Nyårsafton ifjol.

Ifjol vid den här tiden befann jag mig nere i bästaste staden Göteborg, men på något vis så kunde jag ändå inte uppskatta min stora kärleksstad. Jag hade flytt dit i ren panik, och utan att jag egentligen ville, så klev jag på tåget kvällen den 27:e december. Bakis som ett troll efter julfestandet så kändes det i hela magen att det skulle gå åt helvete. Jag hade varit deppig hela julen och behövde nog egentligen bara gå i ide en sväng. Inte åka iväg och socialisera mig.

Och det blev en krock direkt. Med en människa som jag såg som en oerhört fin vän, men som tydligen fått känslor för mig och då blev det bara kattskit av alltihopa eftersom han var så pass mycket äldre än mig. Jag kände mig äcklad och vi bråkade stort dagen innan självaste Nyårsafton. Jag var minuter från att boka en biljett hem på självaste Nyår, men sansade mig då biljetterna kostade skjortan. Jag skulle ge det ett försök, trots allt. Men sedan åka hem. Och bara ta tag i min deppighet.

Med andra ord så far jag till en fest nere i Göteborg med sämsta inställningen. Jag var verkligen så jäkla osugen på party eller människor över huvud taget och ville egentligen ligga hemma i sängen och böla. Och inte blev det bättre när jag kommer till vad som visar sig vara en parmiddag, där jag blir ännu mera äcklad av det faktum att människan som dragit ner mig sänder ut helt fel signaler till omgivningen. Jag var så löjligt jäkla förbannad där och då att jag bara satt och sökte på biljetter hem på SJ:s hemsida.

Men så händer något och allt vänder. En parmiddag i Göteborg är nämligen inte som i andra städer, för jag blev så oerhört varmt välkomnad av alla. Alla var så sjukt roliga och bjöd på sig själva. Patriks Sjöbergs brorsa var bland annat där och var en sann komiker, alltså. Alla skämtade som dårar och jag blev nog kär i allihopa på ett eller annat vis. Sedan så kan det vara det där lilla vinluddet som lindade in min hjärna också - räddningen under stora delar av fjolvinterns flykt. 

Jag pratade knappt med snubben som drog mig dit, utan hängde väldigt mycket med alla andra och skrattade och tjötade. Jag hade ett jättebra tolvslag och konstaterade för mig själv att det var det bästa Nyåret som jag någonsin har haft med tanke på allt garv. Skrattade konstant natten igenom. 

Så 2013 inleddes på bästa möjliga vis - i min hjärtestad med klassiska Göteborgsmänniskor som bara gör mig totalt jäkla avslappnad och kan vända mig från rådeppig till sprudlande glad. Och apropå snubben som bara är allmänt knas... Ja, det är hatt-Martin. Han fick en chans till under sommaren när jag och Sara var ner på Håkan-konserten, men han var lika märklig då så Sara fick mig att inse att man kan inte vara vän med alla människor för att vara "snäll". Ibland måste man riva ifrån. 

Och är det något jag är nöjd med under 2013 så är det på grund av att jag gjort så himla många bra val angående vilka människor jag ska ha kvar i mitt liv eller vilka som jag ska lämna utanför. Vilka som ger mig energi och vilka som bara tar. Vilka som gör mig till den positiva och glada Elin som jag var under det gångna året.

För jag tror att det kan ha börjat där någonstans, på den där festen för exakt ett år sedan nu. Jag hade kunnat fortsätta vara instängd och tjurig, jag hade kunnat strunta i att prata med folk när de försökte ta kontakt och jag kunde ha fortsatt att tjafsa med en människa som bara fick mig att bli mer deprimerad och gråtfylld än vad jag redan var. Men icke. Jag valde istället att öppna upp och bjuda till, se det som var fint med kvällen och strunta helt och hållet i människor som bara skapar problem i mitt liv. 

Det finns alltid två sidor av allt, så därför vill jag inte smutskasta för mycket här på bloggen. Men jag har valt att plocka bort personer från mitt liv som gör mig till en sämre människa och slutat kämpa för att alla ska tycka så jäkla bra om mig hela tiden, även folk som jag inte ens tycker särskilt mycket om. Och det har, humoristiskt nog, lett till att jag tycker om mig själv så jäkla mycket mer. Och att jag är den människa som på egen hand pumpar in mest energi i mitt liv. Mycket på grund av att jag är så himla stolt över mig själv, mina val och mitt sätt att leva.

2013 var ett helt legendariskt år och fortsätter det i denna fina stil så kommer 2014 också att bli magiskt. Det känns som att jag utvecklas i rätt riktning hela tiden och jag vill någonstans inbilla mig att det var dessa tankar som fick mig att dra på smilbanden vid tolvslaget ifjol. Jag kände av en rörelse. Att jag var på väg. Jag såg en framtid, ett helt nytt år, som jag antingen kunde möta med självförakt och hatisk kritik mot mitt liv - eller med glädje och en positiv inställning att jag är regissören i min alldeles egna filmsaga. 

Och i år, tjugohundrafuckingtretton, så förtjänar jag sannerligen en fet jävla grammis för den insatsen!

Lite bilder från Nyårsafton ifjol:


En del av gänget, mig finner ni i mitten!


Sötaste skåningen ever - jag blev totalt kär i denna tös, alltså.


Hatten & jag. Punkt.


Jag och Patrik Sjöbergs brorsa - en sann sköning!


Vid tolvslaget befann vi oss vid någon kyrka och skålade in det nya året till hur mycket raketer som helst i vackra Göteborg.

Jag & Robbanboy fann varandra direkt. Han gillade tydligen norrlänningar, så jag hade en liten fördel där, haha.

Du väljer själv den inställning du vill ha till ditt liv och nu när jag ser dessa bilder så känner inte jag något förakt mot människan som äcklade mig då, utan snarare glädje inför de människor som lyste upp min festnatt. Människor som jag till viss del har kontakt med än idag. Snubben på sista bilden - Robert - var jag & Sara ut och festade med sist vi var ner till Göteborg, varav jag sov över hos honom ute i Kungälv och hängde riktigt mycket tillsammans. Hur go som helst.

Så man kan antingen välja att se det som är bra eller det som är dåligt. Jag har egentligen slutat med nyårslöften som det känns, speciellt dessa som handlar om yta, men brukar försöka ha något slags tankesätt att försöka leva efter. För två år sedan hade jag som mål att leva mer i nuet och det är något jag verkligen lyckades med. Det jag vill med kommande år, 2014, är att fortsätta i precis samma fina stil som jag är inne i just nu. För jag känner av så himla mycket att jag är på rätt väg, på rätt spår och med rätt inställning. 

Jag är mitt alldeles egna lyckopiller och så ska det få förbli!

Nyårsafton.

Jag borde kanske egentligen fixa i ordning mig inför nyårsfest hos världens bästa Emil borta i Edsbyn ikväll, men jag är så himla nöjd över min städning att jag liksom ligger här i den nybäddade sängen och njuter en sväng. Det har varit ett kaos här hemma eftersom jag inte spenderat speciellt mycket tid på mitt rum den senaste tiden, utan bara varit in och vänt och således rivit runt efter prylar. Hela garderoben låg liksom på golvet i vanlig ordning, haha. Men nu så.

Det börjar däremot bli läge att hoppa in i duschen och införa lite action om jag ska kunna bli någorlunda nyårssnygg. Håll tummarna! 




Jag dansar tyst en kärleksvals från ingen alls.

Jag skulle ta det lugnt, var det ja. Varva ner och samla kraft. Isolera mig. Men istället för att stänga in mig i ensamheten med min dagbok som skriker efter blyertsskrapande, så sätter jag mig i minuterna efter senaste blogginlägget på ett bilsäte bredvid en människa med alldeles för vackra ögon för mitt eget bästa. Ett litet snack. Några minuter som kändes ytterst märkliga, men ack så efterlängtade. Två och ett halvt års väntan, på ett ungefär. Läppar.

Igår kväll satte jag mig i min egna bil och drog återigen bortåt Gästrikland. Denna gång var det Hofors som lockade. Ännu en filmkväll med fina SSU:are och en oerhört varm kväll. På vägen dit lyssnade jag ständigt på en liveversion av "För sent för Edelweiss" med Håkan Hellström och gästartisten Winnerbäck. På något vis blev jag 15 år igen, den tid jag upptäckte detta guldkorn från Göteborgskonungen, och ville bara skrika i ren nostalgi. Men nu kunde jag å andra sidan vandra sida vid sida med texten. Identifiering. Det var inte längre en dröm om ett slags liv som jag aldrig hade, utan ett liv som jag haft och utvecklas utifrån. En värld av krossade hjärtan, olycklig kärlek och en slags förnekelse av allt vad kärlek heter. Ett virrvarr av känslor som jag än idag inte riktigt kan placera.

Svårt att förklara, men det är känsla. Håkan & Lasse tillsammans. Med mitt sköra hjärta på ett hörn som nickar instämmande. Det är ju fan precis EXAKT SÅ det ligger till, grabbar.

Alltså, jag är så jäkla förstående till varför jag ägnade all min kärlek åt dessa herrar back in the days. Och ännu, gott folk. Ännu. FINASTE!
 
Du säger att kärleken aldrig var till för dig.
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen.
Du säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen, bakom dig.

Varje moln är trasigt.
Du räknar allt sorgligt, natten lång.
Och hon du älskade en gång.
Och kanske älskar än.
Spelar det någon roll?
Nej, kanske ingen.
Kanske allt egentligen.

Du säger 'har du tändstickor?'
- Ja tillräckligt om, du vill bränna ner Stockholm.
'Och har du vin och sprit?'
- Så att det räcker, att få hela fjärden full av sorger.
Allt, det är för sent
För sent för vin, för sent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks

Och du undrar vem som kysser henne nu.
Du undrar vem, vem om inte du?
Och läpparna, du kallade dina.
Det gör ont att veta, men lika ont att undra.

Det är så jag, så jag. Och jag snackar på om mitt försvarstal om hur jag springer för glatta livet så fort någon kommer för nära. Jag trashtalkar romantiken, men känner samtidigt hur jag suktar och törstar efter någonting. Något litet, något stort, bara något. Något som egentligen inte räknas eller syns på pappret men som vänder om min världsbild för någon månad. Jag vet inte riktigt vad och tror heller inte att det är något seriöst jag är ute efter. Jag är inte den typen, egentligen. 

Jag tror bara att jag blivit allmänt blödig på äldre dar. Bara denna vecka. Kanske beroende på att jag spenderade min natt med en människa som kan hålla om mig som ingen annan har gjort. Som vet exakt vad som behövs och när. Som gör att jag hamnar i tillstånd som jag inte förstår på långa vägar. Eller så kan det vara så att jag har lyssnat på tok för mycket på Winnerbäcks små psalmer om olycklig kärlek. Jag vill känna den igen. Den som gör ont. Den som skär i bröstet och den som föder min svarta kanal av ordflödande. För det är den enda kärleken som jag är riktigt bekant med. Som jag vet hur jag ska tackla och som jag på något oförklarligt vis är ganska så bekväm med. Det håller min hjärna sysselsatt och frånvarande från sådant som kan kännas på riktigt. 

För sådant... Sådant är jag verkligen inte redo för. Och vet heller inte om jag någosin kommer att bli. Det är så mycket annat som står före i kön. Och jag är inte där än. Jag är fortfarande alldeles för söndrig, skeptisk, livshungrig, galen och fri i mitt sätt att leva. Jag upptar hela mitt liv på egen hand och får inte plats med någon annan. Ens i tanken.

Inte något annat än musiken som bekräftar mitt tillstånd och som håller mitt arma och törstande hjärta pumpandes och vid liv. Överlevnaden i fröken Stonehearts tillvaro.