Hejdå Holmsveden!

Det är så mycket konstiga känslor som sköljer över mig i dessa dagar. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt eller hur många tårar som egentligen ryms i mina trassliga kanaler. 
 
Känslostormar. Känsloattacker.

Idag brast det igen. Och den här gången utan att jag egentligen visste varför allt kom så himla plötsligt. Jag satt på tågstationen i Holmsveden med mamma, med mina väskor packade för avsked än en gång, och det bara strömmar tårar längs mina kinder. Känner hur rotlösheten biter tag i hjärtat fullständigt och tårarna får inget stopp.
 
Sitter sen på x-tåget ner till Gävle och ser barndomsbyarna fladdra förbi utanför fönstret. Försöker skriva dagbok och torka tårar om vartannat. Funderar på vad som utlöser detta i mig. Varför allt blir så kraftigt just där. Jag vill verkligen hitta en anledning, för tårar utan förklaring kan vara bland det läskigaste som finns ändå.

Kan det vara så att allt blir så verkligt, när jag återvänder hem dit? Jag vet ju att det finns ett krossat barn där någonstans innanför alla lager av hårda år och förnekelse. Kanske kommer jag i kontakt med henne på ett helt annat sätt där i hennes hemmiljö? 

Jag kan ju sitta och snacka i timtal med mina vänner om min uppväxt, mina föräldrar och allt som hände i landskapet som ska kallas mitt hem. Men det blir stundtals som att jag snackar om en film. En fiktig person. En handling som jag kan så mycket om, men nästan glömt bort att jag själv spelat huvudrollen i. 
 
Jag brukar vara full av insikter efter mina besök i Hälsingland. Jag brukar lära mig att uppskatta den jag blivit och dit jag har kommit. Att det är skönt att åka hem och få någon form av livssummering på något vis. Och visst känner jag så även nu, men det är samtidigt en annan sorts känsla som biter tag i mig och tar över till viss del. Denna känsla är att jag inte orkar eller ens vill återvända, typ någonsin. 
 
Det har varit jobbiga dagar denna gång. Visst har det varit helt fantastiskt att träffa många favoriter igen och Elin & Emil är ju två av dessa hjärtan. Samtidigt har det varit en brist på mycket annat och frågan är ju om det ens är värt att åka upp längre. Det känns så definitivt nu på något sätt, att jag inte hör hemma där. Att jag inte längre har någon plats där. Jag har känt mig väldigt mycket i vägen och nästan som en börda.
 
Kanske känns allting annorlunda på grund av det som skett inom familjen. Eller kanske är det bara jag som skapat mig ett liv någon annanstans nu - på riktigt denna gång. Men känslan är att jag inte har så mycket att hämta där hemma längre. Och att det till skillnad från förr gör mer skada än nytta att åka dit upp. 

Förr kunde jag se det som någon slags terapi, medan det nu känns som att jag behöver terapi just för att jag varit där. Och kanske säger det egentligen det mesta. Kanske känns det annorlunda framöver, men så länge jag bär på denna känsla inombords så åker jag nog inte hem före sommaren i alla fall. 

Kommentera här: