The rocky roads to Dublin.

Jag är så jävla låst i mina ytterligheter. Ena dagen sitter jag i en bil på väg mot Söderhamn och är megapeppad på jobb i Hudik och festande i Söderhamn, medan jag dagen efter sitter i samma bil på väg hem mot skogen och låter mungiporna sjunka i synk med mitt inre. Ångesten, ni vet. Och det var inte bara bakfyllan som talade den här gången, det där kemiskt bekanta som man lärt sig att leva med sådär dagen efter, utan nu var det hela livet talade i svarta och slutgiltiga ord.

Ena dagen kan jag ligga och stirra rakt ut i intet, känna hur gråten kryper i halsen och känna att allting saknar mening. Att det inte spelar någon roll hur mycket jag förbereder mig inför Göteborg och kursen nu eller hur mycket jag försöker att "tänka rätt" eftersom jag ändå kör allting i diket hela tiden. Att jobbet saknar mening, att jag inte kan njuta av skogen här hemma i den utsträckning jag hade tänkt och att jag inte har några vänner eftersom jag stöter bort exakt allihopa genom att inte svara eller bara ge upp kontakten.

Några sekunder senare befinner jag mig på en kvällspromenad med min finaste Hanna i andra ändan. Vi pratar hoppfullt om min kommande flytt, om hur livet kommer att bli för oss där när vi söker vår mening med livet (läs: ÖL!) och hur jag kommer att ha världens bästa invigningshelg där i Göteborg. Det är nämligen Way out west-festivalen helgen innan jag börjar där i Kungälv och Hanna ska volontära där tillsammans med vår finaste Vicky som också gick bartenderkursen med oss i Dublin. Dessutom så kommer min finaste klasskamrat och en av de få som jag verkligen klickade med där nere i Svalöv - ANNAfuckingHAFSTRÖM - upp just denna helg. Plus att mina Bråvallabrudar vid namn Sandra och Karina kommer ner på fredagen. Det är ju typ liiiiite för bra för att vara sant, jo.

Så inser jag, att jag har rätt fina personer runt mig trots allt. Men jag har lätt att glömma bort det när skogen ligger så tät och mörk runt mig just nu. Och när jag ligger hemma på soffan en måndagskväll och ägnar mig åt poesigråt medan Grillnatta pågår i Bollnäs. Ett evenemang som jag varit på i åratal och som brukar vara en av höjdpunkterna i sommar-Bollnäs, men som jag nu självmant valde att dissa. Det var inte så att jag jobbade eller så - det var bara så att jag hade noll lust what so ever.

Jag hade ju en kass utgång i Bollnäs förra helgen. Nykter förvisso, men ändå. Och nu var jag ut i Söderhamn i lördags och även det spektaklet blir någonting som jag i slutändan aldrig kommer spika upp på topplistan. Som vanligt, med andra ord. Nog för att Bollnäs ändå har presterat genom åren, så vitt jag vet, och det är ju ändå det här som jag har längtat tillbaka till och drömt om under vårens gång där i Skånes obygd. Jag trodde att allting skulle bli betydligt mysigare och behagligare när jag omfamnades av miljön här hemma, men allting är så jävla hårt och inte alls särskilt varmt. Det var önsketänkande av nostalgisk klang, skulle jag tro. Naturen och hela den biten är jag totalt såld på fortfarande, kanske mer än innan till och med eftersom en ny slags uppskattning har sköljt över mig, men det där med uteliv här hemma... Njaaae.

Kanske är det mig det är fel på? Kanske är det jag som alltid längtar till det jag inte har. Till framtid eller dåtid. Totalt okapabel att leva i nutiden. För det är ju förvisso sant, när jag väl tänker efter. Och ingenting nytt heller för den delen.

Så jag fortsätter på den linjen eftersom jag och Hanna också snackade om den reunion som vi planerat in med gänget i oktober. Vi ska fira att det var ett år sedan vi allihopa träffades och vart skulle vi kunna göra det bättre än i just Dublin? Så jag drömmer mig alltså i dessa dagar tillbaka till Dublins skrattande, trallande och pulserande gator. Till nätterna vi delade och till de irländska snubbarna vi avverkade. Till landet som charmade röven av oss alla och till gemenskapen vi fann i varandras brutala öppenhet och sårbarhet. I den girlpower vi utvecklade och den person jag gick och blev där jag till slut lämnar ut mig totalt och vackert inför en blixtförälskelse. En helt ny Elin började leva där och då.

Och då är det kanske inte speciellt konstigt att jag fortfarande inte synkar med allt det där som jag klickade med förr. För jag är inte samma person längre - inte på långa vägar faktiskt. Henne begravde jag någonstans där på kullerstensgatorna i Dublins varma regn. Där pånyttfödelse blomstrar som allra mest.

I oktober ses vi igen, min älskade stad! ♥

Bollnäs vs. Dublin!

Vet ni vad jag precis gjorde?
Jo, jag scrollade igenom mitt instagramflöde från tiden i Dublin.
Och det, ja just det, kanske jag inte skulle ha gjort...

För mitt eget bästa, alltså. För jag är så himla sentimental av mig nowadays och inte blir det bättre av att alla mina favoritbrudar - mitt älskade tjejgäng från Dublintiden - skriver i gruppchatten om hur de ska försöka sig på att bo på den fantastiska ön till hösten. Jag läste denna konversation när jag satt på en död krog i Bollnäs igår kväll och kände hur kontrasterna var som allra tydligast. Typ någonsin.

Jag var nämligen chaufför åt mina brorsor igår och fick alltså uppleva Bollnäs underhållande uteliv från första parkett. Som nykter åskådare blir allt betydligt mer intressant som ni vet. Plötsligt ser man hur jävla sjukt min hemstad beter sig, egentligen. Det är få fylleslag som slår Hälsingland och det vet alla som någonsin varit ute på krogen här - i landskapet där man mobbar folk som alltså kan stå på benen eller folk som går ut och "tar en öl". För det finns på riktigt inte här. Ärligt alltså.

Så när jag traskar på där längs gång- och cykelvägen mellan stan och folkparken - där öset tydligen är denna helg (hur mycket småstad får det egentligen lov att bli, liksom?) - och folk trillar fram med sina petflaskor fyllda med egenblandad färdkost, så inser jag en gång för alla vart jag trivs som bäst.

Det är inte i staden där man går ut en gång per år under något som kallas för "Brännbollsyran" när alla hemvändare är på besök. När man sitter i någon random lägenhet och super sig redlös innan utgången eftersom inträdet ligger på cirkus tvåhundra spänn och man därför vill snåla in på barkostnaderna - eller helt enkelt inte vill springa in i sitt gamla ligg som bor kvarteret bort när man råkar vara "lite för nykter".

Det är heller inte på supporterbussen på väg till en bortamatch och där man smyger in små spritflaskor i sina stora vinterskor för att hälla i dig där på läktaren i rädsla för att "tappa det så dyrbara ruset" under de få timmar man är där och bevittnar bandyboll. Med andra ord en speciell epok ur fröken Brunlöfs liv...

Men det är inte heller när man nöter internat- slash folkisliv med stängda dörrar, alldeles för skabbig öl, inrökta rum och folk som skriker ut sin coolhet i drogromantik och en neverending fjortisfylla.

Nej, jag vet vart jag hör hemma och det var i den irlänska andan. Den anda vi upplevde i Dublin och som förtrollade mig så. Publivet och utgångskulturen som finns där borta i det förtrollade landet - där folk kan bete sig på ett charmigt och vuxet vis och inte alls spårar ur som oss svenskar när vi dricker alkohol - det är verkligen min typ av festande. Jag älskade det så förbannat mycket att det gör ont i hela min själ när jag tänker på hur mina fina tjejer kommer att uppleva allt detta i höst. Utan mig, alltså. Fan.

Men nu är ju inte mitt liv så himla skabbigt heller, må ni tro, för faktiskt så väntar ju mina drömmars stad till hösten. Med andra ord - GÖTEBORG! Jag lever därför i något slags evigt lyckorus över att jag har kommit in på min så eftertraktade journalistlinje, att jag ska få flytta ner till västkusten en gång för alla och att livet verkligen vänder som det känns. Det är nu det händer och det är nu mina drömmar slår in. Detta är verkligen för bra för att vara sant. På riktigt.

Samtidigt så var jag ju så ruggigt inställd på att inte komma in på skolan eftersom det var så svårt, så att jag totalt hade ställt in mig på min plan B - det vill säga att dra tillbaka till Irland till hösten. Jag skulle resa runt i hela landet och upptäcka allt och slutligen försöka mig på ett liv där. Och allt skulle vara så perfekt eftersom att alla mina favoriter kommer att vara där till hösten. Precis som i oktober och när jag blev helt förälskad. I landet, i folket och i den nya versionen av mig själv. Åh.

Men jag vet ju att man alltid vill ha det man inte kan få. Jag vet ju att jag drömde om Göteborg samtidigt som jag var i Dublin ifjol. Och jag vet ju att jag hade ångrat mig om jag inte tar denna chans som jag fått nu - med utbildning och boende i Göteborgstrakterna på samma gång.

Och jag vet ju att Dublin och Irland står kvar. Jag vet att jag inte är klar med landet än - inte ens på långa vägar. Så jag vet med all säkerhet att det kommer en weekend någon gång redan till hösten. Till mina finaste tjejer, till den härliga andan och till mitt älskade lilla sagoland!