Landad, lättad dock med en längtan.

Jag har landat. The bitch is back och Dublin är lämnat bakom. För den här gången.

Hej Sverige, hej kyla, hej hem!  Allt känns så vemodigt just nu. För två veckor sedan när jag hade jordens hemlängtan så räknade jag verkligen ner dagarna till detta. Förra veckan när jag var sjuk och inne i min lilla dvala så kunde jag verkligen inte för allt i världen föreställa mig hur jag skulle lämna vandrarhemmet i tårar imorse. Att jag skulle känna en sådan separationsångest inför allting. Kursen var aldrig min typ av kurs och jag efter att jag blev sjuk så orkade jag aldrig gå in helhjärtat i det heller. Det finns mycket åsikter jag kan vädra om själva upplägget på den eller vilka vibbar vi elever fick, men allt runt om... MUMMA! 

Förra och sista helgen i Dublin var sagolik. Jag var helt galen och mina brudar lika så. Hade verkligen the time of my life och GAAAAHHH vad jag kommer att leva just på dessa minnen. Mina fina. Igår kväll hade vi avslutningsfest och jag kom väl inte i säng förrän halv sju, varav jag skulle upp och packa runt halv åtta på morgonen. Ni hör ju den fina kombon. Har sedan lodat runt på en flygplatser och slutligen landat hemma i Henninge i min säng och med min katt. Detta ögonblick har jag drömt om alla kvällar när jag legat där i vårt äckliga men ack så charmiga hostelrum. Jag såg framför mig hur jag skulle njuta så hårt av att sova i min egna säng och i mitt egna rum. Helt själv.

Och nog känns det som en lyxvara allt, men en del av mig kan inte sluta checka facebook för att hålla koll på vad mina darlings back there pysslar med ikväll. Hur de lever vidare där medan jag imorgon kickar igång november månad med att återvända till en jobbhelg i Tönnebro. Det blir en snabb övergång minsann, som alltid med mig, och även fast jag fortfarande är sjuk som en sate så kunde jag inte tacka nej till jobb. Är i stort behov av jobbtimmar med tanke på att oktober har klent utbud på just det och sedan så kan det la kanske vara bra att jobba sig över de värsta ångestdagarna när jag bara vill återvända. Återvända till människorna som fick mig att skratta så hjärtligt, staden som fick mig att utmana mig själv och äventyret som gjorde att jag återvänder hem som en helt ny människa. AND THAT'S ANOTHER KLYSCH!

Härlig bild från gårdagens avslutningsfest med Halloweentema:

Gonna miss these motherfuckers as hell!

Svarta öl.

JAG HAR INGEN FUCKING RÖST, ligger schleeeeten som en sate i min sjukt osexiga våningssäng och samlar ork till att kravla mig ut till duschen.

Det blev en hård dag igår där det först var beer tasting i skolan uppföljt av ett besök på Guinness Storehouse där vi fick tappa upp våra egna öl. Vi fick även fribiljetter till baren högst upp med typ fetaste utsikten ever över fina Dublin. 

Tillbaka till rummet där det fortsatte med en jädra massa öl och tilläggas ska ju att man inte hade någon kraftig måltid att stå på direkt, haha. Så jag och min skägg-gumma Sophia drog iväg och käkade och hällde i oss Long Island Iced Tea - vår nyfunna kärlek som de sanna svamparna (MUSHROOMS, hahaha) vi är! Sedan mötte vi upp det övriga gänget, men tappade nog bort alla innan det hela var över. Jag slutade upp långt utåt helvete med någon irländare, så efter att bara vart med fransmän och amerikanare sedan jag kom hit så fick jag slutligen checka av en irländare på min lilla lista, haha. SCORE!

Det har varit en sjukt omtumlande vecka och jag har varit riktigt nere på botten när jag blev sjuk där mitt upp i allt. Kan väl se lite klarare på allt nu när jag kommit ut ur min lilla "tyck-synd-om-mig-själv"-bubbla som man lätt fastnar i när man är sjuk och jävlig. Numera kan jag nämligen se hur sjukt kul vi faktiskt har här. Alla sjuka upptåg och den gemenskap vi faktiskt har. Allt är så satans intensivt och hela jag fullständigt ropar efter någon slags utpustning på något vis, men när jag kommer hem till min trygga tillvaro så kommer jag förmodligen att längta tillbaka hit till turbulensen. Och så länge som mitt psyke är i balans så kan jag faktiskt uppskatta suset och duset här och nu.

Farten. Fläkten. Friheten.

Langar in lite goa gruppbilder från när vi var på Guinness Storehouse och hinkade i oss bira:


 

Vad som händer i Dublin...

Natt. Musik. Sjuk. Och inte fan kan jag sova heller. 

Hej förresten! Borde kanske inleda med en hälsningsfras när jag varit frånvarande så pass länge. För er som följer mig slaviskt på instagram och facebook vet vid detta lag att läget är under kontroll. Någorlunda åtminstone. Men för er övriga stalkers som blott hänger på detta ekande hak så kan jag inget annat än att... Typ... Säga sorry. 
 
Ordet sorry är något som jag överanvänder i detta land må ni tro. Direkt när jag kom hit fick jag många elaka blickar när jag snubblade in i folk och bara teg som den tysta och inåtvända svensk jag faktiskt är. Här säger man sorry till allt. Även om det är den andra personen som trampat på dig så är det banne mig din uppgift att klämma ur dig ett sorry. But I love it. Klart att jag gör, som den sanna godhjärtade homo sapiens jag faktiskt är. Nåväl. Kommer på mig själv med att det endast är en vecka kvar i detta land nu.
 
Bestämde mig redan när jag åkte hemifrån att jag skulle bege mig hem till Sverige och inte försöka mig på ett liv här, men att jag skulle dra tillbaka samma månad var kanske inte helt väntat. Hade egentligen bokat boende över Halloweenhelgen och allt, men eftersom att flygpriserna var rena ockern veckan därpå och jag inte hade någon lust att punga ut (jorå, lisch-Hanna - man kan visst säga så!) rena förmögenheten på en stol uppe i luften i ynka 2,5 timme så slog jag och brudsen mina till på en billig sate redan på fredagen. Vår avslutningsfest är belagd på torsdagen, så det blir minsann snabba puckar. Men med tanke på den ofantliga hemlängtan jag haft på slutet så kändes det ändå rätt på något vis.
 
Trodde nog aldrig att jag skulle längta hem så pass mycket som jag faktiskt gör, men det har nog sina orsaker. För tillfället är jag nämligen sjuk som en sate och halsen är totalt uppsvälld. Gruvar mig för varje gång jag ska svälja, så det är inte ett ypperligt läge för att hinka bira (det som vanligtvis är min specialite) om vi säger så. Det i kombination med att kursen är mer krävande än vad jag någonsin hade förväntat mig gör att jag inte har hunnit uppleva staden eller landet i den mån jag hade föreställt mig. Därför är det kanske lite klantigt att dra hem direkt efter kursen också, kan tyckas, men har nog samtidigt sett det jag behöver se. Haha, inte för att låta bitter men jag tror inte att denna stad och jag är någon match made in heaven trots allt. 

Dublin är ingen dålig stad - det ska minsann gudarna veta! Men det är också Europas yngsta stad rent invånarmässigt och det märks vill jag lova. Har nog sällan känt mig så jäkla gammal, haha. Dessutom så är det bara en massa youngsters i gruppen, så jag känner mig som farmorn i sällskapet. Dock sköter jag Agda97-rollen med bravur, det må ni tro!Men när jag haft en brinnande dröm om Irland så har jag nog alltid sett en annan bild. Kanske mer landet, alltså inte huvudstaden. För huvudstäder har en förmåga att totalt gå miste om att fånga upp landets verkliga charm. (Fråga mig vad jag tycker om äckel-Stockholm liksom!) Men här har jag hittills inte blivit kär. På riktigt. 

Har bland annat fortfarande inte besökt en pub med riktigt grym livemusik. Kan la kanske bero på att mina peeps vill ut och klubba varenda jäkla helg. I och för sig så har det väl varit rätt okej även för mig, då jag alltid i slutändan är den som bjuder på de sjukaste storysen... Jorå, jag är mig lik även i landet här borta! Haha. Håller på att knåpa ihop en lista med storys som hänt under dessa veckor, men förvänta er inget inlägg imorgon eller så för då ska vi besöka Guiness factory. Ni hör ju hur det kommer sluta... 

I övrigt har det blivit förvånansvärt lite festande för min del. Jag blir ju som bekant jordens bakistroll av typ inga öl alls, så jag har skötsamt hoppat över festandet under veckorna. En eller två (eller kanske tre eller fyra) öl i ren social anda har man la kunnat avverka, men annars så har krutet legat på helgerna. Rätt så sjuka helger i och för sig med bortamatcher till höger och vänster. Men jag lovar er - när ni delar rum med 10 andra lurkiga jäklar i världens mest fuktiga och omysiga rum så är en bortamatch typ en gudagåva. Första helgen slog jag till med lyxliv på en av Dublins absolut finaste hotell. Ni vet ett sådant där hotell där man går vilse i korridorerna för att det är så jäkla stort. MUMMA! Vänster-Elin sviker sin ideologi för en millisekund och blir wannabe-överklass, haha. Men ni skulle hajat min sits om ni sov i min hårda våningssäng natt in och natt ut och sedan bytte den mot typ himmelsängen de luxe. 

Snackade med syrran om min inbillade misär (min ångest över kursen som flertalet gånger fått mig att känna mega-panikångest) och rev i samma veva av en del memories som redan skapats i detta sköna häng. Hon påstod att det lät som att jag hade haft det jäkligt skoj trots allt och det har jag vill jag lova. Min största rädsla inför denna resa var den sociala biten. Helt seriöst, vet att många tror att jag driver eftersom att jag oftast beskrivs som fröken Social. Men det är ofta hemma i Sverige där jag behärskar språket. På ställen där jag känner mig bekväm. Där jag åtminstone har något tryggt.

Men nu så har jag bevisat för mig själv att min sociala kompetens inte går av för hackor, då jag redan några dagar in verkligen hängde med hela gruppen. Jag var den första som lärde mig allas namn i klassen och den som verkligen hoppade runt mellan alla olika grupperingar. Och ja, allt är som vanligt. Även om det är ett nytt land, nytt språk och verkligen noll saker att klamra sig fast vid.

Nu har jag ju haft turen att hamna i en klass där majoriteten är svennebananer och där jag kan leva ut min personlighet till 100%. Den lättnaden. Inte för att vara sådan, men jag kan leva med att jag är tråkig nog att "stick to my own kind". Men så är läget. Även om jag är den enda på rummet som bondar med den stackars spansktalande tjejen som inte ens går i vår kurs, haha. Älskar den där donnan! Hon gav mig choklad när min mobil blev dränkt i vatten. Nåväl. Allt kommer mer detaljerat sen. Eller kanske mer i punktform. Men nu vet ni lite om vad som försiggår i Dublin medan fröken härjar runt. 

Och lite bilder på det: 
 
 
 
 
 
 
 
 
Händer det inte här så händer det på Instagram under det inte helt så otippade namnet: elinbrunlof