I ♥ EDSBYN!

Har idag fått två peppande meddelanden angående mitt val över framtiden från två av mina absolut bästa - Glansen och syster. Det kunde inte passa bättre att få mig att se saker och ting i ett lite större perspektiv med tanke på att jag faktiskt varit lite ledsen över att lämna Edsbyn. Jag har verkligen blivit kär i denna lilla by. Rakt igenom.

Och ikväll när jag var nere på Ön för att intervjua Simon Jansson, så kom det fram en trevlig gubbe till mig när jag satt där på läktaren och kikade på knattebandyn. Rätt som det var så sa han: "Jag är alltid in och läser din blogg och jag älskar den. Tack för att du flyttade till Edsbyn!"

Alltså, jag älskar dessa gubbar så mycket så det finns inte. De är så gulliga och de förstår nog inte ens hur mycket en liten komplimang betyder. Jag som dessutom ofta inbillar mig själv att jag är värdelös på saker och ting - jag behöver verkligen höra sådant här för att få motivation till att fortsätta.

Men samtidigt så kan jag inte stanna i Edsbyn bara för att folk är mysiga här heller. Och sådana gubbar som finns här finns ju faktiskt nere i Göteborg också. Jag minns väldigt väl när jag var nere i Kungälv på en utbildning i januari förra året och när jag vandrade iväg till Arenan för att kika in lite juniorbandy. Då står det två män på läktaren som sa att de kände igen mig från TV (det var alldeles efter jag medverkat i halvtidspausen i matchen mot Bollnäs) och de pladdrade på hur mycket som helst och var så trevliga så. I efterhand visade det sig dock att en av dessa herrar var Kungälvs bäste målvakt genom tiderna och tydligen klassas som en riktig legend där nere.

Ja, bandyvärlden är verkligen helt underbar och jag kan knappt förstå själv vilka sköna människor som jag har fått privilegiumet att möta genom min bandyblogg. I tre år har jag haft den, men det känns som en evighet med tanke på allt som har hänt och alla härliga grejer som jag fått vara med om och medverkat i. För att inte ens tala om alla underbara spelare som man har kommit nära. Och spelarna i Edsbyns IF kan definitivt vara de trevligaste och roligaste jag har träffat någonsin. De lever verkligen upp till sitt rykte som ödmjuka, trevliga och down-to-earth. Och om det är möjligt så älskar jag dem till och med ännu mer nu när jag lärt känna dem allihopa.

Och för att inte ens tala om alla söta pojk- och flickspelare. Jag stötte på en hel del söta ungar nu när det var knattebandyträning på Ön och alla undrade när videointervjun med Simon Jansson skulle komma upp på min blogg. Hur förbannat gulliga är de inte, liksom?


Att starta denna blogg är definitivt ett av de bästa besluten i mitt liv - någonsin. Så mycket glädje som har kommit genom att skriva den kan jag inte ens förklara.

Alltså, herrejösses vad jag älskar Edsbyn när jag väl tänker efter. Men jag kan inte stanna här just nu. Stället är helt underbart och alla är som en enda stor familj, men det är lite för litet för min tjugoettåriga smak. Nu matchar jag och Hälsingland inte varandra fullt ut helt enkelt och jag måste bege mig ut i världen för att testa mina vingar. Men en sak är säker och det är att jag en vacker dag kommer att återvända hit. Edsbyn kommer alltid stå kvar och denna underbara bandyort kommer alltid ha en enormt stor plats i mitt hjärta. Alltid.

De rullande stenarna.

Varje gång jag hör introt till "Brown sugar" så blir jag helt hysterisk. Bättre rock finns inte och kommer förmodligen aldrig att finnas heller. Det är så satans jäkla bra att hela min musiksjäl skakar. Vissa kallar det gubbrock - jag kallar det klassisk rock som satte ribban riktigt högt för resterande.


Och eftersom att denna blogg gillar färgen rosa, så fick den så klassiska tungan sig en hederlig Brownie-makeover. Schäxigt värre!