Älsklingsjobb.

Alltså, jag tror minsann att jag är lite kär...

...i mitt jobb på ICA Maxi här i Kungälv. Jag är på riktigt helt såld. Jag har gått på upplärning i två veckor nu och det känns som att jag hittat hem i världens gosigaste stämning. Jag hade först en vecka i kassan och nu den här veckan har jag hamnat i kundtjänst. Och alla har varit helt fantastiska och peppande. 

Jag vet ju att jag trivs med jobbet och jag älskade ju mitt kneg på COOP. Gillar kundkontakten och jag gillar stämningen. Gillar arbetssättet och gillar all tjusig OB-lön. Inte säger man väl nej till dubbel-OB varje helg...
 
Helt sjukt egentligen. Handels har helt galet saftiga löner. Speciellt om man jämför med typ restaurangbranschen som jag härjat loss en del i. Eller bara transport som jag jobbade inom senast på macken. 
 
Känns därför superfint att jag fått så mycket tider framöver. Visst kommer väl kanske skolan lite i kläm som det är just nu, men ärligt talat kunde jag nog inte bry mig mindre. Så sagolikt less på den här kursen och den här klassen nu. Vi får aldrig riktigt till det och jag har ärligt talat besämt mig för att lämna ett sjunkande skepp.
 
Jag har snackat med andra lärare och ska fila på lite ansökningar till andra kurser till våren. I slutändan handlar det om att jag måste göra något som får mig att växa och inte dränkas i onödig ångest. Den här kursen och sättet läraren lär ut den på matchar inte med min personlighet för fem öre. Och när jag redan är inställd på att jag inte vill satsa fullt ut på journalistyrket (jag vill ju bli något så sossigt som lärare, haha) så känns det trots allt inte värt all möda i längden.

Så skolsituationen hade minst sagt kunnat vara bättre för stunden. Kanske är det därför extra viktigt att jag har någon go sysselsättning vid sidan av. Jag kunde faktiskt inte få ett bättre extrajobb än ICA och det är något jag får höra dagligen från alla som är avundsjuka över att jag lyckats norpa åt mig en anställning just där. I drömyrket som student.
 
Och jag är så obeskrivligt lycklig. Det är skönt att kunna lämna skolbubblan, traska ner från berget och socialisera mig med "den riktiga världen" om så bara över en kväll.
 
Nu råkar ju jag älska min llilla folkisbubbla över allt annat, men just nu när klassrummet kan liknas vid hela havet stormar och novemberregnet piskar lite hårdare än vanligt så kan det behövas ett slags andrum. Något annat. Det är på så vis jag får perspektiv på saker och ting. Och inser att livet är alldeles för fint för att sitta i en kall källarlokal med en inramad lärare och känna hur kreativiteten dör bit för bit. 

Som det ser ut just nu så går jag kvar terminen ut med journalistklassen och sedan får vi se vad som händer efter jul. Drömmen är att få kunna gå en fotokurs med kanske världens mest inspirerande lärare vid namn Per. Looooooove him.
 
Jag skulle annars till och med kunna gå Allmän linje hellre än journalistik. För jag vill inte lämna Fontinberget i första taget. Jag vill gå kvar här på den fantatiska skolan, jag vill bo här i mitt underbara pepparkakshus och jag vill leva kvar i mitt liv här. Ha en intensiv romans med mister Fars hatt och extraknäcka på min nya kärlek:

♥ ICA Maxi i Kungälv. 
 

Nåååååååja, jag kan väl kanske inte exakt allt om ICA Maxi än, men jag har lärt mig helt sjukt mycket på bara två veckor. Älskar att de är så himla välkomnande och ambitiösa i min introduktion. Jag har nog aldrig bemötts mer professionellt någonsin.

Fri som en fågel.

Novemberregnet ger mig en halskyss. 

Den känns varmare än vad den gjorde igår. Mer passionerad, på något vis. Till och med i mördarbacken på väg hem från jobbet, när himlen bjuder ut sig själv totalt och regnet attackkysser min själ, så känns det ändå bara varmt. 

Jag vet att jag är konstig och att alla tycker att jag är någon typ av utomjording, men det är något mer regn som jag ändå gillar. Till och med igår när jag hade en av de gråaste dagarna på länge och när mina tankar har en konsert i moll, så känner jag ändå någonstans att nattens små droppar som slår mot fönstret öppnar upp någonting inuti mig. En plats att fylla med något.
 
Plats för poesi.

Så lyssnar jag på "November rain" och försvinner iväg. Klottrar några rader i dagboken och andas. Stirrar upp i taket, in i mitt för stunden rätt enkla och problemfria inre, och blir bara ett med allt. Ångesten som finns är inte ens en ovän som jag försöker att fäktas med, utan vi tar istället en öl tillsammans på en sunkig uteservering. Under ett parasoll som sipprar vinterfukt, men det gör ingenting alls. Det kan blåsa hur mycket det vill. Det finns ändå ett egenbyggt vindskydd mot det där sköra som jag är så rädd om. 

Jag trivs inte i kursen och känner på riktigt att jag inte vill jobba som journalist. Alltså, på riktigt. Det känns bara påklistrat och konstlat för mig. Jag är tillräckligt jobbig och omständig som jag är, haha. 
 
Dessutom så tycker jag väl att kursen spelar mer på min ångeststräng än de där glada riffen som kan få en att överleva vintermörkret lättare. Och jag är långt ifrån ensam om detta. Vi har haft krissamtal i klassen och vi har försökt föra fram vår talan, men det är svårt att få saker och ting utanför de beiga ramarna. Vi kan stäcka oss till randigt, typ. 

Men jag gillar mönster. Jag gillar snedsted och fallgropar. Jag gillar ösregn och blöta sneakers. Jag gillar kroghångel och bitchslaps uppföljt av ett skratt. Jag gillar fågelsång och jag gillar stilla tårar med hörlurssladden i ett krampaktigt tag. 

Jag gillar fyllesludder och jag gillar färger. Jag kan gilla svartvitt, men då ska det vara med någon cool effekt till. Jag gillar att använda för mycket filter på instragram och gärna sedan hashtaga #nofilterliksom. Jag gillar att överdriva och jag gillar att knorra till storys. Jag gillar att gå balansgång på trottoarkanten och jag gillar att missa bussen på grund av att jag aldrig kollade upp att gå exakt i rätt tid. Jag gillar att vara slarvig. 

Jag gillar att använda stora ord och spela på känslor. Jag gillar att snacka värderingar istället för politik och jag gillar tekoppar från Indiska mer än de från IKEA. Jag gillar inte kaffe rätt och slätt, utan gärna med lite mjölk och socker i. Jag gillar blyertspenna mot block framför fingrar mot tangenter. Jag gillar fåglar på avstånd. när de flyger fritt på himlen, men så fort de finns i närheten och runt mig så blir jag livrädd. 

Jag tror att jag är en drömmare. En hopplös slacker. Som kan slita ihjäl sig på sina jobb och bjuda ut sig själv på sociala tillställningar, men när det kommer till det kreativa så är jag oerhört känslig och svårköpt. När det kommer till mitt skrivande så vill jag inte ha några beiga ramar. 

Jag vill vara lika fri som den där fågeln jag är så jäkla rädd för. Men på distans så ser det ju faktiskt rätt nice ut, inte sant?
 
Att kunna sväva.