Blåvita ränder.

Har smyckat om min facebooksida en aning efter kvällens fotbollsfight:

 
Jo, men visst satt det väl fint med en go seger i premiären? Borta mot tuffa AIK där Änglalaget inte hämtat en seger sedan 2010 och mot ett hemmalag som dessutom förlorade blott en gång på hemmaplan ifjol och det mot de slutliga mästarna. Favorittippade gnagare. Tuff uppgift.

Taggade oroligt runt i min IFK-tröja hela dagen. Bänkade mig slutligen framför TV:n och gladde mig åt den fina truppen. Kanonvärvningar, gamla favoriter från förr och världens bästa jävla Alvbåge i målet. Dansken trollade bort de flesta vid 1-0 målet och 2-0 satt minst lika fint och det spelar ingen roll om tunneln var avsiktlig eller inte - SNYGG SOM SATAN var den i vilket fall. AIK spelade vasst, ska tilläggas, men mitt kära Blåvitt var tyngre. Säkrare. Stabilare. Vackrare. 

Så jäkla fint att få se mina blåvita ränder igen. Och givetvis så längtar jag sönder tills nästa måndag, då man åter få se en premiär hemma på Gamla Ullevi och njuta av allsången i den oövervinnerliga inmarschlåten "Snart skiner Poseidon". Mästarna i MFF står för motståndet och här snackar vi rivstart av Allsvenskan 2014. Nu saknas det bara att en annan bokar in en resa ner till Götet för att se allt på plats, likt hemma mot Elfsborg ifjol sommar. Men det kommer, förhoppningsvis. Tills dess så får jag väl typ nöja mig med Strömvallen i maj. Man tar väl det man får, typ.

Sommartid.

Alltså, det här med sommartid respektive vintertid... Varför håller vi på med sådant joll egentligen? Jag som är den största sleeping beauty there is (hahahaha) kan ju bli fullständigt tokig när jag blir rånad på en hel timme bara sådär. Nu hade jag i och för sig turen att jag inte började på COOP-jobbet förrän tre på eftermiddagen igår, men ändå. Det är själva saken som stör mig. Att bara bestämma sig för att ta en timme från våren och stoppa in den ett halvår senare. 
 
I höstas när vi höll på att vrida om så fick jag rent av panik när jag skulle iväg till COOP. Mobilen och datorn ställde ju om sig själv, men mitt armbandsur samt klockan i bilen får jag ändra manuellt när det väl är dags. Bara det att jag hade glömt bort att det var en sådan här urfixardag, så jag chillade järnet här hemma i vrån i tron att siffrorkombinationen på datorn stämde och tog det lugnt innan jag slutligen satte mig i bilen och flippade ur fullständigt när jag fick se siffrorna på instrumentpanelen. Var på väg att ringa till kundtjänst och förklara att min dator samt mobil måste ha ställt om sig själv på något vis och att jag därför skulle bli en timme försenad. Men så slog det mig - efter pinsamt lång tid - att jomenvisst ja, vi håller ju på med en massa trams här i landet! 
 
I lördagsnatt vred jag om klockan som pryder min arm redan innan man egentligen skulle ställa om. Vågat, jag vet. Men för att vara på den säkra sidan, liksom.