Lucka #4.

 

Genom minusgrader och mörka väggrenar
slingar sig bilen fram.
Det känns som ett regn av stenar
likväl som en välkomnande famn.
 
Att meditera i en bil har blitt min grej.
Att reflektera och paketera.
Jag sorterar mina minnen inuti mig.
Och vet inte om det här är platsen för att samla på mig flera.
 
Här har jag nog gjort mitt.
Det är lite så det känns.
Jag tilläts aldrig riktigt att få falla fritt.
Och mitt liv känns fattigt om jag lever innanför en gräns.

Jag kör snabbt förbi mitt gamla livs grav.
Det är knappt att jag vinkar till henne från bilen. 
Och när jag kramat sönder älsklingar på mitt gamla trav, 
känner jag mig redo att åka söderut några mil igen.

Kommentera här: