Dag 9 - Mina rädslor.

Sådär ja, då var det plötsligt dag 9 i blogglistan och vi har kommit till mina rädslor.

Många har ju olika fobier och mina vänner kan ha allt ifrån höjdskräck till att vägra flyga eller något så simpelt som att åka tåg. Jag däremot är jäkligt skonad från allt detta och främst det här med flygrädsla har jag aldrig någonsin upplevt. Det jag däremot är livrädd för är saker som flyger - det vill säga levande varelser som flaxar runt i luften och då kan det vara allt ifrån små söta fjärilar till stora ugglor. Jag klarar inte av något alls...

Bara för att jag ska skriva om flera rädslor så kommer jag ju inte på något annat än typ fåglar, men det upptar ju alla mina rädslor här i livet å andra sidan. Det finns på tok för mycket fågelfän här i världen och det känns som att alla vill åt mig. Desstom så kan jag fortfarande vara grovt skadad från den attacken från en berguv (största fucking ugglan i världen) som jag var med om för ungefär tio år sedan och som satt djupa spår i mitt inre.

Även alla fladdermöss som attackerat mig under mina år in tha Henningewoods. Och där ska vi inte ens börja dra storys, för det finns så jäkla många. Som när jag exempelvis blev utlåst på balkongen med ett vitt täcke lindat runt mig en sommarnatt. Eller när jag och kompisen får en fladdermusflock runt oss när vi ror med båten ute på sjön. Eller när jag får en som näst intill flyger rakt in i mitt ansikte när jag promenerar ute i skogen. Det är så jäkla äckligt vissa somrar när det är mycket fladdermöss och särskilt när de får för sig att flyga in i huset, som ni bland annat kan läsa om i bloggarkivet HÄR. Och ja, jag vet att jag har bott i vildmarkens vildmark och jag vill fan inte flytta tillbaka över huvud taget alltså.


Tro mig - fladdermöss är inte bara något som finns i skräckfilmer eller hemma hos Dracula, för de hänger lika mycket hemma hos mig på sensomrarna.
 

Jag är så brutalt skadad nu för tiden att jag kan få panik om jag möter en duva inne i stan. Eller om en fiskmås flyger liiiiiite för nära. Och vi ska inte ens tala om alla kanadagäss som häckar i Tönnebro där jag jobbat vareviga sommar nu på slutet. Jag klarar verkligen inte av dem, då jag verkligen får panik så fort de börjar flyga. Det är som att jag inte kan ha kontroll på vart de är när de flaxar runt i luften. Och själva flaxandet... Jag ryser så fort jag tänker på det.

Men nu behöver ju saker och ting inte flaxa för att jag ska bli livrädd heller, utan det räcker med att saker och ting härjar i luften. Vibrerar. Surrar. Och ja, jag tänker givetvis på min one and only rädsla som alltid slår allt annat trots allt - getingar. JAG KLARAR INTE AV DEM! Någonstans. Ibland kan jag känna mig hur fjantig som helst eftersom att jag numera är 24 basst och fortfarande kan skrika rakt ut så fort jag kommer i närheten av en geting, men jag får helt och hållet panik. Jag kan tänka att jag ska uppträda lugnt och sansat, men det slutar ändå med att jag börjar gråta eller skaka av rädsla. Tror det kan hänga ihop med att jag blev stucken av en geting när jag var liten - så pass liten att jag knappt såg skillnaden på flugor eller getingar -  vilket ledde till att jag sprang runt och var livrädd för flugor hela uppväxten också. Jippie för min omgivning eftersom vi bor på en hästgård som översvämmas av flugor på somrarna, haha.

Den bästa getinghistorian när det kommer till mig måste nog ändå vara från gymnasiet. Jag bodde ju själv i min lägenhet på Hedhamnre, men just denna helg hade jag lånat ut den eftersom jag var hemma hos föräldrarna över helgen. Kommer tillbaka på söndagskväll och ska in i min lilla kokvrå för att stöka i ordning, varav jag lyfter på en kopp som stod upp och ner och ut flyger en fucking geting. Uppenbarligen så hade väl folket tänkt kväva den där under muggen, men hur fasen skulle jag veta om det?

Panikkänslan som kom var inte nådig, då jag sprang direkt in på toaletten och låste in mig. Satt där i flera minuter och bara hyperventilerade innan jag slutligen samlat på mig så mycket mod att åter kika ut igen. Öppnade dörren sakta, sakta och såg att den flög runt vid fönstret där jag hade en lampa som stod och lyste. Det var ju kväll utanför och jag inbillar mig att de flyger mot ljuset, men det är kanske för att jag är alltför skadad från alla fladdermöss-upplevelser jag varit med om... Kom i alla fall på så vis på den briljanta idén att jag skulle springa till proppskåpet och rycka ur proppen för vardagsrummet så att strömmen försvann från lampan, för då skulle den ju uppenbarligen flyga tillbaka in i kokvrån som hade en egen propp för sig. Och mycket riktigt så funkade min plan och när jag sedan hör hur den surrar runt vid taklampan i där inne, så ska jag bara smyga dit och putta igen dörren men satan i gatan så rädd jag var.

Till slut så har jag dock lyckats vinna kampen mot helvetesdjuret och lägger mig i sängen för att sova. Går sedan hela dagen i skolan dagen efter, för att höra av mig till min kusin när jag slutat så att hon får komma till min lägenhet och döda den. Har ni nu lyckats få en någorlunda bild av hur LIVRÄDD jag är för just getingar?



Jag ryyyyyyyyyyser, fya.
 

Som sagt så är jag ju mer eller mindre rädd för allt som flyger och även om jag inte springer för livet så fort det kommer en fluga nu i vuxen ålder, så kan jag ju inte påstå att jag gillar dem heller. Egentligen så gillar jag ju inga insekter alls (äckel-päckel) och spenderade bland annat hela min barndom åt att undvika spindlar in i det sista. Det var nog min största fobi och jag kunde drömma hur mycket mardrömmar som helst om dem. Minns att jag samlade på stenar och hade flera påsar som jag samlat på mig av helt vanliga jäkla gråstenar (här var man inte direkt kinkig, minsann!) ända tills den dagen när jag upptäckte en liten spindel där i samlingen och då rök alltihopa världens väg. Jag gav upp min passion för sten för en ynka, liten spindel. Men jag var helt jäkla manisk, må ni tro.

Så var vi i Kolmården med skolan när jag gick i femteklass och jag hade kollat på Hjärnkontoret angående hur man skulle övervinna sina fobier genom att möta dem. Så när guiden lyfte fram en fågelspindel i sin hand (världens största spindel, ni vet en sådan där hårig jäkel) så tänkte jag endast på detta och bara ryckte fram näven och klappade den mot alla mina instinkter. Och det är klart som fan att det var obehagligt och jag rös i hela kroppen, men det var inte alls lika farligt som jag trodde och faktiskt så har min spindelskräck släppt sedan dess. Åtminstone så är jag inte längre rädd för små spindlar, men jag kan väl inte säga att jag är värsta fanet av de där stora och äckliga krabaterna än för så jäkla gosiga är de inte... Haha.


Från att vara livrädd för minimala spindlar inne i badrummet till att klappa en sådan här - ganska så skaplig utveckling va?
 

Min fobi för spindlar har jag ju som sagt delvis kommit över, men det finns fortfarande en rädsla som ligger djupt inom mig. En rädsla som väger lite tyngre än alla andra och är i klass med getingar. Problemet med getingar är väl att jag är tvungen att möta dem hela tiden i min vardag på somrarna och speciellt när jag jobbade i MAX-driven när de alltid flög in i jakt på våra läskkranar. Så även fast jag är rent ut sagt livrädd, så har jag ändå blivit tvungen att leva med det.

Ugglor däremot - när det kommer till dessa vidriga fågelfän så har jag en upplevelse som jag varit med om, EN YNKA OCH SKRÄMMANDE UPPLEVELSE, som verkligen gett mig men för livet. Jag kan typ må illa när jag ser att folk har en tatuering på en uggla, eller när kompisar har smycken med ugglor eller bara någon har ett uggleblock i skolan för jag ryser verkligen av obehag. Egentligen så började det väl någonstans när jag var liten och tittade på ett barnprogram om den där häxan Hedwig som hade en näsa som växte när hon ljög. Och inte nog med att hon var lite creepy, för det värsta av allt var att hon hade en vidrig uggla också. Nu vill jag minnas att den ugglan spelades av en människa - typ Peter Harrysson eller liknande - men det satte ett obehag i mig utan dess like. Och alltsedan dess så har jag alltid tyckt att ugglor ser läskiga ut. Att de ser arga ut. Att de ser lömska ut.

 
Alltså, det är typ denna bild jag har av ugglor sedan min barndom, så creeeeepy!


När jag var runt fjorton-femton så var det en stor snackis i min hemby Holmsveden att det var en djurpark som hade släppt ut ett berguvspar och att de hade hittat till Holmsveden och bosatt sig. Men vad händer då? Jo, honan i paret blir överkörd av tåget så det var bara hanen kvar till slut. Och eftersom att denna uggla inte var skygg för människor så brukade han flyga runt nere på byn, så mina klasskompisar som bodde i centrala Holmsveden (hahaha, alltid lika kul att skriva "centrala" om denna lilla pluttby) brukade ha med sig paraplyn när de var ute och promenerade för att den här nedrans berguven flög mot dem och attackerade. Det var flera som var med om samma sak och det var hur jäkla omysigt som helst.

Dock så var det inte bara tråkigt, för på varje fest vi hade så brukade vi typ gå ut på balkongen och "hoa" på berguven, för då kom den alltid flygandes i tron att det var hans honuggla. Lite småsorgligt och taskigt kanske, men när vi stod sådär i tryggheten på balkongen och kunde springa in lika snabbt igen så var det ju spännande att se denna stora fågel. Bara det att alla hade typ upplevt och sett den förutom jag, för jag hade bara hört alla storys som folk berättade så inlevelsefullt. Jag visste dock inte vad som komma skulle...

När jag gick i åttan så hade vi praktik på vårkanten och då valde jag och min klasskompis Johan att praktisera på vår gamla skola i Holmsveden. Back to the roots, så att säga. Vi hade fått uppdraget att leda en idrottslektion, så på lunchen skulle vi bara traska en sväng genom skogen till idrottssalen och hämta material och sedan tillbaka till skolan igen. På vägen dit så hörde vi hur berguven hoade och vi hoade spänt tillbaka. Det lät som att den var en bit upp i skogen, så vi traskade tryggt på.

På vägen tillbaka tänkte vi inte så mycket på att berguven plötsligt inte hördes (den flög ju uppenbarligen då) utan vi gick och snackade om någon fest som Johan skulle ha till helgen, varav han vänder sig om mot mig som går bakom för att säga något och i ren panik utbrister "Elin, AKTA!" Jag vänder mig om och ser hur berguven kommer flygandes emot oss och han var bra mycket större än vad jag hade trott och såg riktigt läskig ut med vingarna utfällda.

Tänk er något i den här stilen:

Fattar ni paniken hos mig som redan var rädd för ugglor från första början?


I ren reflex så kastar vi oss ner på marken, rullar runt och vet inte alls vart vi ska ta vägen innan vi slutligen ser en stor sten som vi kastar oss bakom i skydd. Berguven flyger i sin tur upp i ett träd i närheten av oss och sitter bara och stirrar hur länge som helst. Jag vet inte om jag någonsin varit så rädd i hela mitt liv och vi lyckades nog skrämma slag på ett dagisbarn i samma veva som gick förbi ute på stora vägen och hör oss skrika "KOM INTE HIT, BERGUVEN ÄR HÄR!" För ah, alla visste vem berguven var och han var nog lite av en lokal kändis som alla småbarn var rädda för.

Efter en svinlång väntan i vad som kändes som en evighet så flaxade han sedan iväg och vi kunde krypa upp ur vår fosterställning bakom stenen och smyga oss tillbaka till skolan. Vi klampar in i klassrummet, försenade as hell och hinner få en utskällning av läraren innan vi kläcker ur oss vår skräckstory inför alla småkids i rummet som nästan började gråta, haha. Holmsveden var banne mig som en skräckfilm back in the days, må ni tro.

Hur allting slutade då? Jo, inte långt efter vår attack så dog även hanberguven och han fick en egen liten dödsannons i lokaltidningen "Holmsveden Nytt" och det fanns nog inte en endaste Holmsvedenbo som klarade sig undan detta fjäderfä. Jag trodde verkligen att jag skulle klara mig, så många gånger jag varit med och kallat på honom utan resultat, men det fick jag minsann igen när jag gick runt helt oskyddad och ute i skogen när han tog ut sin attack på mig. Och nu klarade jag mig ju bra, bortsett från en bula på benet som jag fick när jag kastade mig runt där på alla stenar, men själva upplevelsen ligger fortfarande långt inom mig. Så när jag tittar på denna video får jag både flashbacks och kalla kårar:


Detta upplevde jag alltså in real life - kalla mig hårding, haha.


Ja, det var väl mina rädslor det där. Säkerligen så finns det en massa andra saker som skrämmer skiten ur mig, såsom exempelvis skräckfilmer eller spöken, men just dessa fobier är ändå de som hämmar mig mest här i livet. Så nu vet ni det om mig - att jag verkligen är rädd för allt som flyger runt i luften.

Minnen från Irland.

 
Tänker så attans mycket på Irland när jag hör den här låten, då jag lyssnade på den konstant under den månaden som det kändes. Jag behöver bara höra introt så minns jag mig tillbaka. Därför är det extra jobbigt att en av mina korridorspojkar har fått en crush på den nu, för jag saknar Irland typ dagligen. 
 
Och den jag saknar mest är Sophia. Min älskade och underbara bästo. SÅ JÄVLA MYCKET! Men då är det ju så jäkla passande att hon är i Köpenhamn just nu och kommer till Malmö imorgon. Soooooom jag längtar efter henne - alltså, ni förstår inte!

Utgång i Malmö.

Alltså, jävlar vad jag verkligen la ner hela min själ i reportaget i engelskan. Började på det redan i tisdags och har hållt på varje dag sedan dess och ikväll satt jag mellan typ två-tre till sju på kvällen. Men jag blev jäkligt nöjd med resultatet också. Inskickat och klart trots att inlämning är vid midnatt på söndagskväll. Jorå - här är det minsann ordning!

Men som jag sa tidigare så ville jag se till att få en pluggfri helg, för det är ju faktikt så att Sophia kommer till Malmö imorgon och då vill ju jag umgås en massa med henne istället för att sitta nedgrävd i mina böcker. Jag har ingen aning alls om hur vi ska göra eller hur allt kommer ske, men det löser sig nog.

Nu ska jag strax fira min inlämning genom att åka till Malmö och ööööööla. När jag precis började här på skolan så träffade jag en übertrevlig tjej i klassen som hette Anna och som verkligen tog hand om mig helt och hållet. Hon har dock varit borta från skolan i några veckor nu och jag saknar henne så. Hon återvänder på måndag, men jag nöjer mig minsann inte där så när hon skrev och frågade om jag ville ut i Malmö ikväll så fick jag helt enkelt lägga i ännu en växel på engelskan för att bli klar. Och på så vis kunna släppa allt vad skola heter i några dagar.

För nu jävlar är jag taggad må ni tro! Har sminkat mig och klätt upp mig för första gången på länge och jag är såååååå taggad på att bara gå ut i en stad. Vi hörs senare gullos, för nu måste jag packa det sista och kuta till bussen. Men först, lite klassiska cambilder: