Lucka #6.

 
 
En tågstation i tårar
och en hemresa till min nya stad.
Lämna bakom mig det som sårar
och en svidande falsk fasad.

Även om hösten har varit tung
så vet jag att jag är på rätt bana.
Bara jag håller mig sansad och lugn
och låter det jag gör just nu bli till en vana.
 
Komma tillbaka till skrivningen och poesin.
Att få bo med en sån fantastisk roomie som Märta.
Våren kommer nog att kunna bli riktigt fin
om jag bara försöker bearbeta all svärta.
 
Roslösheten finns kvar
och den kommer jag kanske aldrig bli kvitt.
Men jag kan börja fokusera på vad jag faktiskt har
och låta skrivningen bli en terapi som får flyga fritt.

Kommentera här: