslutningen på Nordiska. Texten handlar om just nyårsnatten där uppe på berget och mina drömmar om ett framtida boende i Göteborg. Hur jag suttit där uppe på utkiksplatsen ända sedan jag började där i augusti och bara drömt mig bort två mil söderut. Alltid siktet inställt på just Göteborg.
 
Och eftersom alla mina olika textdelar var döpta efter busshållsplatserna längs Grön Express mellan Göteborg och Kungälv (fiffigt va?) så fick denna helt enkelt heta "Eriksdal" - stationen intill oss som var gränsen mellan Göteborg och Göteborg++ på busstaxan.
 
 
 
"Nästa station: Eriksdal.

Raketer målar himlen snabbt,
men blir som tatueringar
fastbrända i mitt hjärta. 
 
Hoppet och jag håller hand
på en alldeles för kall parkbänk. 
Och uppifrån Fontinberget
ser världen rätt välkomnande ut. 
 
Gatlamporna på bron blinkar. 
Än en gång flörtar han med mig, den där Eriksdal. 
En dröm som alltid funnits där.
En dröm om vad som finns bortom bron. 
Där busstaxan blir Göteborg - utan alla plus. 
Precis det stora pluset,
för mig.
 
Han sjunger om att bergen "is giving up on me"
och hela tiden har jag trott att det varit något dåligt. 
Fram tills nu. 
Kanske klarar jag mig själv. 
 

Kommentera här: