Lycko-luckan.

Så har ännu en kväll på Bollnästravet passerat och jag sätter mig i bilen helt salig. Nästan en aning gråtmild eftersom jag vet att detta är sista passet jag gör på denna bana innan jag åker till Irland. Och nu blir det kanske så att jag kommer hem direkt efter min bartenderkurs där borta, det vill säga om en månad, men jag har ju valt att hålla dörrarna öppna och se lite vad som händer. Jag kanske stannar lite längre, jag kanske bosätter mig någon annanstans när jag kommer hem, vem vet... Möjligheten finns att detta är min sista säsong någonsin på Bollnäsbanan och det gör mig faktiskt en smula sentimental.
 
Ikväll har det dessutom varit en före detta TOTO-kassör och handlat av mig där nere på hörnet och det blev minsann en liten walk down the memory lane. Fröken i fråga var nämligen den som lärde upp mig när jag började där som en liten blyg newbie år 2009. Hade fortfarande inte tagit studenten, det var således klent med erfarenhet på CV:t mitt, var lite smått osäker inför nya situationer och allmänt vilsen i livet som den ändå världsvane 19-åringen jag minsann trodde att jag var. 
 
Men sedan dess har travet verkligen funnits där för mig och vuxit med mig. I början när jag inte hade något annat jobb än travandet, när jag åkte dit med pappa eftersom att jag inte hade något eget körkort och när jag drog iväg till Uppsala och tog farväl som att jag skulle vara borta för evigt när ståhejet visade sig vara i blott tre veckor... Haha. Eller säsongen 2010 när jag varvade med MAX-jobb, när jag körde på en sommar-V75:a på dagen och sprang som ett troll i driven på MAX på natten när det var cruising i Bollnäs (hej slaktardag!) och när jag fann en fin vänskap i mina två A:n - Anders och Andreas. 
 
2011 när jag inledde starkt men avslutade säsongen som ett vrak. Hade gått in i en depression efter att ha varit nere i en svacka hela hösten. Olyckor avlöste varandra och när jag slutligen kraschade med bilen så var det som att det mesta brast. Dök upp på travjobbet dagen efter i ren chock, men när verkligheten hann ifatt och jag insåg hur jag verkligen mådde, på botten, så fick travet olyckligtvis hamna i kläm när jag blev totalt handlingsförlamad. Återvände sedan 2012 och startade på nytt och från och med denna säsong började jag känna att travet typ var det mest fantastiska som fanns på denna jord. Kärleken till alla sköna homies där i luckan blev bara större och större och jag vidgade mina vyer en aning och hängde inte längre bara med mitt häng nere på kanten, utan flörtade in mig rejält hos Britta & co på mitten. Drog på Elitloppet och jobbade för första gången och hade någon slags skrämmande stor kärlek till min lilla totomaskin. 
 
Lyckoåret 2013 går ju lite hand i hand med travet det med, där jag var konstant high on life som det kändes. Hade ett tag fyra jobb som jag hoppade runt på, men ändå så hade jag jordens energi att bara skutta in och ut från toto-hallen varje gång det var travdags. Det var här vi bildade en interngrupp på facebook med de skönaste travpumorna där vi kunde snacka ihop oss om fester och liknande. 
 
Och nog har det blitt lite fester med mina hjärtan allt. Bäst var ändå nu i våras när vi först satt och jobbade i våra luckor en lördagskväll, för att sedan stänga igen dem och direkt hugga in på alkoholen. Det vankades nämligen fest uppe i restaurangen en trappa upp alldeles efter travet och en dröm som jag alltid har haft - att partaja till det efter travet - blev slutligen sann. Så jäkla kul vi hade denna kväll, alltså. JÖSSES. En massa tokerier och skratt och slutligen så rörde vi oss ner mot stan och dansade loss hela natten. Såååååå värt.
 
Jag och min älskade lilla travfamilj in full action!
 
Hela denna säsong har också varit helt fantastiskt och mycket tack vare mina sköna pajsare till kollegor. Travet hade bara vart några hästar som springer runt i en oval om och om igen, ifall jag inte hade haft mina överlägsna damer att tjattra loss med. Kafferep varje kväll och kunder som förgyller allt in i det sista. Stamkunder som är som ens vänner, som man känner utan och innan numera att man till och med kan trycka in deras spel när man ser dem komma traskandes till luckan. Man har lärt sig vilken som spelar 10-10 på nummer 10, vem som är femkronorstvillingen och vem som alltid vill behålla den långa spellappen som kladdpapper.
 
Jag är verkligen en travare for life och är det så att jag lämnar Hälsingland och Bollnästravet (vilket jag faktiskt varit inne på nu på slutet och Irland är ju en del i den processen) så ska jag verkligen försöka få in en fot på en annan bana. För jag och den där nedrans TOTO-maskinen - vi är minsann inte hela utan varandra! Jag har växt samman med den de senaste sex säsongerna och utan den vet jag inte riktigt hur allting skulle fungera. 
 
Åter en gång - bästa jäkla extrajobbet EVER! All kärlek till min härliga boss Ulf och alla mina fantastiska medarbetare. Ni har gjort de senaste sex säsongerna till de bästa i mitt liv. Kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin glömma min tid på Bollnästravet 2009-2014. 
 
Jag trycker på knappen stäng, tar min bong, placerar den överst i bunten, lämnar in kassan och tackar för mig. 

Tillbaka i luckan.

Har hängt i Tönnebro hela helgen och eftersom att det har varit lönehelg så har det varit full turbulens. Såg fram emot ett gäng hyfsat lugna dagar där inne på grillen med tanke på att vi mu är inne i september månad och att det därmed är officiellt höstsäsong, men tror vi sålt över prognos alla mina fyra dagar där nu från fredag till måndag. Som tur är så har jag ju världens bästa kollegor som jag kan flippa loss med mellan varven. Har nämligen åter en gång insett hur fantastiskt bra jag trivs med allt folk jag jobbar med.
 
Och inte blir det sämre när man svänger in på parkeringen på Sävstaås med passerkortet i sin hand, vevar ner rutan och ler lite glatt mot damen vid drive-in till travet. Kliver ur bilen med samma stadiga leende, knappar in portkoden och träder in i byggnaden som varit mitt lilla kärleksnäste i sex säsonger nu. Så länge har jag nämligen jobbat på travet och jag tröttnar heller aldrig verkar det som. Världens bästa extrajobb med skönaste folket! Mitt andra hem, som det känns. 
 
Kvällens TOTO-Elin:
 
Leopardbruden checkar in i den så klassiska travtoalettspegeln. Spegelbilder på jobb har blitt lite av min grej, haha.
 
Jag blir typ kär på nytt varje gång jag tittar ner på min ring. Sååååååå Brownie-style azzååååh! 

En bild av nuet.

Två veckor sen sist. Två hela veckor sedan jag senast flikade in med mina visdomsord. Har ni överlevt? För mig är det knappt, men med livet i behåll så sitter jag ändå här och formulerar något slags inlägg som jag tänkt i huvudet flera kvällar i rad. Men så sker det slutligen bara. Ut. Pust.

Mycket har hänt sedan sist och jag skulle kunna flika in med ett längre inlägg en annan kväll. Om lusten faller på och om jag druckit tillräckligt mycket te - det vill säga mitt skrivarbränsle. Ikväll ville jag mest bara vädra min vidriga materialistiska besatthet. 

Trodde att jag förlorat min mobil en sväng igen. Den dog igår efter en uppdatering och sedan så fick jag verkligen inte liv på den. Efter diverse hobby-tekniker-sökningar på google så guidades jag fram i någon slags omprogrammering. Ciao åter en gång till alla bilder och minnen, tänkte jag då och bröt ihop en sväng. Det var ju inte länge sedan nu som jag loosade mitt allt genom mobilstölden i Barcelona. Och jag ville åter en gång bara skrika och gråta om vartannat.

Men jag orkade inte. Det kom inga nämnvärda agressioner och inte vet jag om det berodde på insikten i hur fånig jag var eller om det var ren fysisk utmattning efter en jobbhelg i suset och duset. Eller en blandning av dem båda.Mestadels så orkade jag nog inte vara så tragisk att jag låter mitt humör styras runt en apparat. En personlig sådan förvisso, men ändå - ett fysiskt ting. 

Så kunde jag slutligen få liv i min kamrat och den senaste säkerhetskopian gjordes för blott två dagar sedan till min stora glädje. Hade någon slags inbillning att det fanns en skatt inuti och som jag höll på att förlora där en sväng, men så möts jag bara av ett gäng ytliga bilder och dammiga meddelanden som jag ändå aldrig verkar svarar på. En slags ångest kommer krypande och jag får åter samma panik som jag på något vis levt utan idag när jag varit telefonlös. Paniken. Stressen. Det obefintliga lugnet. Det jag finner är några bilder som inte värmer. Som inte rubbar min existens. Men ändå så höll jag på att rubbas när jag trodde att allt skulle suddas ut i intet.

Jag sörjer ofta alla försvunna bilder från forntiden i fröken Brunlöfs tid. Från tonåren speciellt, med tanke på att majoriteten av alla pixelkombinationer försvann i någon major datorkrasch kring 2009. Men så inser jag, att jag har överlevt trots allt. Kanske bättre till och med. Mer närvarande och med blicken framåt. För jag kan inte gräva ner mig i dåtid. Heller inte sukta efter en så himla mycket bättre framtid. Det jag har är nutiden. Och den är stundtals svår att fastna på bild, men vissa ögonblick sätter sig däremot i hjärtats minne. 

Hur klyschig låter inte jag då? Jo, jösses. Klockan är efter tolv en söndagsnatt - är det en tillräckligt god ursäkt?

I röran av blandade bilder i phonen fann jag en av alla bilder som inte gick förlorad. En bild från ett lyckligt ögonblick på en spansk festival (det fanns tydligen sådana också på denna annars rätt så pissiga resa...) och som har fått bli min profilbild på facebook på sistone. Jag ser ganska så lycklig ut, ändå. Ganska så crazy. Ganska så Elin. Men jag minns att jag flög hem från Barcelona med den inre visionen att allt skulle bli så mycket bättre framöver. Att Irland skulle värma min själ betydligt varmare än vad Spanien någonsin lyckades att göra. Att jag skulle vara gladare nu.

Och första steget dit är väl egentligen att bara leva i nuet. Jag kan stressa fram känslor så mycket jag vill och jag kan kämpa innerligt för att få till de perfekta bilderna att pryda alla sociala medier med, men i slutändan så spelar det absolut ingen roll. För det enda jag siktar på just nu är ren och skär lycka och livsnjutning. I ögonblicket, i leendet, i livet.

Fulla bruden i Barcelona siktade redan då på att bli ännu gosigare i Dublin. En vecka kvar nu. GAAAAAH!