Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.

Februari börjar lida mot sitt slut nu och tacka gudarna för det. Som ni vet så är jag ingen vintermänniska what so ever och den här vintern har verkligen tagit kol på mig. Nog för att jag flyttade ner till Skåneslätten som är totalt fri från snö och klassisk Norrlandskyla, men mörkret består. Solen fortsätter att spela svårflörtad. Mitt humör fortsätter att hoppa bungyjump.

Upp och ner.
Och upp och ner.

Ända sedan jag kom tillbaka till Svalöv nu i måndags så har jag varit lite inne i någon slags deppbubbla. På måndagen trodde jag att det mestadels berodde på sömnbristen och att jag var tillbaka här i pluggvardagen efter ett härligt lov i Götet. Men igår, efter en lång natts sömn, så mådde jag till och med ännu värre. Grät och fjantade mig mest hela dagen. Såg inga ljusglimtar. Snackade åter om att sluta här på Fridhem och yada-yada... Jag veeeeeet, årets crybaby - men jag kan liksom inte rå för det.

Så slog det mig att jag hade en liknande djupdykning för ungefär en månad sedan och med lite enkel menskalkyl så kom jag fram till slutsatsen att det är min PMS som spökar. Det behöver inte vara mer drastiskt än så, för idag så är jag åter på hugget och på bra humör. Ser endast ljusglimtar i horisonten och trivs med tillvaron. Jag är ju upp och ner av mig, som ni vet. Allt eller inget. På både gott och ont. Men jag har bokat in en kuratortid på fredag, utifall att. Jag har ju inte direkt någonting att förlora på det.

Annars så hade jag ju även ett välbehövligt samtal över luren igår, då jag slog en pling till bästaste Stridharn under min sena kvällspromenad. Har inte snackat voice-to-vocie med henne sedan jag flyttade ner hit, så det var oerhört fint ska ni veta. Kunde summera min tid i korta drag och inse att jag faktiskt hunnit med en hel del här nere på knappt två månader. Att saker och ting inte är helt värdelösa trots allt. Och främst att få skratta och bara snacka löst om livet med en fin gammal vän igen. Sååååååå behövligt.

Elin x 2 i slutet på sommaren.

Nu hade jag tänkt veva i ordning en smoothie till middag och sedan röra mig tillbaka mot skolan. Vi i Kreativt ska nämligen ha Café ikväll, där vi bjuder in hela skolan till att komma och lyssna på oss när vi läser upp våra texter. Jag har också blivit lurad till att läsa upp något av mina verk, så det slutar nog med att jag läser upp något ur Februariprojektet som vi gjorde nu. Så feminist-Elin strikes again, helt enkelt! Spännande värre...

Home sweet home?

Ja, hörreni! 

Efter en lång natt av spårvagnande, bussande och tågande så befinner jag mig nu åter i Skåne och mitt lilla hem här i Svalöv. Vet inte riktigt hur jag känner inför det, för ärligt talat så har jag haft en sjuklig ångest över att återvända hit när jag haft livets vecka i Göteborg verkligen. Och jag känner mig fortfarande inte riktigt hemma här på Fridhem. Det är klart att jag kommit in mer i allting, men ändå. Känner ångest över att återvända hit, så det säger väl kanske en del...

Det enda som är skönt är att landa i min säng efter en lååååång resa. Även om det är ganska lämpligt att åka mellan Götet och Skåne, så ska ju jag lyckas med en massa stök såklart. Tog en tidig spårvagn in till centralen för att ha god tid på mig innan bussen som skulle avgå 02:45 och vad händer då tror ni? Jo, centralen är stängd över natten. Allting var verkligen stängt. Dessutom så blåste det iskalla stormvindar så jag hade inte den blekaste om vad jag skulle hitta på eller ta vägen för den delen. 

Såg till slut en Shell-mack och chansade på att gå dit. De hade lyckligtvis öppet, men bara genom en sådan där lucka på väggen ni vet. Själva butiken var nämligen stängd. Men den söta killen som jobbade där inne tyckte tydligen så synd om mig, så han smög in mig så jag kunde sitta och värma mig inför att bussen skulle gå. Alltså, nattens hjälte på hög nivå! Fan så go han var. Dessutom riktigt trevlig, för vi avverkade bra nog många samtalsämnen där på nattkröken. 

Slutligen så avgick bussen och jag spenderade drygt tre timmar med Spotifydunk och små nickningar till sömnförsök. Hade ju tänkt att jag skulle vara värsta kreativ och svara på meddelanden och blogga och sådant där vettigt under själva bussresan, nattmänniska som man är. Men när övriga bussen var i sleepmode, så hamnade alltså även jag där. 

Och slutligen ett tåg från Helsingborg och en lokalbuss senare så befinner jag mig på folkhögskolan där jag har intagit mitt rum som jag inte bott i på över en vecka. Det känns mysko faktiskt. Allt blev ju så himla intensivt där i början, så det kändes nästan som att man hade bott här i flera månader. Men nu är jag tillbaka på mitt lilla krypin som ska få mig att överleva resterande delen av terminen här i Svalöv. Mitt rum är min tillflyktsort och min räddning. 

En trött och glad tjej som äntligen landat hemma i sängen: 



Jag är nog inte så mycket för det här med att resa. Att släpa en massa väskor och leva ostrukturerat. Jag klarar verkligen inte av det. Så även fast jag behöver det (för vem behöver inte resor ibland liksom?) så ser jag till slut mest fram emot att bara få landa hemma igen och packa upp alla prylar och ha ordning på läget. Slippa släpa och slippa tänka, bara vara i vardagen. 

Nu kör vi på i tre lugna hemmaveckor innan nästa resa väntar - Berlinresan med klassen!

Att lämna in saker i tid.

Jag är så nöjd över mig själv i detta nu att ni anar inte.

Okej, läget är som sådant att vi har haft något som vi har kallat "Februariprojektet" i min inriktning som heter Kreativt berättande. Den där skrivarlinjen som jag går, ni vet. Vi har alltså haft flera veckor på oss att genomföra detta och jag startade i en rasande fart. Kom sedan av mig en sväng, för att sedan ösa på ytterligare. Så kom nu sportlovet och jag hade planerat att knyta ihop säcken som det heter innan vi hade inlämning ikväll, men jag har varit helt paralyserad. Jag har försökt. Om och om igen. Men jag har inte kunnat skriva på grund av att jag känt någon slags panikkänsla och jag har satt alldeles för höga och orimliga krav på mig själv i vanlig ordning.

Jag har ju dessutom valt att göra en diktsamling, så jag kan ju inte bara kladda ihop något heller. Har man ingen inspiration så har man inte, typ. Det är inte en faktauppsats jag ska knåpa ihop direkt, för det går ju bara man ger sig fan på det. Nej, nu är det däremot kreativt skrivande och det är fan kämpigt att göra på beställning ska ni veta. Jag har verkligen lidit av megaångest de senaste dagarna och något som i folkmun kallas för skrivkramp. Men så tänkte jag nu i helgen att jag gör det bara - det får bära eller brista.

Så jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan de senaste dagarna. Ena sekunden kan jag känna mig nöjd med en dikt, för att i sekunden efter glida in med kritikerögonen och bara hacka. Trycka ned mig själv på botten och rannsaka hela mitt sätt att skriva och till och med mig som person. Tiden har tickat på och jag har fått mer och mer panik. Tänkt att om jag bara kunde få någon extra dag på mig, några extra ynka timmar, så hade jag kunnat gjort ett så oerhört mycket bättre resultat.

Och det är då jag känner igen mig i mitt forna jag - hon som valde att skjuta upp saker i strävan efter att nå 100% hela tiden. Att allting måste vara så himla, himla perfekt innan jag slutför något att det slutar med att jag inte lämnar in något överhuvudtaget. Pressen bara förflyttas och byggs på. Ett klassisk "jag gör det bättre senare"-tänk som egentligen inte är någonting annat än förödande.

Så minns jag plötsligt vad jag lovade mig själv när jag började plugga detta år - att inte falla in i gamla mönster, att vara närvarande och delaktig, att alltid försöka lämna in saker i tid och verkligen lära mig att hålla hårt på deadlines. Och hittills så har jag skött mig exemplariskt och jag vet att även om jag kanske skulle få några extra dagar på mig så att jag hinner finslipa några extra rundor, så är ändå min lägstanivå relativt hög när det kommer till skrivning. Och att jag måste sluta jaga de perfekta omständigheterna, för det slutar bara med att jag tappar bort mig själv.

Innan midnatt så skickade jag således in mitt projekt för granskning och vem vet - kanske det hackas och pikas och förlöjligas - men vinsten för mig själv är större än så. Och sedan så råkar jag ju gå i en ganska så gosig klass, så är det någon gång jag ska faila så är det i detta sällskap. Kursen är ju trots allt till för utveckling och knappa två månader in har jag fortfarande lång tid på mig att förbättras.

Och vissa punkter, som att bryta gamla mönster och spöken från det förflutna, är ju redan gjort uppenbarligen. Ni förstår inte hur skönt det känns.

Fröken Plugghäst i klassrummet.

Nu ska jag packa i ordning all min packning som jag levt på här i Göteborg under detta sportlov, för att sedan ta en nattlig buss mot Skånetrakterna igen. Jag är framme på morgonen någon gång och ska väl kanske försöka sova någon timme längs vägen, men annars så är jag ju en nattmänniska på hög nivå som dessutom älskar bussresor. Kanske blir en seg dag i skolan imorgon, men det får det vara värt i så fall. Bokade dessutom denna sena nattbuss så att jag verkligen skulle hinna bli klar med projektet innan jag åkte härifrån, så det var verkligen vuxet tänkt av mig må ni tro.

Älskar verkligen att jag gått och blivit en sådan pluggnörd på äldre dar. Nog finns det under, allt!