Lucka #15.

 
 
 
 
Jag kan numera klart och tydligt se, 
hur jag hamnat så långt under ytan denna höst. 
För det är inget nytt att deppighet i min vardag gör entré.
Och jag har nog alltid bärt en slags överkänslighet i mitt bröst. 
 
Men varje gång livet vill mig illa, 
så har jag vänt mig till musikens värld. 
Tonerna från favoritbanden har haft förmågan att min oroliga själ stilla. 
Och just därför gör denna höst mig till extra beklagansvärd.
 
Bandet som sedan tonåren har varit mitt plåster
ska packa ihop sina instrument och avsluta sagan.
Hade jag varit troende hade alternativet varit något slags Kentkloster.
Men jag lever i verkligheten där det inte ens räcker till med en överklagan.
 
Så när mörkret trillat över mig den senast tiden, 
så har jag traditionsenligt vänt mig till min kära Kentkvartett.
Men i och med nedläggningen har jag aldrig funnit den där uppmuntrande friden,
utan endast fått en påminnelse om att det enda som snart återstår är en sista biljett.

Kommentera här: