Nytt år - samma gamla möjligheter.

Sitter här i köket med en bärs. Märta lämnade mig precis efter vårt mysigaste lilla nyårshäng. Ibland önskar man verkligen att man kunde stanna tiden. Just i det ögonblicket när jag kollar på "På spåret" och skriver mina nyårsmål samtidigt som Märta bakar biskvier. Vi dricker vin, pratar egentligen inte så mycket för vi vet redan vart vi har varandra. Vi har varandra. 
 
Sambolivet. ♥
 
Jag minns hur jag på Nyårsafton ifjol satt ensam uppe på Fontinberget, hade jobbat överdrivet mycket på Maxi och inte orkade mig iväg på någon fest. Jag blickade ut över fästningen (min kära) och drömde om Göteborg där borta i horisonten. Jag inbillade mig att jag hörde fyrverkerierna och dånen från min älskade stad, även om den låg två mil bort. Men jag kände att jag var nära nu. Jag var nära hjärtat. 
 
Och jag hamnade ju här till slut - mitt stora nyårsmål förra året. Och SOM jag har hamnat här dessutom. På den bästa gatan, med den bästa roomien och det bästa livet. 

Ett annat nyårslöfte var att gå på mer konserter och mindre sportevenemang. Och det är ju sannerligen något jag har uppfyllt detta år. Minst sagt. Sen hade jag säkert tusen andra nyårslöften nedskrivna i min rosa lilla dagbok som tyvärr blev kvarglömd på någon busstation i min backpackerresa i Irland. Någon irländare har kanske roligt åt att läsa mina små sexbekännelser... på svenska. Hahaha. 
 
Nåväl. 2016. Vart har jag dig?
 
Jag vet inte. Allt är så luddigt just nu. Den spontana tanken är att året inte håller måttet med exempelvis 2015, men egentligen är ju det helt fel. För jag kollar ju bara på de senaste månaderna som kanske har varit lite väl mörka. Men det finns så himla mycket mer. Och även i det mörkaste av det mörka så finner man ljusglimtar. En av dessa är ju lätt den fina Kentavslutningen nu i december till exempel.

Och tyvärr hinner jag inte med någon nyårssammanfattning just i detta nu. Nej, istället ska jag slänga på mig lite smink och försöka hitta någon slags nyårsoutfit om det nu går... Är väl inte den mest färgstarka eller glittriga personen i min garderob kanske, haha. Det får väl bli röda läppar åtminstone. 

Men för att återgå till förra årets nyår - ensam på en bönk uppe på berget i Kungälv. Med en dröm om Göteborg. Samma dröm som jag egentligen har haft i tusentals år. Alla år. Och nu, mina vänner, är jag precis där jag vill vara. 

Och jag stannar. Som jag stannar. 
 
Bild som summerar 2016 bra? 
 

Passande nog tänkte jag slänga in en liten "dikt" jag skrev i samband med att jag skulle läsa upp texter på avslutningen på Nordiska. Texten handlar om just nyårsnatten där uppe på berget och mina drömmar om ett framtida boende i Göteborg. Hur jag suttit där uppe på utkiksplatsen ända sedan jag började där i augusti och bara drömt mig bort två mil söderut. Alltid siktet inställt på just Göteborg.
 
Och eftersom alla mina olika textdelar var döpta efter busshållsplatserna längs Grön Express mellan Göteborg och Kungälv (fiffigt va?) så fick denna helt enkelt heta "Eriksdal" - stationen intill oss som var gränsen mellan Göteborg och Göteborg++ på busstaxan.
 
 
 
"Nästa station: Eriksdal.

Raketer målar himlen snabbt,
men blir som tatueringar
fastbrända i mitt hjärta. 
 
Hoppet och jag håller hand
på en alldeles för kall parkbänk. 
Och uppifrån Fontinberget
ser världen rätt välkomnande ut. 
 
Gatlamporna på bron blinkar. 
Än en gång flörtar han med mig, den där Eriksdal. 
En dröm som alltid funnits där.
En dröm om vad som finns bortom bron. 
Där busstaxan blir Göteborg - utan alla plus. 
Precis det stora pluset,
för mig.
 
Han sjunger om att bergen "is giving up on me"
och hela tiden har jag trott att det varit något dåligt. 
Fram tills nu. 
Kanske klarar jag mig själv. 
 

Screenshots.


Så kom en ny vecka och Kent kändes ännu längre bort nu...


Men då blir man ju i alla fall glad över att man är vän med Sami som postar detta. GULLIS!
 
 

Snälla folk, inse skillnaden! 
 
 
Men huuuuuur fin är inte denna då? 
 
 

A to the MEN!
 
 
Kan ej hantera kärleken och sorgen. Blir för mycket på samma gång.
 
 

Jag pretty much hela denna höst. Eller ah, utan omtentorna då tack och lov!
 
 

Herrejösses vad jag älskar mitt Vänsterparti! Allt annat är bara idioti. (Var ju tvungen att rimma då va...)



Men alltså, PÅ RIKTIGT? Vill typ inte leva mer. Är så himla rädd för fåglar som det är, så detta var det sista jag behövde kan man lugnt säga.



Kan vara det bästa jag läst på riktigt länge... /vänsterhäxan



Och våren börjar planeras.
 

Men hur många gånger har man inte hört denna då? Och "buhuuu, stackars den där snubben som blev farsa mot sin vilja"... HOW ABOUT - erbjud att gå in för halva kostnaden på ett dagen efter-piller? Den hörs sällan däremot.



Men jag ORKAR INTE vad mycket Kent jag printat... Hjärtat går itu här.
 
 

Den här. ♥ Kvinnlighet är fan det finaste vi har!
 
 

Så rullade juljobbet igång på MAXI och jag fann styrka i denna lista... hahaha.

 

Andreas Grega, som jag älskar dig! #vågavägrakonsumtionshetsen
 
 
 
Hahahaha, alltså det här är ju så jävla sant! 
 
 

Ännu ett smakprov på dokumentären. 
 
 

Så kom 24:e december och jag kunde nog inte bry mig mindre. Annat än att jag är glad för att slippa Norrland, kyla och snö. Älskar Göteborgs regn i jämförelse.

 
 
Har väl kanske lite svårt för en massa julhälsningar till allt och alla, men det fanns en grupp jag känner det där lilla extra för... Älskade Kentfans! ♥
 
 
Smått creepy, smått söt.
 
Gillar ju inte julen, men filtren på snapchat är ju MUMMA!
 
 

Min vän Emelie skriver det jag tänker.
 
 
Favoritbild på favoritkillar.
 
 

Glåmade genom min snapchathistorik och fann denna igen, hahaha. Men på riktigt: blev fett paff ju!
 
 

Okej, ingen ny information här men jag är BESATT.

 

När man lägger till tjejer på tinder och får en superlike från superkvinnan i mitt liv. 

 

Ja, Bernie borde ha vunnit! Fan.

Så kom en juldag med dessa finingar. Planen var krogen, men vi drack grogg i min soffa fram till halv fem på morgonen precis som på folkistiden. DARLINGS. ♥ Så värd juldag!

God jul?

24:e december...
 
Varför är du inte glad?
Varför är du inte hemma hos familjen?
Varför åker du inte upp till Hälsingland?
Varför, varför, varför?

VARFÖR ÄR DU INTE SOM OSS ANDRA?

Så många frågor. Så jävla många farliga frågor. Så låt oss nu prata om hur sjuk julen faktiskt är. Snälla, kan vi inte göra det istället för att fokusera på att JAG sticker ut. Att jag är udda. Att jag gör någon typ av revolt?

"Veganskt julbord - ska det vara något det..?"
 
Men spelar det någon jävla roll?
 
Jag är så himla trött på alla normer, alla krav och alla jävla förväntningar. Jag jobbar mitt i all julstress och skrattar nästan åt hur hysteriska folk blir vid denna tid på året. Allt ska inhandlas, allt ska slås in och snart ska allt slängas igen. 
 
Konsumtionshysteri. 
Ska jag straffas för att jag slår mig fri?
Massidioti.

Att stå emot denna ström är jobbigt nog. Jag får dagligen tusentals frågor om varför jag väljer att inte fira julen sådär traditionellt och "som man ska". Folk undrar vad det är för fel på mig, varför jag är så okänslig eller om jag har dålig relation med min familj. Och att det i så fall är synd om mig som missar denna kärlekens högtid. 

Alla frågor studsar på mig när jag är stark. 
Men denna vecka, 
denna svaga vecka,
har jag varit så äckligt mottaglig. 
Jag skalas av. 
 
Gråtande bussresor till och från tjänsten. Tjänsten i att leverera paket till folk i kundtjänst eller sälja alldeles för äckliga julskinkor över kassabandet. Alla verkar älska detta. Alla verkar hylla detta. Alla sätter sig i bilen hem till sin Svenssonvilla där de kan krypa in i ett bekvämt instagramfilter.
 
De har varandra. 
 
Blickar. 
Medlidande blickar. 
Stackars, stackars mig. 
Så jävla ensam tjej. 
 
Och jag vet att jag mår piss, men det är ju för fan ERT fel. Sveriges fel. Kalle Ankas jävla fel.
 
Jag vet att ni trivs och jag vet att ni har det så himla fantastiskt. Men snälla, SLUTA PRACKA PÅ ERA JÄVLA TRADITIONER PÅ ALLA ANDRA!
 
Det finns faktiskt folk som sitter ensamma och som knappt har någon familj eller ens tak över huvudet. Och det är bevisat att psykiskt sjuka människor är mer självmordsbenägna just denna tid på året. Så visst, ni kan ha ert gulliga lilla stugfirande med varandra. Det är verkligen jättefint för er.
 
Men jag ber er om en sak: Snälla, sluta ställ en massa följdfrågor så fort någon säger klart och tydligt att den inte vill fira jul. Det behöver inte vara någon stor grej. Men det blir en alldeles för stor grej om man hela tiden ska behöva förklara, om och om igen. 
 
Och det är inte synd om mig. Jag har haft en fin middag hemma hos syrrans kompisar uppe i Majorna. Så himla fint knytkalas med vegansk mat och gött snack. Nu sitter jag sedan här på mitt underbara rum med ett glas rödvin och ska snart traska ner på gatan och joina Märta och hennes polare för lite bärs.
 
MEN... Jag hade kunnat vara helt utan vänner, utan ett rum att faktiskt bo i och utan mat i magen. Det finns människor som verkligen lider i dessa tider och när ensamheten ger dem en käftsmäll rakt i själen. När de känner att de måste älska och älskas, men det finns inga där annat än en iskall vind.
 
Så tänk på det nästa gång varje gång ni hypar julen. Klart som fan att ni får älska denna högtid om ni vill, men gör inte en sådan stor grej av det för dem som säger att de inte firar. Ni vet inte deras storys. Visa istället kärlek, förståelse och empati!