Jag bröt mig in i himlen.

Alltså, livet är så fint. Som igår när jag först jobbar på världens härligaste mack i Tönnebro och slutar redan vid tre i det härliga vädret, drar till Söderhamn och shoppar loss på COOP:en min och tjattrar med fina kollegor även där, åker mot mormor där det blir myshäng med kusin-Johan som är hemkommen från Australien, hem mot Henninge och premiärgrillning med familjen på altanen och bus med Kentaboy på gräsmattan för att runda av med lite häng i Holmsveden med sköna barndomsvänner i form av Johan & Rebecka. Hjärtat ler och allt känns bara så himla, himla sweet. Lycka.

Plus att Kent släpper lite härliga smakprov från nya plattan lite titt som tätt som slingrar sig in i själen på en gång. Åh. Snart är det konsert i Karlstad och jag kan verkligen inte förstå hur jag förtjänar all denna kärlek. Nu ska jag pumpa mina hjältar på maximal volym i bilen mot Tönnebro för det sista rycket. Är ledig imorgon, men sedan så drar det igång igen. Det vet ni. Duracellkanin-Elin. 

Men glad är hon i alla fall, den där fröken:

Egobilder från gårdagskvällen.

Tomt på bloggen men fullt i livet.

Känner mig så himla snurrig och förvirrad just nu. Dagarna flyter ihop och jag vet inte riktigt vart jag har mig själv. Kanske jobbar jag för mycket, men samtidigt så älskar jag mina jobb och får ut världens kick av det. Kanske så får jag skylla mig själv att när jag väl är ledig (en dag) så är jag inte ledig på riktigt, utan drar igång med storstädning av hela huset plus en hel dags tvättande. Driver inte. Rundade sedan av allt med en skogspromenad och paddling med Tezza till sena kvällen. Men det var så värt. Precis som allt är just nu. 

För jag känner ju hur jag mår så förträffligt bra. I stunden, i nuet, i allt. Och kanske så är det just därför som bloggen ekar så tom som den faktiskt gör. Att jag skriver både bättre och mer intensivt ifall allt inte står rätt till. Kan det vara så tragiskt? Det i kombination av tidsbristen gör att ni i cybervärlden inte har koll på mig. 

Men jag finns här. Bakom tystnaden och tomheten. För ifall bloggen verkar vara just det, så är fröken i fråga precis tvärtom. Full av liv och glädje. Fart och fläkt. Speedy-Gonzales. Där jag egentligen trivs bäst. 


Bild från travjobbet igårkväll.