Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Det är så obegripligt att förstå att jag verkligen är här. Jag är alltså här nu, i världens bästa Göteborgstrakter, och jag kunde nog inte trivas mer med livet som det känns.

När det varma regnet smyger sig ner på morgonen, lite precis innan folkhögskolan vaknat till liv, så blir jag tvungen att nypa mig i armen. När jag promenerar i drömmarnas skog och omsluts av allt det där vackra, så kan jag inte sätta ord på det för att allt är för stort på något vis. När jag sitter på nattbussen hem efter en överlyckad dejt med livets musiker så kan inte ens den mest deppiga låten i min spellista sudda ut mitt leende.

Det dyker upp en låt från förr som jag minns att jag bearbetade under långa promenader på Skåneslätten. När mina ben kändes blytunga och där jag kände mig lika svart som den snö som Jocke Berg sjöng om. Den snö som inte fanns där nere i södern, men som ändå kylde ner hela min själ. Det är så svårt att blicka tillbaka nu i efterhand för allt är så luddigt. Allt är så konstigt. Allt är så orealistiskt.

Här sitter liksom jag i världens bästa kollektiv till internatboende där alla respekterar varandra samt där vi anordnar "familjemys" så ofta vi kan och där till och med JAG är så himla ivrig på att hänga. Här sitter liksom jag på en kurs där jag respekterar både lärare och andra elever och där det finns ett genuint och varmt förhållningssätt sinsemellan. Här sitter liksom jag på en skola på ett berg med världens utsikt och ett natturreservat av himmelsk skog alldeles bakom ryggen. Här sitter liksom jag på en skola där lärarna är mina vänner och där mina klasskompisar är mina lärare. Här sitter liksom jag på en skola som är så himla gosig att jag smälter varje dag. Här sitter liksom jag på en skola som serverar frukost, lunch och middag samt frukost på helgerna kontra Fridhems enstaka lunchmåltid. Här sitter liksom jag, tjugo minuter med buss från mina drömmars stad, och med nyfunna vänner som tillåter mig att vara just den jag är.

För ett halvår sedan skulle det suddas en massa i min personlighet. Minustecken var standard och allt skulle begränsas. Jag var aldrig någonsin tillräcklig - inte ens för mig själv. Jag kan verkligen se nu vilken mardröm jag levde i, för det är först nu jag har insett vad en folkhögskola egentligen ska vara. Vilka människor jag egentligen ska omge mig med. Och vilket paradis jag egentligen har hamnat i.

Kanske också just på grund av att jag var ner i helvetet och vände en sväng först.

Bästa skolan.

Vad kan jag säga annat än att livet är helt fantastiskt?

Jag hinner inte med något jag hade tänkt och det känns som att jag ständigt är på språng, men samtidigt så hinner jag med det viktigaste. Som en fin välkomst- slash utgångshelg i Göteborg nu förra helgen med alla mina fina som var på besök och nu denna fantastiska skolvecka som bara blir bättre och bättre för varje dag. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det hela annat än att Kungälv och Nordiska folkhögskolan är precis det som jag har längtat efter. Precis det jag vill ha. Precis det jag trodde att jag kunde uppnå nere i Skåne, men där allt gick käpprätt åt skogen istället.

Men nu så. Nu är jag hemma. Kan inte förklara mer än att jag har fjärilar i magen exakt varje dag och varje sekund.



Jag älskar detta ställe.

Kvällens video:

Lyssnar på världens finaste Håkan och låten "Nu kan du få mig så lätt", vilket var en av de första favoritlåtarna med denna herre. Och den får mig alltid att tänka lite extra på Göteborg på något vis. Kanske för att det var en av introduceringslåtarna till hela Håkan-grejen för mig en gång i tiden. Jag liksom byggde upp Göteborgs gator framför mig i huvudet när jag hörde honom sjunga om "vem som kysste Elin bakom ryggen på Marie"...

Försökte i alla fall att hitta musikvideon som är så himla fin (OCH DÄR HAN ÄR SÅ JÄVLA SNYGG!!!), men tyvärr utan resultat. Det får helt enkelt bli ett liveframträdande från Skansen istället. Inte fy skam det heller, må jag säga.

Och varför jag väljer just detta klipp i en stor ocean av liknande youtubeklipp är att jag faktiskt var på plats just där och då. Det var andra gången jag såg Håkan live någonsin och jag var helt freakin' salig. Stod längst fram som en liten nörd och hade köat mer eller mindre hela dagen för att få uppleva det. Hade alltså stått upp konstant i 11 timmar, inte ätit något, inte druckit något vatten, inte varit på toa. Kroppen fullständigt skrek med andra ord, men vad gjorde väl det när min käraste gud himself bjöd på känsla till det yttersta.

Det är ju liksom sådana där minnen som ristas in i själen för alltid. Och en förbannat bra låt är det ju också.



Dom är uppe på taken.
Alla är högt över staden.
Sommarn snurrar fort,
när vi bara snöade bort.
Och jag vågade aldrig hålla din hand.
Vi är inte sådana som i slutet får varann.

Och alla bara pratar:
"Är det sant och jag har hört om dig?"
Jag kommer aldrig tillbaka hit igen.
Neonskyltar på gatorna,
sänder ljus till mig och skatorna.
Alla dansar och jag tänker - är du också själv?
Var är du ikväll?