Lucka #18.

 
 
 
Jag vaknar upp ute i Bromma
och försöker tappert att finna andningen.
Jag vet tyvärr vilket mörker som kommer att komma.
Och vem hör mig nu, herr Berg, om ingen.
 
Dagen efter den stora sorgen. 
Snälla hjärtat, gå inte itu.
Jag åker hem till den dära Göteborgen.
Och ögonen dränks av tårar så fort jag läser en endaste tidningsintervju.
 
Jag lämnar Stockholm med den obeskrivliga smärtan.
Men jag inser snabbt att helgen bjudit på både ett och annat fint möte.
Allt ifrån den legendariske fylle-Sara till mina Bråvallapeople och Göteborgshjärtan.
Och till sist min mysiga söndagssushi med David den söte. 
 
Visst har jag stängt dörrar till somliga. 
Kanske beroende på den begravningsstämning som smittade av sig.
Men Kent kommer i mitt liv alltid att vara lika ofrånkomliga. 
Och för mig kommer de alltid att vara världens största grej.

Kommentera här: