Tandvärk från helvetet.

Ligger utslagen i sängen och nöter bröderna Gallagher för tillfället. Skulle egentligen befinna mig utanför Söderhamn för en grundkurs i SSU. Och skulle jag inte vara där skulle priot legat på att försöka befinna mig i Dina Arena och kampen mot omtyckta bandylaget Kungälv för att sedan avsluta kvällen på Tuppens i Bollnäs där världens coolaste Larz Kristerz bjuder upp till dans.

Men tror ni att jag gör något av detta? Självklart icke. Varför, undrar då säkert ni... Well, låt oss ta det från början:

I tisdagskväll fick jag världens tandvärk. Trodde helt ärligt att jag skulle dö där en sväng eftersom hela huvudet pulserade. Det var bara under sömn jag kunde koppla bort smärtan, vilket ledde till att jag sov hela onsdagen i princip. I torsdags var jag dock tvungen att jobba på travet och då var det väl någon slags realitycheck som trädde in, för jag insåg att jag inte kunde ha det på detta vis i fortsättningen. Med andra ord så ringde jag på momangen till folktandvården i Söderhamn.
 
Söderhamn, ja. Är ju egentligen skriven i Bollnäs, men mitt senaste besök hos tandläkaren i Bollnäs gav mig men för livet. Jag driver inte, jag har ALDRIG någonsin haft någon tandläkarskräck i hela mitt liv, men detta förändrades över en augustidag detta år. Det är klart som korvspad att jag inte ligger där och njuter i vanliga fall som om jag vore på massage, men jag är varken rädd eller obekväm på något vis. En gång somnade jag till och med mitt under en borrning. Hade sovit dåligt natten innan och de har sprutat mig full med bedövning, så jag intog chillmode liksom. Tandläkaren fick till och med hojta till för att jag stängde munnen med alla prylar i, haha.

Nåväl, sidospår här känner jag. Men ni måste förstå att jag som sagt varit en av de som inte brytt sig nämnvärt över att gå till detta "skräckens hus". Fram till augusti när jag fick världens amatörtandläkare som slet och drog och inte tog hänsyn till patienten över huvud taget. Som gjorde fel och som verkade helt jävla borta. Kunde inte ens skriva en korrekt rapport, utan jag fick krångla extra i receptionen. Är det meningen att man ska känna sig säker med en sådan person? Att man ska känna sig avslappnad så att man inte är nervös och spänner sig, varav det gör ännu ondare?

Jag köper det inte någonstans. Och på något vis så känns det så jävla Bollnäs.

Inte för att vara sådan, men inom dessa områden så har jag betydligt bättre erfarenhet från min hemkommun. Detta gäller även läkarbesök, kuratorer eller något så simpelt som Arbetsförmedlingen. Jag är alltid skriven i Söderhamn när jag behöver ha hjälp från AF, för där hjälper de en till hundra procent. Där skyfflas man inte under mattan för att det måhända är ett jobbigt samhällsproblem. Nej, jag kan gilla Bollnäs på många sätt och det är trots allt där jag spenderat många av min ungdoms år men i detta fall så blir jag tvungen att säga - Söderhamn for the win!

Nåväl. Bokade som sagt in mig i "hemstaden" denna gång och vilken succé det blev! Kanske inte att jag blev tvungen att dra ut min värkande tand, men jag hade världens bästa tandläkare som gjorde det. Jag blev typ kär i henne - så bra var hon. Hon förklarade så mycket grejer som jag inte visste, gav mig kostnadsförslag som jag bara kunde drömma om i grannstaden och var helt enkelt mänsklig. Och ruggigt snabb. Jag vet inte hur mycket hon hann göra bara innan det att bedövningen hade börjar värka. Och jag blev proffsigt och trevligt bemött i såväl reception som av den övriga personalen.

Sedan drog vi ut det fanskapet. Det hade väl funkat med rotfyllning om man verkligen ville, men jag hade så sjukt djupa rötter och dessutom lite halvkrokiga sådana (hahaha, säger ju att jag är vrickad!) så det hade blivit en oerhört stökig procedur. Och en dyr historia. Så nej, vi drog som sagt ut fanskapet istället. Och jag ljuger inte när jag säger att det gjorde mindre ont att dra ut en tand i Söderhamn än att borra lite smått i Bollnäs. Helt sinnessjukt.

Men den här kvinnan värnade om sin patient på bästa sätt, hon var lyhörd för mina önskemål såsom mer bedövning och grejer och hon visste vad hon sysslade med helt enkelt. Vart hon skulle trycka och vart hon inte skulle trycka. Framför allt vart hon inte skulle trycka när jag exempelvis i Bollnäs skrek och det sprutade tårar ur mina ögon, varav tandläkarhelvetet trycker ännu hårdare. Och jag svär att hon log lite där bakom masken. sadistjäveln.

Jag ljuger inte - såhär kändes det när den där satans kärringen tog i för kung och fosterland på min arma tand...

Nej, tack och lov så var denna kvinna i Söderhamn ett sant proffs, ett sådant som man förväntar sig när man betalar dyra pengar för att kort och gott få ont. Så nu har jag åter kommit till det där stadiet att jag inte är rädd för tandläkare och det är så jävla skönt att få upprättelse. Jag vet en person som hade den kvinnan jag hade i Bollnäs som barn, varav hela hans liv måste ha blivit förstört. Helt ärligt så förstår jag inte hur en sådan människa får jobba kvar...

Jag gick efteråt glatt omkring med min bedövade käft i några timmar, så satt jag slutligen i bilen på väg hem (i en hastighet av 50km/h by the way...) och bedövningen började släppa. I detta stadie trodde jag helt ärligt att jag skulle dö. Bedövning brukar i vanliga fall sitta i hela dagen för mig eftersom jag är en sådan där överkänslig jävel, men denna gång försvann den förvånansvärt fort och jag hade inte hunnit ladda upp med varken Ipren eller Alvedon. Sprang in på apoteket det första jag gjorde när jag kom hem och sedan så intog jag lägenheten och fosterställning i sängen. Fällde nog en liten tår också, för ynklighetens skull.
 
Jag hade så groteskt ont och det vägrade att släppa, så jag såg ingen annan utväg än att ringa till SSU:s ordförande och fråga om det gick bra att komma imorgon istället. Sagt och gjort så ska jag försöka ta en tidig buss under morgondagen, om jag är bättre då det vill säga.
 
I och för sig är jag bättre redan nu när jag proppat i mig diverse tabletter och då börjar ju genast den där Elin Brunlöf bli rastlös och suktar efter både bandy och dansband. När det väl händer något vill man inte ligga hemma, liksom. Men samtidigt så känns det så jäkla tacky att sjukanmäla sig från en kurs jag var inbokad på för att sedan bege mig ute på nöjen. Dessutom så är det inte bra för tandköttet som ska koagulera heller (myyyyyyyys, jag vet!) att jag är ute på vift. Nej, eftersom jag hade så satans ont tidigare idag så ska jag bara ta det lugnt här i min ensamhet.

Så, där har ni världens mest långrandiga historia om varför jag är världens största eremit-Elin just ikväll. Och varför jag, på något underligt och nyupptäckt vis, kan acceptera det. Det här med Edsbyn och Larz Kristerz - jag har ju redan gjort det. Egentligen. Så jag missar inga underverk, kan tyckas. Även om det känns som att jag drar in lite på livet här. I min ensamhet.

Men vill man må bra i slutändan så får man ta lite smällar. Denna smäll är lätt värt om man jämför med att ha konstant tandvärk som jag hade tidigare i veckan. Jag var så ruggigt rädd för att gå till tandläkaren igen efter min skräckupplevelse den senaste gången, men tack och lov så fick jag tillbaka min respekt för dessa personer. Och min tandläkarskräck är botad. För har jag inte haft någon under hela mitt liv, känns det inte lite fånigt att börja nu?

Det är synd om mig...

Klev upp innan tuppen imorse som det kändes och tog mig ut i mörkret för att sopa fram bilen under all snö. Och då kan man ju ha i åtanke när man ser bilden här nedanför att jag använde den så sent som igår kväll...

Därefter slirade jag mig till Söderhamn via Segerstavägen som var allt annat än nyplogad. Plus att jag efter det skulle hitta parkering i själva Söderhamn där alla fickor var översnöade rakt igenom. Och sedan ta sig till folktandvården i kaotisk snöstorm för att bli plågad big time med en tandutdragning.

Jo, nog har man haft finare dagar allt... Men det är fredag och jag ska på SSU-kurs i helgen, så jag vägrar tappa humöret. Men era jävlar som ropat efter snön hela jävla tiden vill jag skjuta. Bara så att ni vet!