Bråvallafestivalen.

Unken tältdoft, nymålade naglar och solskensregn. Festivalliv - för första gången på camping - och jag är nog lite frälst trots allt.
 
Det hela började med att mitt älskade Kent släppte nyheten i vintras om att de skulle göra endast en Sverigespelning denna sommar och det skulle vara på Bråvallafestivalen här i Norrköping, så då var det ju självklart för mig att befinna mig här. Men vägen hit har inte varit lika enkel, må ni tro... 
 
Det började med att jag inte hade den blekaste aning om vilken kompis jag skulle lura med mig, för nog har jag inte så många sådana där typiska "festival-människor" i min ungängeskrets. Och hittade jag någon så hade den inte råd eller något i den stilen. Jag hade slutligen mina förhoppningar på Sophia "SPLASH" Johnsson också - min käraste skäggjägarinna från Dublintiden som är obotligt förtrollad i Robbie Williams som lirar här inatt - men även hon bangade i slutändan. 
 
Så jag sökte in som volontär istället. Tänkte att jag inte ville lägga ut en massa pengar på biljett och camping om jag inte hade någon speciell att åka med, så då jobbar jag istället fyra stycken pass bakom bardisken dessa festivaldagar och får allt gratis. När jag dessutom bara vill se Kent, egentligen, så kunde jag styra mitt schema rätt bra så att jag blir fri imorgon natt när Kent och Calvin Harris bjuder upp till dans! Hahaha, den meningen trodde jag nog aldrig att jag skulle skriva... 
 
Men jag känner ju som sagt ingen, utan åkte hit helt själv. Eller jo, jag råkade ju träffa på en tjej från Norrköping på ett nattåg för typ en månad sedan som ni kanske minns? Hon var också tokig i Kent och lovade att bli min konsertkompis. Men hon ska ju liksom inte volontära eller bo här på campingen, så jag var lagom nervös nu på tåget ner igår när jag inte hade den blekaste om vad som väntade mig när jag hoppade av på perrongen med min packning av tält och sovsäck i en salig festivalmix. 
 
Jag övernattade hos teacher McDreamy i Gävle på onsdagsnatten och vi var ut och tog någon öl nere på stan när han pushade upp mig till skyarna och peppade upp mig inför detta. Att allting skulle lösa sig eftersom att jag är så pass social av mig. Och det vet jag ju, egentligen, men det är någonting som ändå pirrar i mig inför sådana här situationer. Det var ju likadant när jag skulle åka till Dublin också. Jag var typ livrädd för att jag skulle bli utan vänner och att allting skulle skita sig och grejer. Och samma känsla smög sig på nu under mina tre och en halv timmar på SJ:s tågsäte.

Och alltid när det händer så hatar jag mig själv en aning över att jag sätter mig själv i sådana här utmanande situationer. Varför kan jag liksom inte bara vara som alla andra, som stannar hemma om de inte får med sig någon?  Men några timmar efteråt så har det vänt tvärt. Då står jag där i folkvimlet med två tjejer som jag träffat i min volontärsgrupp, som är helt AMAZING, och vi har avslutat vårt pass två timmar tidigare så vi fick oväntat mycket fritid. Vi hängde på campingen, drack bira, dansade, tokade loss hur mycket som helst och när vi slutligen sitter i en knäpp karusell runt ett på natten och festivalområdet breder ut sig upp och ner framför ögonen på mig och dessa brudar asgarvar framför mig - ja, då inser jag hur mycket man vinner i livet genom att göra sådana här saker.

Hur mycket jag växer som människa genom dessa äventyr, vilka minnen som ristas in på livskontot och hur jag håller mig i rörelse. Jag inbillar mig ofta att jag vill ha saker rättvänt, att jag diggar vardagen och att trygghet är befrielse. Men sådana här gånger inser jag hur fel jag har.  Så länge mitt liv kastas upp och ner då och då så lever jag som mest. 

När drömmar slår in.

Att drunkna är inte så illa,
om det får en att drömma och hoppas på,
att en seglande båt ska komma.
 
Det är herr Hellström som trallar på om framtidstro i mina öron och det slår mig hur jävla sant han återigen har. För jag drunknade denna vår. Som jag drunknade... Jag låg på botten i mitt inre och mörka hav och kände mig totalt vilse i detta Snapphaneland som jag trots förhoppningar aldrig riktigt kom överens med.

Men samtidigt, mitt i allt detta kaos och inre krig, så tog jag tag i mitt liv. Jag riktade kikaren mot framtiden och klamrade mig fast vid livbojar. Jag fixade klart mitt plugg och klev ur vårterminen med ett förstärkt självförtroende och en inskickad ansökan till min drömskola som jag fantiserat om sedan studenten 2009. Jag vågade slutligen hoppas på en bättre framtid där jag ligger mer i synk med mitt liv.

Så dimper det till slut ned i postlådan - BREVET! Det så fantastiska brevet. Jag hade jobbat en måndag i Tönnebrotrafiken och landat hemma i Henninge på eftermiddagen, där jag slår mig ner vid köksbordet för att gå igenom posten och vips så blev mitt liv genast hundra miljoner gånger bättre.

Och plötsligt så har jag glömt bort mitt helveteshalvår i Skåne och i Svalöv, för genast så känns allting värt all möda trots allt. Att allting faktiskt ledde mig hit. För hade jag aldrig tagit mig iväg från min trygga bubbla här hemma i Hälsingland och kastat mig in i Fridhemslivet som prövade mig så brutalt, så hade jag förmodligen aldrig sökt in till journalistlinjen.
 
Den journalistlinje, i utkanten av Göteborg, som jag numera är intagen på och som jag känner världens pepp inför. Så här kommer jordens klyscha; men ingenting ont som inte för något gott med sig!

Så påminns jag om min fina bekantskap som jag knöt på en tågresa mellan Stockholm och Norrköping i slutet på maj. Hon hette Cecilia, satt på sätet bredvid mig och det sa bara klick. Två timmars intensivt pladdrande och livsfilosoferande och hon, den främling som jag egentligen lärde känna bara just där och då, sa något som fick mig att inse hur fucking amazing mitt liv egentligen är i detta nu. Hur jag upplever dröm efter dröm. Jag bara bockar av saker på min bucketlist, typ.

Och när jag väl tänker efter, så har jag inom loppet av mindre än ett år hunnit avverka fem av mina livsdrömmar som jag haft planerade ett bra tag utan att göra någonting åt saken. Än en gång: mindre än ett år - FEM STYCKEN LIVSDRÖMMAR!

♥ Rest till Irland - check!
♥ Gått en bartenderutbildning - check!
♥ Börjat på folkhögskola - check!
♥ Kommit in på journalistlinjen - check!
♥ Flytta till Göteborg - check!

Nåväl, nu har jag väl kanske inte flyttat ner till västkusten och mina drömmars stad riktigt än, men snaaaaaart. Det är fan riktigt nära nu alltså med tanke på att skolan börjar redan den 17:e augusti. Sedan så hade jag kanske hoppats på en bättre upplevelse med just det här folkhögskolelivet där nere på Fridhem, men samtidigt så hade jag ju aldrig kunnat veta det på förhand heller. Jag drömde om det och jag gav mig an det.

Irland däremot - vart ska vi ens börja? Drömmen föddes under mina år som bartender på puben "Röda Bonden" i Edsbyn och den irländska andan har flörtat rätt rejält med mig på distans, så när vi väl fick chans att ses in real life så att säga så föll jag ju pladask. Och en barskola har jag velat gå sedan studenttider, men ville väl kanske aldrig åka till något så grisigt charterställe som Magaluf eller liknande så jag fick alltså istället Dublin - en helt fantastisk stad med en helt fantastisk klass och vänner för livet. Ärligt alltså, jag älskar dessa peeps!

Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig nu på slutet, men jag har då blivit en hejare på det här med att ta tag i saker. Att våga mig på äventyr, resa och förflytta mig både fysiskt men kanske mest själsligt samt att ta mig an utmaningar. Att ge mig in i sådant som egentligen skrämmer livet av mig - såsom när jag skulle åka till Irland helt på egen hand och var livädd för att bli utan vänner eller som nu när jag känner hur paniken växer inför journalistutbildningen och om jag verkligen kommer att klara av det när jag hör hur seriöst allting verkar...

Men samtidigt, så vill jag inte stå still. Och jag vet ju mycket väl om att det är utanför trygghetszonen som magin skapas. Och att om jag vill komma någonstans i mitt liv och röra mig framåt och mot mina drömmar, så måste jag våga tappa fotfästet för en stund.

Om jag nu har några drömmar kvar med tanke på att jag bockat av de flesta nu på endast några månader... Haha. Det galnaste året i mitt liv, det jobbigaste året i mitt liv och samtidigt det roligaste året i mitt liv. Alla fina minnen klistras in i mitt hjärta och annonseras utåt i form av ett leende.

Ett innertligt leende.

#livet

Vägen hem.

Vägen hem.
Bort går den - den tar oss aldrig hem. 
Vart den går vet väl ingen
men vi hoppas att den når, 
ända hem. 
 
Det är inte varje dag man skryter med att man maxar Östen med resten av alla band under sin tågresa hem till Hälsingland, men just nu finns det nog ingenting som passar bättre. Jag tänker på alla mina minnen där hemma, mina fina vänner och livet hemma i skogen helt enkelt. Där mina rötter ändå är förankrade på något vis. Jag kommer kanske inte alltid att sitta fast, men jag kommer nog alltid att återvända, på ett eller annat vis. 
 
Jag har längtat så makalöst mycket efter denna dag - den dag då jag äntligen ska få anlända hem igen. Jag har räknat ner dagarna till detta efterlängtade ögonblick och inatt så satte jag mig slutligen på nattåget från Lund - detta nattåg som jag kommit till att hatälska denna vårtermin. 
 
Och jag inbillar mig alltid att jag ska kunna sova under denna nattliga färd på ett flertal timmar och denna gång kändes det dessutom fullt möjligt. Jag har varit trött hela dagen och hade laddat upp med filt och kudde, men så när jag hoppar på så är det någon jävel som redan sitter vid min fönsterplats och då orkar ju inte den bekväma svensken i mig hålla på att krångla inte, haha. Så det blev gångplats för fröken och således ingenting att luta sig mot. Och dessutom en tant i sätet framför som lutade bak sitt säte konstant trots att jag påpekade att det gjorde ont mot mina långa ben... 
 
Ja, hörni! Detta tågliv. Är väl kanske inte så att jag kommer sakna ihjäl mig efter dessa långresor, direkt. Skönt att det ÄNTLIGEN är över. Att allting är förbi och att jag tagit mig ur detta hemska halvår. Jag kunde inte vara lyckligare över att det hela har kommit till sin ände. 
 
Men jag var ändå lite sentimental idag, må ni tro! Inte sådär att jag kommer sakna klassen särskilt mycket eller egentligen inte särskilt mycket överhuvudtaget från detta Fridhemsliv om vi ska tala klarspråk... Men jag hängde med mina gräbbz hela långa dagen idag och insåg hur mycket jag verkligen gillar dem. Hur jag trivs i deras närvaro och hur vi alltid har lika förbannat kul tillsammans. 
 
De är verkligen de jag kommer att plocka med mig i mitt minne och när de nu följde med mig till busstationen med all min packning för att vinka av mig så blev det nästan lite sorgligt där på slutet. Men vi har styrt upp planer inför sommaren trots allt och det är inte fullt omöjligt med en Ålandstripp för att spåra ur fullständigt. Precis som vanligt, haha. 
 
Annars så har jag ju inte så dåliga planer nu när jag kommer hem heller... Har styrt upp en festkväll med min bästaste Emil nu direkt ikväll, denna nationaldag till ära. Planen är därför att ta mig till Edsbyn ikväll för att hinka bira och tjöta igenom allt som hänt på slutet med min roligaste och trognaste vän. Sedan så ska vi röra oss ut på Bonden där Bulans band ska bjuda upp till dans med Packet-inspirerad musik och vi ska varva med en massa öl och tok. Precis som jag vill ha det. Och den bästa "välkommen hem till Hälsingland"-present man kan tänka sig. 
 
Jag befinner mig på vägen hem nu. 
 
Alla dessa drömmar som ner i glömskan dras. 
De kommer upp till ytan, sent vid tomma glas. 
Smälter som den första snön, fallen för att dö. 
Men de vilar där på botten av vardagsdagars sjö. 
 
Jag ser ett bortglömt hus vid ett kargt och pinat fält. 
Ett övergivet hus, ett träd som vinden vält. 
Men kanske någon någonstans had tankarna just här. 
Vid en namnlös by längs vägen vid ett gammalt ståtligt träd. 
 
Alltså, helt ärligt så ÄLSKAR jag denna låt: 
 

Ja, jag veeeeet att det är en massa saker som hänt och att jag i vanlig ordning är sådär jobbigt kryptisk. Men det kanske kommer bättre uppdateringar senare. Nu är jag så förvirrad, så lättad och så himla slutkörd här under min lilla tågfärd. Ville mest bara uppdatera om att jag är på väg hem nu. Sitter på sträckan mellan Stockholm och Gävle och därefter väntar Söderhamn och Hälsingland. 
 
Äntligen!