Jobb i grillen.

Nu har jag bommat igen grillen där jag hängt med kollegan Stina hela dagen. Det tog dock emot bra nog att kliva upp ur sängen imorse och särskilt med tanke på att jag börjar på at bli rejält sjuk igen. Halsen gjorde sig påmind redan igår innan bandyn och idag har jag fått lock för öronen igen - precis som i Irland. Då ringer sannerligen varningsklockorna igen... 
 
Men jag tog mig igenom dagen trots allt och stoltheten i det - den är rätt skaplig, den! Nu ska jag hem och kurera mig i några dagar. Kan behövas. 
 

Mitt hak om helgerna since february 2012.

Bandy i Byn.

Jo, men där satt den! Det gick ju hur smidigt som helst, detta. Man kan väl inte direkt säga att Edsbyn körde över Bollnäs, men såg heller aldrig att det var något snack om saken. Edsbyn kickade igång matchen med dunder och brak och imponerade med en oerhört tät defensiv. Trots att det näst intill var omöjligt för Myran & co att ta sig igenom så bjöd man på vackert anfallsspel och med tanke på hur jag var inställd på förlust inför matchen så var allt, allt, allt bara en bonus. Då kan man njuta extra mycket av varje mål.

Två gånger fick man skrika och hoppa runt hysteriskt i första halvlek. Den första euforin ordnade Hasse Andersson fram - en Hasse som var med på banan ikväll och som var i gammal god form som det såg ut. Sedan så var det lill-Jesus i form av Simon Jansson som fixade till med läktarfest när han bjöd på ett tjusigt mål för att sedan spurta till klacken och trigga igång ytterligare. Han gör sig själv till en redig publikfavorit, den där Simon!

Byn hade kommandot, främst genom en blytät defensiv där man börjar fundera på hur hård den där norrlänningen Välitalo egentligen kan vara. Sedan så stod ju även omänslige Persson i målet för ett gäng heroiska parader i vanlig ordning och glädjen var ett faktum. Och det fortsatte även i andra. Då bjöds vi även på kanske årets snyggaste mål från jokern Jimmy Jansson. Ett sant Kubenmål på volley och man blir ju bara helt klen på hur snyggt det var.

Jublet visste inga gränser i hemmaklacken och även fast Bollnäs fixade fram ett tröstmål och tryckte på i slutet så kunde man inte skapa något mer farligt än ett gäng hörnor som det kändes. Edsbyn lutade sig tillbaka lite granna, inte mer än rätt kanske, men jag tyckte ändå att man hade vassa kontringar och helt klart de farligaste målchanserna trots allt. Inte visste jag att Byn var så bra på kontringsspel. Fick nästan lite Brobergvibb där ett tag.

På ett sätt var det en märklig match med tanke på hur jag var så inställd på hur det skulle gå åt skogen, men så blev det bara så himla bra. I Edsbylägret lär det firas rejält ikväll, men jag antar att det inte är lika glada miner i grannstaden. Fullt förståeligt om man ser till den tafatta insats som bortalaget bjöd på. Man kändes tunna och lättlästa. Inte alls särskilt farliga. Nu kanske det där bättrar sig längs säsongen och att man till slut hittar det där spelet som man fortfarande verkar leta efter och då tänker jag på att jag såg samma typ av spel i Bollnäs i hemmamatchen mot SAIK för två veckor sedan. Man blir för enkelspåriga om man ska låta spelet gå genom två spelare. Visserligen spelare av hög rang, men nu är det ju faktiskt en lagsport vi sysslar med. 

All eloge till Edsbyn dock som verkligen spelade som ett lag i harmoni ikväll. Läste mig även till att man spelade för ingen mindre än min idol "Tårtan" som fått ytterligare problem med hjärtat. Han var ju tvungen att lägga skridskorna på hyllan när det konstaterades vad han led av och tydligen så skulle han även opereras nu i samband med matchen och kunde inte befinna sig på läktaren där i Edsbyn. Så Kuben sa i någon intervju att hela laget spelade för just #5 - Fredrik Åström. Och jag bar min Tårtantröja så ömt, så ömt. Tårtan kommer alltid att vara legenden nummer ett - han som vägrade att lira i Bollnäströja när han gick på bandygymnasium i Bollnäs, haha. 

Nu är det hög tid för lite bilder:

Fröken fräken i bilen på väg mot Bollnäs för att möta upp familjen Stridh och sedan samåka tillsammans upp till Byn.

Så anlände vi till mitt forna hem, numera under benämningen Svenska Fönster Arena. 


Elin x 2 i Farmersklacken - det är minsann en klassiker som jag har saknat!


Rödblå är fan den finaste färgen, alltså. Här genom ett filter på instagram förvisso, men ändå. SÅ VACKERT! 

Och vem hittar jag på där i klacken om inte min käresta Emil Bergh? Han och jag brukar sällan ses på bandy, även om vi båda håller på Byn. Men när jag hängde mest i klacken så var han aldrig där som det kändes. Men nu så såg jag någon som var misstänkt lik denna pöjk, med en målvaktströja på sig och dessutom en älgmössa - då visste jag genast att det var min Puff! På bilden helnöjd med sin traktorflagga. Bönder från Byn, var det ja... Haha. Vi har ju en gnutta självdistans slash självironi åtmonstone.


Och här har vi de fina grabbarna i de fina färgerna åter en gång. Här dryga 90 matchminuter senare och med en jublande och stolt Farmersklack att tacka. Det känns när man gör någonting tillsammans och i den här matchen kan man verkligen snacka om laganda och om publikkontakt. Tillsammans är vi starka!

Måste ju dessutom runda av med favoritramsan som jag nästan hade glömt bort hur mycket jag älskar när vi sjunger. Den är verkligen PERFEKT när vi vinner. Speciellt mot lag som typ Bajen som älskar att kalla oss bönder, men även mot Bollnäs som också ofta refererar till oss som bönder som om Bollnäs-city vore värsta metropolen, hahaha. Nåväl, here you go:

Vi kan inte läsa, skriva eller så.
Vi sitter i en traktor - den är röd och blå.
Ni kallar oss för bönder och bönder det är vi.
Som kan spela bandy - det kan inte ni!


Klicka HÄR så har ni en film som jag spelat in i klacken (ALLTSÅ, JAG ÄLSKAR DENNA RAMSA!!!) från när vi började sjunga denna ramsa hemma mot Bajen 2011. 7-0 i matche by the way. Det var en magisk hemmahöst i Elitserien. 9-0 mot Västerås i matchen innan och sedan så rev vi av Broberg-spöket och omöjliga SAIK hemma sen av bara farten... Tider det!

Hemmakväll med Kentaboy.

Egentligen så hade jag planer på att gå ut på krogen ikväll... Eller, ah. Krogen och krogen. Det var väl inget fylleslag jag skulle slå till med. Faktum var till och med att jag hade planer på att vara nykter. Men Veronica Maggio ska spela där ikväll och det är inte särskilt ofta som Bollnäs bjuder på den typen av musikaliska talanger. Det är la mest dansband som lockas till fågelkrogen som går under benämningen "Tuppens". 

Men jag kände redan innan bandyn att jag var klen i halsen och nu efteråt, när jag landat hemma med en gosig katt som använder min tutte som huvudkudde, så känns en kväll i soffan mer lockande. Jag ska ju trots allt jobba hela dagen imorgon och skulle kunna behöva en kväll i lugnets tecken. Med min älskade karl i form av Kent, med Loves avsnitt i Så mycket bättre och bara utan Bollnäs uteliv. 

För jag inbillar mig alltid att det finns någonting där som lockar, men så ger jag mig ut och det är samma visa varje gång. Nu skulle jag verkligen bli besviken när jag har Dublin färskt i minnet, så fröken är tör nog och sitter hemma som en sann pensionär på en lördagskväll istället. Tror helt ärligt att det ger mig mer.

Åtminstone så ger det mig kvalitetstid med mitt lilla hjärta: 

❤️