Fri till slut.

Det är alltid en lättnadskänsla som smyger sig på när tåget börjar närma sig Göteborg.

Och så har det nog varit i alla tider. Ändå från mitt första besök när jag var blott femton år och dödsförälskad i det som jag på den tiden kallade "Håkan-staden". Samma sak under alla galna festresor ner till västkusten genom åren. Och nu slutligen - när jag bor och lever där. 

Samma känsla. Samma lättnad. Samma kärlek. 

Jag hör hemma där nu.


 
Veckan i Hälsingland har varit tjusig, även om den verkligen swischade förbi i raketfart. Jag hade ju ändå hoppats på att ha mer tid ute i skogen eller kanske vara mer kreativ. Därför hade jag packat med en full uppsättning av anteckningsblock i min redan tunga packning, men det blev inte sådär överdrivet många verk.

Det jag däremot blev väldigt rik på var anteckningar i mobilen. Ni vet den där när man får en känsla eller en fras som attackerar en när man är mitt uppe i något annat - och för att inte glömma bort den i allt virrvarr så får den bli uppskriven i mobilanteckningarna så länge. 

Jag har mycket sånt. 
 


Tio dagar kan kännas långt på förhand, men väl inne i det så får jag typ panik över allt jag inte hinner med. Eller okej, nu överdriver jag - så farligt var det inte. Ärligt talat så lyckades jag klämma in en hel del häng med familjen + mormor och farmor förstås, catch-up och äventyr med vänner, dejt i Gävle, pokémonjakt i Söderhamn, reuinion med goa Dublinbrudar, fikastunder, kvällsbad, dela säng med Kentabus, promenera i urskogen, jobba på travet och en massa fint.

En del av mig vill bara tillbaka snart igen. Hinna med allt jag inte hann med nu och träffa alla gamla vänner som jag inte hann träffa nu. Samtidigt så vill jag hänga i Göteborg för all framtid och jag får ju typ ångest så fort jag tänker på att jag ska lämna mitt underbara Andralång.

Ja, jag vet. Jag lever i världens lyx och det var jag ju inne på redan under tågresan upp förra veckan. Det är en lyx att känna sig "hemma" på flera ställen och det är verkligen en lyx att inte känna att man längre flyr. Speciellt om det är den känslan man haft mer eller mindre i hela sitt liv. Åtminstone från tonåren och uppåt.

Och vet ni vad jag gjorde nu då? Jo, jag har proppat resväskan ännu mer knökfull med en massa gamla dagböcker. Jag har ju kladdat ner en massa pladder på papper sedan jag var runt nio basst och framåt. Jag hittade även en pärm med utskrivna blogginlägg från min första blogg som jag härjade loss på runt 2007. Det blir typ skrattfest slash terapi all the way av att gå igenom dessa gamla verk. 

Ska grotta in mig rejält och förhoppningsvis se en utveckling.
Alltid utveckling. 

 
Spotify spelar upp "Get free" och jag tänker tillbaka på att det är nästan exakt ett år sedan jag satt på ett liknande tåg mot liknande slutdestination. Då skulle jag ut till Kungälv och hade åter en gång packat för livet ut som det kändes.

Jag hade haft en blandad sommar hemma i Henninge - sommaren som jag gick runt och kallade just den sista sommaren fast där hemma. Jag var oerhört lättad av att landa där efter mina tunga månader i Skåne, men en gnagande känsla av tristess byggde samtidigt bo i min själ. 

Hela sommaren hade jag ställt in mig på att livet skulle ta fart igen lagom när skolan skulle kicka igång i mitten på augusti, Och jag tänkte att jag fick ta oron när den kom. Och oron satt långt inne den gången, när jag ändå inte var lika orolig för själva resandet eller flyttandet längre. Men den kom på tåget ner. Och den kom med all sin kraft. 

Jag minns att denna låt var en av de som spelades när jag satt där på mitt tågsäte, blickade ut över sommar-Sverige och fick ångest så fort jag såg något som påminde mig om Skånes gula rapsfält som jag drunknat fullständigt i bara några månader tidigare. 

Jag ville inte drunkna igen. Jag ville bara bli fri.



I just wanna dream. 

Jag är en sann drömmare och ibland tar det hårt på mig. Speiellt när verkligheten vill annat. Men ibland är det en ren gudagåva. Som nu - när alla bitar bara har fallit på plats och jag blickar tillbaka på ett år i himlen. På folkislivet i Kungälv som gjorde så mycket mer än att bara plåstra om mitt sargade hjärta. Som också lyfte mig upp till skyarna och lät mig prova mina vingar efter alla år av undran. 

Jag lärde mig att våga.
Jag lärde mig att flyga. 
Jag lärde mig att vara, 
 
- fri som en fågel. 

 

Kommentera här: