Plus och minus med att vara "hemma".

Jag skrev en rolig liten lista efter att jag hade varit hemma i Hälsingland på besök. Den blev dock inte riktigt klar, så den har legat på utkastavdelningen och samlat damm nu i flera veckor. Men vad säger ni - bättre sent än aldrig, right? Det är ju ändå mindre än en månad sedan jag kom tillbaka, haha.

Jag hade hur som helst några fina dagar där "ute på landet" (hatar att jag blev en sån som säger sånt, haha) och att hälsa på uppe i urskogen har helt klart sina för- och nackdelar...
 
 
 

 

 


SAKER SOM ÄR BRA MED ATT KOMMA HEM:
 

+ Alla minnen. 
Det räcker egentligen bara att köra ner för backen där hemma på gården för att få en jättevåg av känslor över sig. Det är här jag haft stora delar av mitt liv och det är här jag blev den jag är. Jag minns alla barndomsår i min lilla Bullerbydröm. Jag ser gårdsplanen där vi brukade spela "Burken" om somrarna och backen som vi åkte bob i på vintrarna. Jag ser den lutande gräsplanen där vi hade fotbollskamper och jag ser sjön som vi kvällsbadade i. Jag ser alla små kojor och gömställen jag har haft genom åren och jag ser traktorvagnarna fullproppade med hö - just like the old days. Inget kan klå denna idyll!
 
+ Skogen. 
Det främsta plusset är faktiskt skogen. Nog finns det väl skog även nere i väst-Sverige, men kanske inte just på min gata i stan som innehåller fler pubar än just träd. Inte mig emot egentligen, men det är något alldeles speciellt med att komma hem till Norrland och promenera runt på barndomsstigar som slingrar sig långt in i skogens hjärta. Och när skogen är sådär gigantisk och öde, så du vet att det bara är du och älgarna. HEMMA! Gillar även naturen i stort med alla sina berg och dalar. Hälsingland är jäkligt vackert under sommarhalvåret må jag säga.

 
Man vet att det är urskog på riktigt om det finns en skylt som heter "UTIBYGDEN", hahaha. Sen har vi mig och mina loveheads uppe på Kölberg som bjuder på tidernas utsikt. 
 
 
+ Läsa gamla dagböcker. 
Det ligger verkligen en skattkista med gamla dagböcker uppe på mamma & pappas vind. Som ni vet så har ju jag kladdat ner alla mina små tankar och bekymmer sedan jag lärde mig att skriva i princip. Så det är typ som att öppna en tidskapsel varje gång man är upp där. Det ger givetvis en extra känsla att läsa mina gamla verk på mitt flickrum där de kom till en gång i tiden. Även väldigt peppande att inse att man faktiskt har vuxit åtminstone litegranna som människa genom åren, haha. 


+ Djuren. 
Alltså, min älskade lilla krumelur till katt är ju fööööör härlig. Och han är verkligen kungen över gården där hemma, så att jag skulle packa med honom ner till Göteborg till en liten lägenhet finns liksom inte ens på kartan. Även om både jag och min roomie Märta är bra nog sugen på att kidnappa ner honom, haha. Att komma hem till detta lilla charmtroll några gånger om året är därför en lyx. Även att pappa har en jädra massa hästar som är tjusiga att spana in samt har mjuka mular att pussa lite på. Jag saknar verkligen djur här i Göteborg. Jag måste nog börja volontära på ett katthem eller något för att lindra min abstinens en gnutta.
 
 
Jag och myyyyyyzmannen samt gosiga hästhuvuden.
 

+ Träffa gamla bekanta. 
Ja, det är faktiskt härligt att komma hem och träffa alla gamla polers. Inte bara dina nära vänner som du håller kontakten med via distans, utan även alla sådana där lösa bekantskaper från tonåren eller för att inte tala om barndomen. De som känner dig sen du var den där lilla, förvirrade skitungen som hittade på en massa hyss. Och att tjöta igenom alla galna upptåg med ett vuxet perspektiv gör att barndomen glimrar lite extra på något vis. 


+ Hälsingerock. 
Mitt musikhjärta klappar ändå lite extra för klassisk rock från Hälsingland som exempelvis Perssons Pack eller Engmans Kapell. Deras dängor åker alltid på i spellistan under mina tågresor hem för att ge extra feeling. Nu blev det ju tyvärr så att jag missade Persson på Parken när jag var hem, men känslan är fortfarande densamma när han sjunger om att vi ska ta över stan - "från Renbron till Schenströmsplan". Det enda bra med Bollnäs uteliv typ, haha. Näe, nu ska jag inte vara sådan, men... Ah. 


 
Mitt härliga "Pack" och självklart Engmans Kapell - hälsingepatrioterna nummer ett!
 

+ Tystnaden.
Visst - den äter upp mig om den varar för länge, men den är bra nog underbar om man är hem såhär bara över en vecka. Det enda man hör är typ något godståg på andra sidan av sjön då och då. Eller om det viner i träden. Annars: tystnad. Nästan lite spöklikt. Men ta mig fan terapi.


+ Familjen. 
Jag har ju ändå mina rötter där uppe och det är alltid lika mysigt att ta en fika hos farmor och tjöta om vädret över samma tekoppar som hon hade när vi var små. Och nu är det ju så att min pappa inte har något vanligt Svensson-jobb, utan han är travtränare och har det dessutom som heltidsjobb eller vad man ska säga. Vi har därför en massa hästar som ska skötas, så det här med att mina föräldrar skulle kunna dra iväg och hälsa på mig finns liksom inte på kartan. Då är det ju extra speciellt när jag kommer hem, för det är den enda gången jag träffar mina stamceller så att säga. 


 
Häståkning in da woods med pappa och sen har vi mamma som sliter och står i uppe på höskullen. Alltid vår trogna höskullechef!


+ Mammas mat. 
Hur fantastiskt är det egentligen inte att komma hem och äta sin mammas mat? När man är hemma i sådana där korta stunder blir man ju dessutom behandlad som värsta hotellgästen med all-inclusive. 
 

+ Ensamma promenader.
Det finns något jag bara ÄLSKAR med att promenera runt i skogsstigarna där uppe utan en endaste människa i närheten. Du vet att du är heeeeeelt själv. Jag brukar alltid få en väldig känsla till musiken i mina lurar när jag är ute och traskar i skogen, så att kunna svänga runt med några danssteg ger en extra powerfeeling. Och att ingen, verkligen INGEN, ser detta är en känsla av frihet. Och kanske tur, haha.

 
När jag får riktig feeling känner jag mig lite som "Baby" i Dirty Dancing.
 

+ Träffa gamla crushar.
Man har ju ändå levt ut sitt singelliv rätt rejält där uppe i skogarna, så man har ju ett gäng säkra kort varje gång man vänder hemåt. Och det är väl kanske tur det, för tinder ger nog inte särskilt mycket passande haff där uppe skulle jag tro.


+ Köra bil.
Det är banne mig riktigt roligt att köra bil om man inte har gjort det på ett tag, alltså. Det blir inte att jag gör det här nere i Göteborg eftersom jag bor så centralt och vagnarna går hela tiden. Så varje gång jag kommer hem känns det lite pirrigt när jag sätter mig bakom ratten igen. Känslan av nervositet byts dock snart ut mot njutning. Det här med att äga bilen och allt vad som tillkommer? Njaaaaa. Not my style. Men att köra? GÄRNA!


+ Hälsa på alla gamla jobb.  
En av mina favoritsysslor när jag kommer hem är att åka på turné och hälsa på alla gamla kollegor. För är det någonting jag haft där hemma så är det många jobb... Och det innebär med andra ord extra många saknade kollegor att krama sönder.


 
Jag och min lilla travmaffia på partaj samt jag och favoritkollegan Sussi från Tönnebromacken - här var vi på Finlandsfärja och vinglade runt.



SAKER SOM ÄR MINDRE BRA MED ATT KOMMA HEM:


- Myggor. 
Jag skojar inte när jag säger att jag har haft mitt fönster öppet konstant sen typ maj. Det är standard här hemma på rummet och jag hatar när det blir sådär kvavt. Men här går det ju också, för jag har inte fått in en endaste mygga på hela sommaren. De lever helt enkelt inte här. Tror alla härjar uppe i Norrland, för jag kunde knappt gå ute om kvällarna utan att få typ tusen myggbett. STÖRSTA JÄVLA MINUSET EVER! Har glömt hur mycket jag hatar myggor, flugor och ja - egentligen alla typer av småkryp. 

- Inga pokémons. 
Jo, jag gick ju och blev beroende av Pokémon GO som typ alla andra mobilnördar innan jag åkte hem. Det gick ju bra hemma i Göteborg där det var fart på de små krumelurerna, men hemma i Henninge fanns det inte ett endaste pokéstop och tryckte jag på "nearby" så kom det bara upp en blank ruta. Ni pokémonfreaks fattar frustrationen. Ni andra: det sög helt enkelt. Fick leva på mina små visiter i i Gävle och Söderhamn.

   
Frustrationen när det inte finns ett endaste pokéstop...
 

-  Måste ha bil. 
Föräldrarna mina slog ju sig till ro mitt ute i ingenstans med fem kilometer till närmaste busshållsplats - tror ni den är skön när man är tonåring och vill ta sig någonstans? Nu för tiden har jag ju dock körkort, men inte längre någon bil. Den åkte på skroten i samma veva som min biljett ner till väst bokades. Här i Göteborg behöver jag ingen bil, men det behöver jag banne mig i Henninge. Som tur var fick jag låna mammas bil nu när jag var hem för annars hade jag inte överlevt. Och det leder mig genast in på nästa punkt här i listan...


- Kollektivtrafiken är ett skämt!
Ja, denna punkt förtjänar faktiskt sitt utropstecken med tanke på hur uselt det är. Det började redan när jag kom med tåget till Gävle och fick vänta i en och en halv timme på mitt tåg till Holmsveden. Min Göteborgsprogrammerade hjärna kan inte ens förstå hur detta är möjligt. Alltså, två timmar mellan avgångarna på tåget - är det ett skämt eller? Och då ska vi inte ens tala om hur bussarna går därifrån Holmsveden... Inte konstigt att folk väljer bilen i Norrland.
 
 
X-trafiks usla utbud (två timmar mellan avgångarna. HALLÅ!?) fick mig att sakna mina trogna vagnar. 

 
- Dåligt med event.
Jag vet inte om det hör ihop med att jag blivit ruggigt bortskämd med Göteborg nu - där det känns som att det ALLTID händer något - för Hälsingland känns väldigt dött på något vis. Nu var jag ändå hemma då det händer som mest grejer under hela året som det känns. Och kanske är det just där skon klämmer: att allt händer under ett fåtal sommarveckor för att sedan återgå till stiltje igen.


- Allsång till typ Stiftelsen istället för Håkan.
Nu är det ju inte bara i Göteborg som det råder Håkan-feber, utan mer eller mindre hela landet nowadays. Eller ah, överallt förutom Bollnäs då. Här är det fortfarande Rosenström som drar mest publik till Folkparken. I konkurrens med typ Stiftelsen och några blyga läppar. Om vi snackar musik så vet jag ju att jag inte riktigt hör hemma där... Så pinsamt nu när jag googlar "Rosenström på parken", varav det dyker upp gamla bilder på mig mitt i allting. Hahaha, ja - vad gör man inte? Dessa helger var ju de enda som var värdiga att gå ut på och som det snackades om hela året. Åter en gång: dåligt med event. Och DÅLIGA event. 

 
Ja du, Håkan... Sådär känner jag också inför ett band som promotar tjatsex i sina sånger. Fräscht!?


- Svårt med spontanfyllor. 
I mitt vardagsliv på Andralång är det inte direkt svårt för mig att festa till det. Det är bara att traska ner här på gatan utanför och rumla runt från pub till pub - varje dag i veckan. Är man riktigt i gasen så finns det ju även klubbar som har öppet till 5 på helger. Och svartklubbar till förmiddagarna om man skulle känna för det. Annat är det hemma i Hälsinland där allt stänger senast 2 på natten. Där jag dessutom måste ordna med skjuts och grejer eftersom att nattbussarna inte är bjussiga på avgångar. Och där det oftast blir ett ofrivilligt och saftigt inträde vart man än ska gå. Nej, inget spontant alkisliv där uppe, inte!
 

- Ingen mottagning. 
Ja, rubriken talar för sig själv. Åter en sådan där sak som jag har glömt bort efter mina månader i staden, men Hälsingland har fan många "dead spots" när det kommer till mottagning på mobil eller internetuppkoppling. Alltid dessa raseriutbrott när man tjötar med någon i telefon samtidigt som man kör bil och sen dör bara allt i flera kilometer... Hälsingland får mig alltid att överväga om inte röksignaler vore något, haha.
 
  
 
 
- Träffa gamla bekanta. 
Lika mysigt som det är att träffa gamla bekanta från uppväxten - ja, lika irriterande kan det bli inom loppet av några minuter. Jag snackar givetvis om vändpunkten när man går ifrån det där gosiga "ey, kommer du ihåg hur kul vi hade" och plötsligt vänder till "ey, kolla nu hur roligt jag har det i mitt liv som tvåbarnsförälder". Alltså, ärligt nu. Skitkul för er om ni trivs och sådär, men jag är inte ett dugg intresserad utav små familjeliv. Jag vill inte höra, vill inte veta och vill verkligen inte se en massa bilder på bebisar som ser exakt likadana ut. Missförstå mig rätt nu: Jag gillar barn. Men jag gillar gemensanna nämnare mer. 
 

- Bristen på sushi.
Jag är på riktigt BESATT av sushi. No kidding. Och när man bor i en storstad så finns det såååååå många ställen att välja bland, så man blir minsann lite kräsen. Plus att konkurrensen gör att priserna sjunker, vilket min plånbok tackar så innerligt för. Samma mönster finns dock inte hemma i Hälsingland tyvärr - där ställena är få och oftast dyrare än kvalitén. Så givetvis var man på sushihugget direkt när man kom tillbaka ner hit:

 
 
Är man sushibesatt på riktigt när man drömmer om sushi på nätterna? Haha, skadad. 


- Avståndet till affärerna. 
När jag är hem så lär jag mig alltid att planera all handling. Ska man åka någonstans så är det lika bra att handla samtidigt och tänka flera dagar framåt dessutom. Närmaste affär ligger nämligen 1,3 mil bort, så det där med traska ut och spontanhandla något är liksom bortblåst. Inget 7-eleven så långt ögat kan nå!


- Svårare att vara vegetarian. 
Jag äter numera endast fisk i ren "köttväg" någon gång i månaden, men mestadels vegetariskt. Det har kommit succesivt under mitt folkisliv och det har jag nog mycket mina pålästa vänner att tacka för. Enda problemet är väl att det krockar lite med mitt Hälsingeliv tyvärr. Dels så är det brist på vegetariska alternativ typ överallt, men sedan blir folk även så jävla offended om man säger att man väljer att inte äta djur. Jag kan bara ta min kompis Emil som exempel. Nu är ju han i och för sig jägare, men ändå. Det bör ju vara min deal och ingen annans. Typiskt Hälsingland - där alla skjuter en massa älgar och tror att det är så köttindustrin ser ut i stort. Men låt mig säga er en sak: KÖTTINDUSTRIN ÄR TOTALT FUCKED UP!!!

 
Jag på fest hemma hos Emil där underhållningen är att skjuta luftgevär, hahaha. Så himla Hälsingland. Och sen har vi då fröken Lisa i Simpsons som tänker samma sak som jag alltid gör om jag står inför ett val numera. Nu vet ju inte jag hur framtiden ser ut eller om jag tänker äta kött framöver, men just nu avstår jag helst. I värsta fall får jag sitta på en middagsbjudning med min potatis och sallad... Haha, standard.
 

- Ingen Märta. 
Slutligen så känns det väldigt bra att vara tillbaka här i lägenheten med Märta nu. Vi har ju inte bott med varandra särskilt länge, utan bara sen i april. Men hon känns redan som en given del i mitt liv som jag saknade när jag var uppe i Norrland. Så sjukt att jag skrev kontrakt på detta boende utan att ens ha träffat henne, så visar det sig att jag drar värsta jackpotvinsten! Aldrig någonsin har det funkat så bra att bo med en annan person som det det gör nu. 


Och med det sagt så känns det skönt att vara tillbaka i mitt vardagsliv här i Göteborg nu samtidigt som jag kan sakna Hälsingland då och då. Det blev ju trots allt 13-13 här i listan, haha. Man kan väl säga att min personlighet och min syn på livet samt hur jag vill leva det gör att jag passar in bäst i Göteborg just nu. Samtidigt så kommer jag - vare sig jag vill det eller inte - alltid att vara en bonnatös uppifrån Norrland. På både gott och ont. Alltid med en stor dos av tacksamhet för det jag hade och för det jag numera har.

Kommentera här: