Tentaångest vs. Kentuppladdning.

Det är så HIMLAHIMLAHIMLA typiskt att jag har min första tenta någonsin på tisdag, för det gör typ att mitt liv är totalt förstört just nu. Jag gör inget annat än att sitta begravd i mina böcker och känner mig konstant korkad. Eller ah, de senaste dagarna har jag ändå känt någon slags förhoppning eller ljus i tunneln, men det brukar försvinna lika snabbt igen. 

Detta är ju dessutom min första salstenta, så jag vet inte riktigt vad som väntas av mig. Och därför vill jag förbereda mig för det värsta tänkbara i princip. Plus att jag missade mycket viktig tid när jag var borta på Irland i en vecka. Kanske inte det smartaste draget, såhär på min första delkurs, men what to do. Johan Glans för bövelen!

Nåväääääl. Ska inte deppa loss på förväg här, men det känns mörkt alltså. Främst eftersom det går så mycket tid och ångest åt detta som jag hade kunnat lägga på roligare saker. Idag har ju ändå varit en oerhört bra dag i och med att det började med att jag fick tag på biljetter till Kents absolut sista spelning. Jag har ju haft till den 16:e december sen innan, men fick nu alltså även den 17:e som har varit mitt mål sen typ mars, haha. ÄNTLIGEN! Lyckan var total. 

Detta rus byggdes sedan bara på när jag fick ett meddelande om att jag kommit in på den skrivarlinje jag hade sökt till kvinnofolkhögskolan som kickar igång nu den 12:e oktober - yeeeey! Blev så pepp av det. Det här känns verkligen som en oerhört spännande och utvecklande höst nu. Var ju även iväg på min första teaterlektion i måndags som var så oerhört inspirerande. Vilken befrielse att bara släppa loss allt. Jag har alltid fått för mig att jag är stel som en pinne, men inte då. 
 


Så synd dock att detta, som hade kunnat vara bästa fredagen på länge, ska svärtas ner av tentaångest. Egentligen skulle ju jag vara i Linköping redan nu och inväntat Kentspelningen jag ska på imorgon, men jag fick boka om min biljett på grund av plugg. Inte kunde jag heller bege mig ut och ta en öl med skönt folk som erbjöd såhär på fredagen, för jag var som sagt upptagen med plugg...

Jag saknar redan jobblivet, haha. 

Ett litet ljus i mörkret är väl ändå att jag som sagt ska se mitt älskade Kent imorgon. Det sjukaste är att jag, liksom så många gånger förut, inte har fattat det än. Den normala uppladdningstiden som jag brukar ha inför en konsert, där jag kollar igenom en massa dokumentärer och intervjuer samt lyssnar igenom alla album, är dessutom denna gång ersatt med sociologisurr. Så jag har lite svårt att fatta att "början på slutet" nu har börjat, som någon journalist sa. 

Fy, vill inte ens tänka på att det här är sista turnén, sista rundan, sista hjärtedansen. ♥ 
 
Som tur är så ska jag se dem redan nästa lördag igen, då här i Göteborg. Och eftersom vi har tentan nu på tisdag så har jag gott om tid efter det att ladda upp på klassiskt Elin-vis med en massa dreggel efter Samis gitarrlir och suktande efter herr Bergs poetiska hjärna. Som det ska va. 

Näe, nu måste jag försöka skramla ihop åtminstone några timmars sömn innan bussen rullar ut från Nils Ericson-terminalen vid 07:50. Bussresan är helt och hållet tillägnad plugg är det tänkt, men jag kanske slumrar till lite granna också för att orka med kvällen i "Linkan" med mina Bråvallabrudar.
 
Så himla glad att jag träffade dessa finingar där i Norrköping förra sommaren, för utan dem hade jag varken haft biljetter eller någon att hänga med nu när turnépremiären alltså äger rum där i "Stångåstan", som Lasse himself skulle ha sagt det. 

 
Vi tre under en magisk helg på Bråvalla 2015 - Kent senaste spelning och alltså sista festivalspelning. Buhuuuu, VILL INTE! 



Jobbhelg.

Lördag och jag är lurkig som satan. 
Ej okej. 
Men jag skyller på jobb - både idag och imorgon. 

Jo, ni läste rätt! Jag som för bara en månad sedan skrek högt och tydligt att jag inte skulle jobba på lääääääänge. Skulle satsa på plugget fullt ut och var så galet less på att sitta och pendla fram och tillbaka till Kungälv. Nu är det ju i och för sig bara 2 mil upp dit, men jag är så van med korta sträckor nu när jag bor mitt i smeten i Göteborg så det känns liksom onödigt.

Men jag kände väl när jag var i Dublin förra helgen att det inte vore fel med lite extra cash framöver. Det gick ju en del där borta plus att det blir mycket utgifter nu med alla små resor och konserter jag ska iväg på. Och med tanke på hur bra OB:n är inom handels, så känns det ändå så galet värt att hoppa in extra över en helg sådär. 

Hur kändes det att vara tillbaka då? Ja, ni... Oerhört ringrostigt när det kom till det här med alla koder och främst borta i kundtjänst. Men jag kom in i det hela rätt snabbt ändå. Och alla rutiner är ju fortfarande likadana. Dessutom har jag härjat där sen i november, så någon slags grund har jag väl ändå hunnit bygga upp. 

Gött i alla fall att få träffa alla små lovers igen! Och även om jag har planer på att söka jobb här inne i stan framåt vintern, så kommer jag att sakna mina små troll där borta i Kungälv. Men det kommer ju alltid personalfester... Haha. 



Livet har annars flytit på bra sedan jag kom tillbaka från Irland. Var väl begraven i alla mina studentböcker hela onsdagen, för vi hade sedan seminarium både på torsdagen och fredagen. PUST! Jag som trodde att det skulle vara lätt och smidigt att endast läsa en kurs - jo tjena! Helt galet tempo där på SC1111. Men jag har jämfört lite med annat folk och alla har stämt in med att vårt tempo ändå är ovanligt högt. Kanske inte bästa kombon för mig som är en liten newbie i universitetsvärlden, men det kanske är lika bra - vad vet jag?

Jag har hur som helst världens bästa lilla basgrupp som jag gillar så sjukt mycket. Direkt efter seminariet i torsdags satt vi och pluggade tillsammans ute i solen. Eller ah, vi satt mest och skrattade slash flummade fram till att klockan slog sex och portarna öppnades för Insparkspub. Vår kära kårgrupp hade nämligen ordnat så att vi kunde ha en pub inne på kafét på vårt campus och jag och Niclas var typ först på plats. Hahahaha, alltså jag älskar honom! Han är så jävla rolig. 

Dock blev det relativt lugnt som sagt, för på fredagen var det ju ännu ett seminarium. Hej å hå! Värsta seriöst var det dessutom, då vi skulle stå inför hela klassen och hålla ett föredrag med frågeställningar och liknande. Vissa grupper var stenseriösa, medan vår lilla grupp mest stod där och diskuterade med varandra. OCH SKRATTADE! Alltså, allt vi gör blir ändå så himla roligt. DARLINGS! ♥

Efter detta så intog vi ett grupprum och nötte tentafrågor. Eller ah, återigen blev det faktiskt mest flumm av det hela. Men på riktigt nu: jag är så HIMLA HIMLA glad att jag hamnade med denna basgrupp. Den är guld värd och jag vill typ inte att denna delkurs ska ta slut. Vi är ju ett sånt bra team. 

Jag och Nickeboy traskade efteråt runt i Haga och fick feeling på sushi, sådär på fredagen och allt. Sagt och gjort: vi drog en go lunch med en massa tjöt. Jag är som sagt så himla glad att jag hamnade i samma grupp som denna grabb, för han är från Örebro och är precis som jag inte uppväxt här i Göteborg som många andra. Vi ser på så vis saker och ting lite på samma sätt och vill få ut samma saker av studentlivet. Och dessutom är han som sagt så galet rolig. 

Är det sjukt att jag redan nu längtar tills det blir måndag igen? Vi har dessutom snackat om att träffas innan föreläsningarna och bruncha samt plugga tillsammans. Jag dör vilken perfekt upptaggning inför tentan i slutet på månaden... Även om jag tycker att det är sjukt svårt och jag nog aldrig känt mig så himla korkad, så är jag som sagt glad att jag hamnat i en så bra grupp ändå. Annars är jag rädd för att jag hade hoppat av, ärligt talat. 



Nåväl, det är jobb som kallar även imorgon. Ska stämpla in runt 7-8 på morgonen, så ikväll blir det lugna puckar även om öltarmen skriker lika mycket som gatan här nedanför. Syrran jobbar uppe på Oceanen ikväll, så mycket möjligt att jag traskar dit och tar en öl bara för att tjöta och socialisera lite. På något vis känns det fortfarande sorgligt att sitta hemma helt ensam en lördag. Vet egentligen inte varför och vi borde ju ha kommit längre än så kan en tycka. Men ah. Typiskt svennigt att lördagar alltid ska vara fest. 

Bjuder på en två typiska snapchatbilder från förra helgen i Dublin istället:
 
 
Så konstigt filter, men huuuuuuur kan man inte älska det?

Följer ni inte mig på snapchat, så gör det vettja! Heter elinbrunlof och kan faktiskt vara rätt så skojsig ibland. Mestadels är jag nog rätt torr - precis som alla andra - men med någon öl innanför rocken så kommer det kanske en liten filmsnutt eller två.



Hemkommen.

Min hjärna har tänkt många djupa tankar på ett tågsäte genom Skånes landskap. Och ikväll var inget undantag. 

Det var dock luddigare denna gång. Inte lika svart och vitt, som det tidigare lätt har blivit. Nej, mer nyanserat. Varmt. Och förstående. 
 

Jag hade precis kramats med Julia på tågstationen i Malmö och försvunnit in i hennes bruna ögon. Samma ögon som fanns för mig att drunkna i under den tuffaste tiden i mitt liv. Men jag var så upptagen med att drunkna i annat - i en tid som aldrig var min. Såhär i efterhand jag dock svälja stoltheten och inse att den tiden där i Svalöv kanske var viktigare än vad jag tror. 

Tiden som kom efter var sedan ännu viktigare. Ännu mer folkhögskola, då i Kungälv, och ännu mer utveckling. Ännu mer studier och pännande möten från världens alla hörn. Ännu mer feminism och poesi. Ännu mer musik och djupa samtal. Ännu mer debatter och långa nätter. Ännu mer politik och insikter. 

Utveckling. 
 


Syrran sa en sak till mig under vårt samtal ikväll som fick mig att tänka till, nämligen att det nog var tur att jag började plugga via folkis istället för att stanna där i Dublin 2014. För jag vet inte vad det är som har hänt med mig de senaste två åren, men något riktigt jäkla stort har skett här inuti. En rotation. En helt ny världsuppfattning. 

Missförstå mig rätt här: det är underbart att återvända till Dublin såhär över en weekend, Och jag är oerhört lyckligt lottad som kan ha en mysig, liten tillflyktsort där borta. Men om jag tänkte att jag kunde leva och vara där borta då, så kan jag absolut inte tänka mig göra det nu.
 
Jag äcklas av den dåliga kvinnosynen, den låga standarden och att folk är så urbota korkade helt enkelt. Jag vet inte hur många konstiga debatter jag varit i under helgens gång. Mestadels med män som typ propagerar mot aborträtten - ja, det är olagligt i Irland. OCH HUR SJUKT ÄR INTE DET!???

Jag tyckte att det var sjukt för två år sedan, men i mångt och mycket så ryckte man väl på axlarna. Men nu skulle jag aldrig kunna leva i en sådan omgivning. Jag inser att jag älskar mitt Sverige så himla mycket. Och jag älskar främst mitt feministiska Göteborg som kramade om mitt vänsterhjärta så fort tåget rullade in på perrongen. 

Hemma. 
 


Det är först nu jag kan se klarare vilken stor betydelse de senaste åren har haft på mig. Och då inte bara när det kommer till politik, utan även vilka vänner jag väljer eller vad jag har för intressen i övrigt. Jag har verkligen insett hur viktigt det är att "step out of your comfort zone" och göra saker som känns läskiga. Utmanande. Utvecklande. Jag har insett vikten av en utbildning och hur mycket det gör med ens tankar att umgås i kreativa forum.

Och apropå trygga ramar så har faktiskt Dublin blivit lite av ett säkert kort för mig på senare tid. Jag vet hur jag tar mig dit och väl där är det alltid samma hak som gäller. Nästa gång blir det därför en resa till en annan destination. Hade ju bokat biljetter till Skottland i slutet på augusti, men det var innan jag visste att jag skulle börja plugga så jag valde att stanna hemma istället. Vara med från början i universitetslunket. Och nu blir det nog lugnt med resor på ett tag, förutom alla Kentkonserter och lite annat smått och gott. 
 
Men framåt våren, kanske...
Backpacking: med lättare ryggsäck och större sinne.
 


Och nog kommer jag komma tillbaka till Irland - det är jag helt övertygad om! Jag är inte klar på långa vägar som det känns. Men jag ser väl saker ur lite andra vinklar nu kanske. Jag ser mönster allt tydligare, jag ser att jag tagit gigantiska kliv sedan förälskelsen i oktober 2014 och jag har sist men inte minst absolut inget jävla tålamod för kvinnohatare. 
 
Jag beställde ett par nya glasögon till skolbänken och dessa har skarpare styrka i sig. BAM! 





Dublin, baby!

Hey, guuuuys! 

Sorry för kass uppdatering här, men för att klargöra en sak: 
JAG ÄR I DUBLIN JUST NUUUUUU!!!

Kanske kommer det fler ord senare, men har varit helt upptagen med att leva livet i vanlig ordning. Sitter i detta nu hemma Sophia i hennes kök och dricker rävcider (ni som vet, ni vet) och sen ska vi ut på stan och "paint it red" i vanlig ordning... 

Sjukaste grejen händer ikväll, nämligen att JOHAN "FUCKING" GLANS uppträder här i Dublin. Ja, det är sant och jaaaaaa, det är sjukt. Och självklart är vi där. Min favoritkomiker i min favoritstad. ♥

Här kommer tre härliga Dublinbilder bara därför: 


Jag och käreken i att alla dörrar har olika färger här. 


Jag och världens bästa Sophi-propp - konstant vänskap since EBS 2014. 


Jag och min härliga Guinness-dörr på Abbey Court. Har redan lovat personalen där att hälsa på nu när jag är här i en vecka. LOVE THIS CITY!!!



True story.



Hahaha, alltså det här är så jäkla sant. Tro mig - jag har ju varit i Dublin och härjat runt en hel del by now, men det finns inte en chans att man skulle kunna ta någon subway eller så. Det går väl vissa bussar, men mestadels får du faktiskt promenera själv. 

Sedan är ju staden i sig rätt kompakt och du kan ta dig fram överallt till fots. Och vem vill sitta nere i underjorden i mörkret istället för att traska runt på dessa fantastiska kullerstensgator, där det luktar öl exakt överallt och du kan hitta en guldklimp till pub i vilket gathörn som helst.

Äventyrens stad. ♥



Fredagslista.

Jag har ju uppenbarligen fått en grej för det här med listor, så jag tänkte att vi kör en liten fredagslista när vi ändå är i farten...

 




Vad är det för dag idag?
- Freeeeeedag! Jag har haft en riktig fredagskänsla idag, alltså. Nu när jag bara pluggar är det extra påtagligt, för när man jobbar inom serviceyrken är det svårt att få till just den där speciella känslan när man så ofta jobbar på just helgerna.


Vad gör du idag?
- Det började med skola, då vi hade seminarium. Mitt livs första och jag var SVINNERVÖS... Men det gick jättebra alltså. Vår grupp hade verkligen kört superseriöst på förhand, så vi var rejält förberedda. Älskar min lilla basgrupp! Alla är så himla smarta. Resten av kvällen spenderas hemma i mitt mysiga rum och tillsammans med mamma & Anna.


Vad hittade du på igår?
- Igår var det pubrunda här på gatan för de studenter som ville. Skulle egentligen gå tillsammans med en kille från min klass, men han blev sjuk så jag traskade dit själv. Hahaha, standard! Vi blev indelade i olika lag och hade en massa utmaningar och liknande och jag vet väl inte riktigt vad jag känner inför det. Det blev jäkligt bröligt alltså. Jag hade liksom sett fram emot en vanlig och vuxen liten pubrunda. Kändes lite väl hardcore med klassiskt pub-crawl på sin egna gata. Skämdes lite sen när jag sprang ihop med bekanta som sett mig i detta "hejaklacks"-tåg, hahaha. Jag ba: NI SÅG INGENTING! /snart 26 och för gammal för detta...


 
Mitt pubgäng yesterday.
 


Hur har veckan varit hittills?
- Ja, ni... Det har ju varit första veckan på universitetet - EVER! Allt har således varit väldigt nytt, spännande och även lite svårt. Men jag är så himla pepp på den här hösten och det känns som att jag fått en riktigt fin start på Göteborgs universitet.


Vad händer i helgen?
- Mamma är ju här på besök, hör och häpna! Så ikväll ska hon, jag och syrran ut och käka på något fancy ställe. Imorgon lutar det åt att vi åker ut till skärgården på en riktig sightseeing-runda. Så mys!


Vad har du på dig idag?

Då kör vi väl lite hederliga gamla outfitsbilder då: 

 
Skol-Elin: grå klänning, rosa kofta + GLAJOR! Ut-på-middag-Elin: kavaj, röda läppar och hela kalaset. Visst älskar man by the way vidvinkelkameran på min telefon? Så grym. Den får typ med allt.


Vilken låt lyssnar du på för tillfället?
- Egentligen hela Håkans nya platta. Den har spelats flitigt sedan den släpptes förra veckan. Älskar främst spår nummer 10, "Hoppas det ska gå bra för de yngre också", där det bara är en massa goa intervjuer med gamla gubbar som jobbat nere i hamnen. Såååå Göteborg! ♥


Vad händer nästa vecka?
- På måndag fyller jag år (!) och sen sticker jag iväg till Dublin på onsdagen. Snacka om att leva life, haha. Alltså, jag är ju medveten om att mitt liv rullar på lite föööör fint just nu. Men sen är ju september MIN månad också. Alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara.


Nästa stora tillställning du ska gå på?
- Johan Glans i Dublin? Hahaha, ska bli sån spännande mix. Två av mina älsklingar i en liten mashup. Annars är det ju ett gäng Kentkonserter när jag kommer tillbaka till Sverige, bland annat turnépremiären i Linköping i slutet på september. *längar ihjäl mig*




Årslista för 2015 - förändringarnas år.

(Detta inlägg skulle egentligen publiceras vid årsskiftet, men det blev inte riktigt fullständigt då tyvärr. Hade svårt att skriva om Berlinresan utan att må dåligt exempelvis. Plus att jag inte hade någon vidare ordning på alla bilder från det gånga året. Jag tog i alla fall upp det nu igen när jag insåg att det är så mycket tjusiga bilder samt storys som ni faktiskt har gått miste om från mitt liv under 2015. Så här kommer alltså världens mest försenade årslista i SEPTEMBER, haha...)


 


Beskriv året med tre ord:


Förflyttning, nedstämdhet och slutligen harmoni. 

 

Vilka ser du som de största händelserna under året?

Först och främst att jag flyttade bort från Hälsingland i januari. Därmed bröt jag ett gammalt mönster i att bara rulla på i någon slags bekvämlighet där hemma. För även fast jag inte trivdes alls där nere i Skåne i våras, så gjorde ju ändå flyttlasset ner dit att min flytt hit till Kungälv nu i höst föll sig så himla naturligt. Jag visste vad det handlade om och jag visst att jag kunde klara av det. Så ah, allt flyttande har varit de största händelserna.


Vem har du umgåtts med mest?

Nere i Svalöv var det väl Julia och grabbarna. För att inte glömma fröken Social - Anna Hafström - som tog hand om mig från dag ett och var totally AMAZING hela jäkla terminen. När jag kom hem i somras så hängde jag mest med kollegor eftersom mitt liv stavades jobb. Klämde väl in Emil, Oskar och Elin för att de är mina finaste pärlor där hemma i Hälsinglandet. Denna höst har jag varit ihopklistrad med min partner in crime - Charlotta. Har även hängt en del med Hana-banana på fotboll slash ölande och självklart så är min syster alltid den absolut största delen i mitt liv. 

  
Jag och newbien Julia, jag och Anna ute på krogäventyr i Malmö och slutligen jag och gräbbsen på deras balkong i våras.
 
  
TRAVPUMOR VAR DET HÄR: jag och Elina på Elitloppet i Stockholm, jag och fantastiska Anki på V75 i Hudik och slutligen jag och mina små lärjungar på sommartrav i Rättvik.
 
  
Fest med bästa Puffen min första helg i Hälsingland, jag och puman Angela när vi stängde macken i Tönnebro en kväll och sist men inte minst min lilla Birdman och jag efter en skrattfest på Waynes i Söderhamn.
  
  
Spårvagnsselfie med Hanna, jag och sambon Charlotta ute på en raggningsturné på Andra lång och systrarna Brunlöf nu i december.

 

Vad var extra dåligt med året?

Det måste jag ändå säga var min tid nere i Skåne. Egentligen var det ju det tufft nog att jag redan från första månaden vantrivdes å det grövsta och inte alls gillade den knarkiga miljön där på Fridhem. Men allting gick senare och blev ÄNNU värre när vissa människor valde att göra mitt liv till ett rent helvete. Jag ryser nu när jag tänker tillbaka på de värsta månaderna i mitt liv och jag skulle aldrig vilja uppleva samma mörker igen. Jag promenerade varje dag med min peppiga musik i öronen i hopp om att det skulle släppa, men benen var ständigt blytunga som det kändes. Fy, vilken hemsk tid... Jag kunde inte alls vara mig själv och ingenting klickade what so ever. ÅNGEST.

  
Fridhems folhögskola från ovan och min korridor på Nordhem grön. 

 
Klassrumshäng nere i källaren med Kreativt berättande samt mina ångestfyllda promenader i ett ständigt platt Svalöv.
 

Vad var extra bra?

Att återvända hem till Hälsingland i världens lättnad, landa ett tag och sedan bara ladda om för en ny flytt. Jag har nog aldrig uppskattat hemmet i Henninge så mycket som jag gjorde där i början av juni. Äntligen var jag fri från mitt fängelse i söder och äntligen kunde jag pusta ut i min skog, mina berg och mina dalar. Samtidigt så kände jag hela sommaren hur jag aldrig var hemma för gott, utan det var bara tillfälligt. Jag laddade bara om inför nästa flytt samtidigt som jag kunde uppskatta all den natur som jag saknat och lidit brist på nere i Svalöv. Jag har nog aldrig någonsin haft en skönare relation till mitt hemlandskap. Jag bara gosade in mig i alla djur och alla träd utan att känna att jag var strandad där för alltid.

 
Världens finaste Henningesjö och hästpussar. ♥
 
  
Stughäng på andra sidan av sjön, min härliga ölbalkong och hippie-Elin som kramar träd under sina skogspromenader. 
 
 
Barndomshuset mitt och min älskade lilla loverboy Kenta ute på vift.
 
 
Några speciella händelser du minns i övrigt?

De flesta av årets stora händelser har faktiskt skett sedan jag flyttade ner hit och lever mitt studentliv i utkanten av Göteborg. Speciella event har under hösten därför varit alla grejer som hänt på skolan både på och efter skoltid. Och för egen del har det väl varit att jag ställt mig på scenen och läst dikter hela två gånger, varav den sista var på julfesten inför massvis av människor. Stort framsteg på det personliga planet!

Minns även att jag var iväg på "Slå pattarna i taket" (BÄSTA FEMINISTPEPPEN!) med syrran i september och sedan såg en supergrym livepodd med samma storasyster nu i december. Vi har länge snackat om att bo i samma stad och göra roliga kulturella saker tillsammans, så äntligen klaffar det på det viset. Alla fotbollsmatcher med Blåvitt har ju också varit speciella. Och extra minnesvärt var nog den så omberyktade karavanen till Elfsborg borta som jag och Alex i klassen var iväg på i september.

Tittar man till våren så minns jag främst att jag spenderade mitt sportlov hos syrran i Göteborg och insåg en gång för alla att jag verkligen vill bo här. Och att jag pyste iväg till Dublin i maj där jag fann glädjen i mig själv igen . Det kändes verkligen som att jag återvände från de döda efter min helvetestermin på Fridhem och det behövdes verkligen just då. Valborg i Lund var kanske lite uppsnackat, men jag är ändå glad att jag har upplevt det. Även att jag tog en dagstur till Köpenhamn med Daniel-baby som var på besök i Skåneland.

Sedan slutligen Kents enda Sverigespelning för sommaren på Bråvalla - ett helt eget kapitel för sig som ni kan läsa om i en punkt längre ner. Var ju även tillbaka till Norrköping sen under hösten för att hänga med mina fina funktionärsbrudar samt en liten höstflört, vilket i sig också var en härlig händelse från årets gång.

 
  
På besök hos syrran i Göteborg över "Alla hjärtans dag" med min bästis Sophia - precis vad jag behövde just då. Mysfestande hemma på Annas rum, krogliv, spårvagnsdjungel, finaste personerna i mitt liv och Göteborgskarlar. MUMMA!
 
 
Valborg i Lund med sköna pajsare.
 
  
Fotbollsbrudar - min trogna bandybrud i form av Hanna och sen sötaste Alex och jag i bussen mot Borås.
 
  
Turist-Elin gick loss i Köpenhamn - selfie med Söndermarksskylten (givet som ett sant Winnerbäck-fan!), häng i Christiania och posandes framför den dära sjöjungfrun. Köpenhamn är lätt en favoritstad from now on!

 
Jag och mina fina Bråvallapolare på korridorsfest i Norrköping i november - såååå mysig reunion!
 
 
 
Vilka sånger kommer påminna dig om 2015?


Tommy tycker om mig - Markus Krunegård
Jag kommer aldrig hit igen - Eddie Lövholm Eriksson
Svart snö - Kent
Thousands are sailing - The Pogues
Delirious - Susanne Sundfør
Backa tiden - Joel Alme
Where do I belong - Infected Mushroom
Äntligen på väg - Håkan Hellström
Elsinore - Björn Afzelius
Sudditjuven - Emil Jensen
Effortless - Sabina Ddumba
Borderline - Tove Styrke
Hills - Kite
Du står kvar - Ida Redig
Köpt en bil - Lars Winnerbäck
Skända flaggan - Mattias Alkberg
Ett sista glas - Miriam Bryant
Det är inte lätt att leva - Thomas Stenström


Ja, jag säger samma som er: Ojojoj... Det kanske förklarar en del att ett av mina nyårslöften ifjol var att lyssna på mer musik. Satan i gatan så Spotify gått varmt för fröken under årets gång! Det här är liksom bara ett yttepyttelitet axplock.

Min spotify sammanfattade det hela på följande vis: 

   
Älskar att Kent är på första plats under hela året. Mina hjältar! ♥


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Ja, hur mycket som helst! Bland annat så flyttade jag ju från Hälsingland för första gången på riktigt. Och jag drämde i riktigt rejält med hela 80 mil när jag ändå var igång. Men bortsett från allt vad min flytt till Skåne innebar eller vad mitt liv här i Göteborg sedan har bjudit på, så måste jag nog ändå säga att det är en helt annan sak som hamnar i rampljuset på den här frågan. 

I juni satte jag mig nämligen på ett tåg ner mot Norrköping och hade fruktansvärt ont i magen mer eller mindre hela resan ner. Jag var SVINNERVÖS och kände på morgonen där den 25:e juni att jag egentligen bara ville stanna kvar hemma. Men kärleken till Kent var helt enkelt för stor. De skulle nämligen göra en endaste Sverigespelning på hela sommaren och det var på Bråvalla, så jag anmälde mig som volontär. Jag tänkte att jag kunde ju åka och jobba så att jag fick biljett och camping gratis.

Allt flöt sedan på så himla bra och jag hamnade i en sjukt härlig volontärgrupp. Klickade på direkten med två übersöta tjejer som jag har kontakt med än idag. Vi jobbade med att krana upp öl i något random öltält sex timmar om dagen och under vår lediga tid gled vi sedan runt på festivalområdet och bara inandades allt. Vi festade med alla sköningar på campingen och hoppade runt på konserter tills fötterna värkte. Och tänka sig att dessa tjejer också var där för att främst se Kent - DRÖMMEN! Vi hamnade därför långt fram i publikhavet och jag fick ha ännu ett love-moment med gitarristen i mitt liv: Sami Sirviö. 

Bråvalla 2015 var världens grej och jag åkte hem helt salig i hela mitt sinne. Från att ha varit så nervös att jag egentligen bara ville strunta i det från början, så blev jag alltså totalt frälst och kunde åter en gång berömma min sociala kompetens. Jag älskar när jag utmanar mig själv på detta vis. Jag kände verkligen att jag levde till fullo.

 
Jag och mina favoritbrudar i gruppen och en skylt som förklarade allt där under festivalens sista dag. 

 
Gruppbild med random snubbe som ingen märkte förrän vi såg honom i kameran efteråt och sen svärdfight med gosepojkar på fredagsnatten. Har en film på detta som jag blir så lycklig i själen av! 

 
Mitt gosiga crew och Kentkonserten som jag alltså åkte dit för först och främst.

  
Tältet vi jobbade i på fredagsnatten, jag och mina gööööörlz och Karina och jag när vi tröttnade på campingstädning och satte oss i ett tält och festade på kvarlämnad alkohol istället... Haha. Så jävla nöjda. 
 
 
Vem fan lämnar en hel box, tänkte vi och högg in. Och här har ni delar av publiken innan Kentspelningen. Så jävla vackert och förväntansfullt. 
 
  
Dans med favoritgänget på morgonkvisten någon gång och Karina som var peppad på campingstädning på söndagen. 
 

Har du haft ett förhållande under året?

Men usch, nej. Jag kör bara på mina stabila KK:s, vet ni laaaa. Nog för att det varit rätt mycket business på den fronten just detta år... Haha. Men bortsett från min boyfriend på distans i form av Kenta the katt, så blir det ingen som sätter band på denna fröken! Även om det var en viss pojk som döpte mig till "flickvännen" i telefonen hans.
 

 
 

Hur firade du din födelsedag?

 

 

 



Åååååh, allt var ju verkligen så himla perfekt detta år för jag fyllde 25 basst - PÅ EN LÖRDAG! Grymt utgångsläge. Så jag drog in till stan redan på fredagen och bara inväntade tolvslaget och alla gratisöl som trillade in då, haha. Hängde med Hanna, men sprang även ihop med Vincent från huset på Kings head. Bondade sönder och konstaterade att vi trivdes med livet som dörrgrannar.

Blev sedan förtrollad i en snubbe som varit på Thåström på Liseberg och kunde typ varenda Kentlåt utantill. Plus att han hade go dialekt och en kropp man fick leta länge för att hitta något fel på. Jag föll handlöst, som ni förstår. Lyckades lura med honom på Kungälvsbussen, men vi hade ett litet problem - nämligen att han hoppade på kryckor uppför detta gigantiska berg som jag bor på. HAHAHAHAHAHA, oj så kul mina vänner har haft åt detta! Hardcore-hemsläp.

Vaknade upp på min födelsedag av att två sångfåglar sjöng utanför min dörr och hade dukat upp födelsedagsfrukost - mina goa sambos, alltså! Sedan var det bara att ladda om för utgång nummer två där vi återigen hamnade på Andralång med sköna peeps och drack alldeles för starka drinkar och skrattade natten igenom. Jag friade nog till och med till en tjej som heter Amanda som jag blivit förtrollad i. Och tro det eller ej så sa hon ja, haha. SÅ VÄRD FÖDELSEDAG!

 

  
Jag och Vincent daaa man på Kings head på fredagen, bakistroll käkar 25-årsfrukost och slutligen jag och Cherrypie ute på Kings head på min "riktiga" födelsedag på lördagen. 
 


Gjorde någonting dig riktigt glad?

Oh, ja! Mitt antagningsbrev från Nordiska folkhögskolan med informationen att jag kommit in på Journalistlinjen bland annat. Nu blev det ju som det blev med själva kursen, men just när jag fick antagningsbrevet där i början av juni så höll jag på att svimma av lycka. Så många års drömmande som äntligen slog in. Och ÄNTLIGEN skulle jag få flytta till Göteborgsområdet - en innerlig längtan sedan tio år bakåt i tiden.

Dock så var jag ju så himla nervös över att flytta hit till Kungälv med tanke på min vårtermin som låg lagrad färskt i minnet från Fridhem. Så höstens stora glädjemoment var ju att jag kom att trivas så bra här på Nordiska. Att allting flöt på nästan lite för bra och att jag fick nypa mig i armen varje dag för att jag levde i en dröm. Att jag älskade att bo här, älskade att promenera i min vackra och bevarade skog, att jag blev kär i alla fina elever på skolan, att jag hade klockrena utgångar i min favoritstad, att jag fick mitt drömjobb på ICA Maxi, att jag fick flörta med Bohus fästning varje dag.

Ja, allt var helt enkelt bara glädje. Hela den här hösten har gjort mig extra glad.

 

 
Mitt lunchpass till matsalen och en bild på skylten här vid skolan som jag tog första dagen jag flyttade hit - den 14:e augusti. Och det sjukaste av allt är att jag i hela mitt liv har levt med ett turnummer - 4. Så när jag sedan fick nyckeln till mitt rum och insåg att jag skulle bo i hus 4 och rum 44 så kändes det typ som ett sign från universum att jag äntligen hamnat rätt. Och så rätt allt blev!
 
 
Min tjusiga fästning i morgondis och utsikten över Kungälv från en av promenadstigarna här uppe på berget.
 
 

Vad var din största framgång på jobbet 2015?

Först och främst att jag lyckades norpa åt mig lite kassajobb nere på Jägersro travbana när jag bodde i Skåne i våras. De ville ju även att jag skulle stanna och jobba över sommaren, men jag jäktade hem till Hälsingland i ren panik vilket egentligen var helt förståeligt. Men vid det laget hade jag ju dessutom redan fått in en fot på Åbytravet här i Göteborg eftersom jag jobbade under Olympiatravet i april. Jag slog en pling till toto-chefen Staffan när jag ändå skulle hälsa på syrran på våren och han tyckte att det var härligt med en brud som ringde och frågade sådär på egen hand. Dessutom så kände han igen mitt efternamn genom pappa - alltid ett plus i travvärlden! Så när det blev klart att jag skulle flytta till Kungälv så hälsade han att jag var välkommen att jobba alla stordagar. Min dröm since forever, typ. 

Men jag nöjde mig inte där, för den regnigaste dagen på typ hela hösten gav jag mig ut på en CV-turné till diverse butiker här i Kungälv. Några veckor senare ringde en chef på ICA Maxi och frågade om jag ville komma in på en intervju och resten är ju vad man kallar historia. Sååååå bra som jag har haft det på den där kära arbetsplatsen, alltså. De tog emot mig med öppna armar och jag tror att jag aldrig tidigare har blivit så bra bemött i arbetslivet. 

 
 
Åbytravet i oktobersol och fröken Happyface på ICA Maxi under vår invigning av den nya butiken - då när jag alltså under ett helt arbetspass endast stod vid entrén och hälsade folk välkomna och såg glad ut. DRÖMJOBB!
 

Lärde du känna några nya människor?

Ja, jag har ju flyttat till en ny skola varje termin så ni kan ju tänka er hur mycket människor jag stött ihop med under årets gång... I januari satte jag mig som sagt på ett tåg ner till Skåneslätten och även fast jag hade ett helveteshalvår där i Svalöv så lärde jag känna många guldkorn trots allt. Och utan dessa hade jag heller inte klarat min vårtermin där på Fridhems folkhögskola. 

Så kom sen en höst och jag flyttade till en annan folkis - nämligen Nordiska här i Kungälv. Jag hade inga höga förväntningar alls med tanke på hur det gick under våren, men blev helt galet positivt överraskad. Redan från första veckan kände jag hur stämningen var helt annorlunda och allt var så himla varmt och gosigt. Människor var snälla och inbjudande och det var så fin stämning på hela skolan - även från lärarhåll. Jag kände verkligen att jag hade "hittat hem" och har under hela hösten känt att jag lever i världens lyx som får förmånen att omges av sådana otroliga människor och vänner.

 
Nordiska folkhögskolan gör fredstecknet samt jag och mina journalistklassisar som var ute och "tjuvlyssnade" på stan en fredagskväll.

 
Delar av husfamiljen i julhuset och trion under höstens gång - Olleboy, jag och Charlotta. 

 
Två favoriter under en manifestation inne i Göteborg - underbara läraren Håkan och eleven Umar som kommit hit från kriget i Syrien. Och slutligen så har vi mig och en av killarna i klassen som jag föll pladask för redan första dagen: Adam-baby! 

 

Vad spenderade du mest pengar på?

Kollar man till de senaste månaderna så är det ju lätt sushi, haha. Men ärligt talat så vet jag faktiskt inte. Tågresorna till och från Skåne slutade ju på rätt saftiga summor. Även att jag "råkade" missa mitt flyg hem från Dublin i maj och fick boka ett nytt direkt dagen efter som inte direkt var gratis, men sååååå himla värt det. Har även köpt en ny dator när min gamla säckade ihop plus att jag svek iPhone från och med juli och numera har en LG G4 - ett skapligt uppbyte, vill jag lova. Jag köpte den när den var sprillans ny på marknaden och på så vis kostade lite mer än en gammal sketen vikteleton...

 

Vilken var din bästa resa?

Dublin i maj - utan tvekan. Jag åkte dit med noll tro på mig själv och Svalöv hade verkligen gjort mig till ett deppmonster. Jag brukar ha tvångstankar när jag flyger om att jag måste kolla på när säkerhetspersonalen går igenom den där rutinen innan starten, för annars tänker jag jämt att vi kommer krascha. Men nu så kom jag på mig själv att titta bort och sedan tänka att "vad fan spelar det för roll om jag dör ändå"...

SÅ. JÄVLA. SJUKT. 

Men så landar jag i mina drömmars land och får träffa mina flickor från kursen i oktober året innan. Och alla pusselbitar faller bara på plats. Jag blir plötsigt mig själv igen och kan återvända till den person jag var innan tiden på Fridhem. Jag blir glad, harmonisk och så jävla lycklig.

Och som vi levde om dessutom! Vi söp som små troll, skrattade helt galet och hookade upp med irländska män (!!!!!) på Workmans i vanlig ordning, haha. Passade även på att träffa lite andra homies från bartenderkursen och hälsa på mina gamla lärare när jag ändå var i krokarna. Checkade in på vårt gamla vandrarhem och hade a walk down Penny lane, haha. Så nostalgiskt och så himla vackert. Jag blev kär på nytt. Magiska stad - vad gör du ens med mig?

   
Powerbrudar - SOM JAG ÄLSKAR ER, Norrlands-Vicky och jag när vi snodde öl och posters inför valet om homoäktenskap som var klistrade över hela stan. ÄLSKAR att de röstade ja till slut.
 
  
Man vet att man är i Dublin när bussfönstret knappt går att se igenom på grund av regnfukt, MUSHROOM WAS BACK och jag och brudsen när vi sprang ihop med flairing teacher Hugo på Workmans. 

  
Jag svek mitt Abbey Court och bodde första nätterna på ett annat mysigt vandrarhem med jäkligt högt till tak, mingelbild från Church bar och slutligen jag och Jonathan - min broooo från kursen - när vi hinkar Guinness på Fallons for old times sake. 
 
 
Härliga Ålandsbruttor som Sophia delade rum med på Abbey. Och slutligen hittade även jag tillbaka dit och checkade in på tjejrummet när jag missade mitt flyg på måndagen... Haha. Onödigt att jag checkade in när jag ändå spenderade natten på ett lyxhotell med en söt sate, men what to do. It's Dublin life. 

  
Kärleken för dessa är obeskrivlig, the lovely streets of Dublin och en full Elin med en sista Long Island på Workis. SENTIMENTALT!

 

Största bedriften?

Hahahaha, det måste ju ändå vara att jag släpade upp kryckmannen hit upp på berget. Eller att jag haffade en musiker som lirat med grabbarna i Soundtrack of our lives - stort som satan i en indiepopares värld. Kanske också att jag hängde med en känd radioprofil upp till Norrland för att bevaka hockey och sov över på lyxhotell? *MANGE BJUDER*, hahaha. Älskar att det här endast handlar om mina haff, men jag är faktiskt jäkligt stolt över mina manliga erövringar detta år.

Med vänlig hälsning, Samantha Jones.

 

Största misstaget?

Utan tvekan: att åka till Berlin med min klass under Skånetiden. Det var tydliga uppdelningar och hierakier redan när jag hoppade in där i januari. Och det om möjligt blivit ännu värre där i mars när vi for iväg på vår resa.

Kan inte fatta att jag verkligen trodde att det skulle vända där och då, för det blev totala motsatsen. Det är så himla mycket som jag egentligen bara vill glömma från den här resan och det är väl kanske därför jag aldrig skrivit om den här på bloggen i efterhand. Jag får nu en klump i magen av att bara kolla igenom bilderna.

Till en början var det väl ändå någorlunda spännande och bra - det var ju ändå Berlin, liksom! Det var därför så synd att stämningen skulle paja allting. Alla uppdelningar, skitsnacket, utfrysningen och högstadiefasonerna (folk sprang på riktigt ifrån varandra för att de inte ville hänga med "töntarna") eskalerade totalt. Och jag lessnade självklart ur på den dåliga behandlingen och den knarkiga miljön. Man är ju ändå vuxen nu, för fan.

Med facit i hand så var väl det värsta jag kunde göra att riva ifrån, men en tjej satt fan och storgrät i vårt rum för hon kände sig så kvävd. Jag låg också och grät om nätterna. Mest för att jag kände att jag hamnat helt fel. Jag hade ju haft en gnagande känsla av att jag inte hörde hemma på Fridhem i flera månader och började väl ge upp lite smått.

Men mitt i allt mörker så finner man ändå ljusglimtar. Det var där och då jag bestämde mig för att endast gå klart vårterminen istället för ett helt läsår och istället göra något annat till hösten. Jag började drömma om Irland och Göteborg - och se så bra det ändå blev till slut!


  
Flygplansselfie och något försök till klasshäng inne i vårt ena rum på vandrarhemmet.

  
Den finaste ängeln och räddningen för mig - Anna Hafström. Sedan har vi mig och en kille hemifrån Bollnäs som jag sprang ihop med lite spontant och tacksamt där vid minnesmonumentet. Slutligen jag och Linn när vi var ute på pubcrawl, vilket trots allt var den bästa kvällen på hela resan och ett värdigt avslut ändå.
 
 
I väntan på U-bahn och glada turistbrudar med random främling som kraschade bilden.

 
Brudarna jag hängde mest med i början - Una & Julia, samt en gruppbild från förintelsemonumentet.

  
Jag och Linnsan i mingelform på pubcrawl - här hängde vi med något gäng från Österrike Sedan jag och Anna-darlo på irländsk pub på S:t Patricks day samt solskenshäng inne i stan med mina favoriter. 
 
 

Har du förändrats något?

OM JAG HAR!? Herrejävlar. Är ju knappt samma människa längre efter det här året. Finns så mycket som jag har lärt mig om mig själv och speciellt under min mörka tid där nere i Skåne. Den tiden har med handen på hjärtat gjort mig väldigt mycket mer ödmjuk och gör att jag uppskattar saker och ting på en helt ny nivå numera. 

Men en sak som slog mig häromdagen är hur jag har blivit så sjukt feministisk i år. Nu har jag väl varit det tidigare också, men aldrig så pass mycket som detta år. Och då handlar det inte bara om hur jag delar Schymancitat hejvilt eller hashtaggar #backazara på Instagram. Nej, det handlar lika mycket om hur jag ser på mig själv och eller hur jag rör mig utanför normerna som samhället har satt upp för mig. Och hur jag tycker att det är så OBESKRIVLIGT SKÖNT och befriande. Jag är äntligen mig själv och svävar ofta iväg bortom idealet. Noll hämningar what so ever.

Dessutom så har jag insett hur förbannat fin kvinnligheten är och hur mycket jag verkligen älskar starka kvinnor. Finns inget vackrare. 

 

Vad kommer du att minnas mest från året som gått? 

Utan tvekan sambolivet med mina damer hemma i korridoren. Hela hus fyra i övrigt - HOME OF THE CHAMPIONS, som vår gruppchatt heter.

Jag har verkligen hamnat i det mysigaste huset på hela internatet och hemkänslan har varit ett faktum från dag ett när vi började med en roadtrip till IKEA och flummade runt. Det har sedan rullat på hela hösten och det har alltid varit en obeskrivligt skön hemkänsla. Som en liten familj på riktigt, där vi alla intagit olika roller. Plus en jädra massa humor. Och trots att jag blivit homies även med grabbarna, så är det tjejerna jag kommit närmast och som jag fått ett riktigt samboliv med. 

Saker jag kommer minnas mest från den här tiden är utan tvekan allt vardagshäng ute i vardagsrummet på kvällarna efter skolan, våra söndagskvällar framför TV:n när vi la madrasser på golvet och hade bakishäng tillsammans, hur vi shottade ur kryddlock i brist på shotglas, våra utflykter med Charlottas bil till second hand-butiken, min fina födelsedagsfrukost, mitt och Charlottas poddinspelande, allt JULMYS i vårt fint smyckade JULHUS, alla internatfester som ändå slutade med öl i 4:an, hur vi plöjde en hel säsong av Sex and the city på en helg, raggningsturnér med Charlotta inne i Göteborg och när vi låg på en fucking gräsmatta och garvade i typ två timmar för vi missade vår buss hem till Kungälv.

Finns säkert så mycket mer som jag glömt här, men ah - huspassion helt enkelt. 

 
Vi tre innan en fest i 10:an (gemensamma huset där alla internatfester höll till) samt charmig selfie under allrumshäng.

 
Jag och min Cherrypie - odrägliga på Kings Head med alkisarna i vanlig ordning. Sen en klassisk utgång nere på Avenyn i höstas.

 
Vad vore publivet utan en Guinness? Eller utan sambohäng på Järntorget, haha.
 

Vad tänker du göra annorlunda 2016?

Egentligen fortsätta på exakt samma vis, för det är helt galet vilket flow jag är inne i just nu. Året som sådant har varit både påfrestande och psykande och då kanske främst under våren. Men det har även lett till att jag hittat en inre harmoni plus en enorm tacksamhet nu när jag hamnade så rätt som jag gjorde här i Kungälv. En helt ny uppskattning för livet och vad som händer när man väljer väg med hjärtat istället för hjärnan - något jag ska försöka fortsätta med även under kommande år.

 

Vad ser du mest fram emot med 2016?

Kents kommande skivsläpp (ALLTSÅ, GAAAAAH!!!), skaffa ett mer centralt boende i Göteborg, nöta på med jobbet mitt som jag trivs så himlans bra på, ett vårvackert Kungälv, en spännande fotokurs, en tillbakatripp till Dublin någon gång denna vår, HÅKAN PÅ ULLEVI, en sommar på bästkusten (yeeeeey, kan bara bli fint!), fotbollssommar med Änglarna, Way out west, höst på resande fot mån tro?

Det jag tänker på mest just nu är väl egentligen Håkan-konserten på Ullevi. Grät blod när jag missade den förra gången, som den sanna håkanist jag faktiskt är och har varit sedan jag var fjorton basst. Så att jag nu lyckades norpa åt mig biljetter gör mig till världens lyckligaste. Och givetvis en extra pepp inför att försöka hitta boende inne i stan och bli kvar här i min dröm: GÖTEBORG. 

 




(Lite roligt att läsa igenom nu och inse hur mycket som faktiskt har slagit in - såsom att jag fick mitt fantastiska boende i Göteborg till slut. Eller att jag reste tillbaka till Irland och utforskade ön i februari samt drog på Way out west nu i augusti. Man hittar även saker som har förändrats, såsom att jag inte längre är vän med Charlotta av flera anledningar. Plus att jag inte planerar någon resehöst utan istället har kommit in på Göteborgs universitet. Sedan har vi ju alla saker som bara har blivit en bonus allt eftersom mitt liv har blivit mer spontant här i storstan. Alla drömmar som äntligen slagit in!)




Hello september!

Ååååååh, äntligen! Månadsskiftet är numera passerat och det är officiellt höst. Vi träder in i min absoluta favoritmånad - mitt kära september - och ingen kunde nog vara lyckligare än vad jag är i detta nu. 

Det är väl först nu jag också vågar erkänna fullt ut hur svårt jag egentligen har det för sommaren. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som stör mig, men jag känner mig inte riktigt bekväm. Dels för att jag får panik av värme och då kan man ju bara kolla till det faktum att jag hellre åker på resor till Irland istället för något varmt och tropiskt land... Haha. Men sen också att det blir så många måsten på sommaren. 

Hela sommaren är uppbyggd på en känsla av vad du BORDE känna. Och vad du BORDE göra. Och vart du BORDE resa. Allt detta går lite emot mitt sätt att leva. Eller enklare sagt: jag blir så lätt slav under dessa "borden" att sommaren helt enkelt knäcker mig.

Samma visa varje år. Och alltid får jag höra folks eviga tjat om hur fantastiska dessa sommarmånader är, medan jag innerst inne bara går och längtar efter höstens svala vindar och vardagslunket som ger en doft av nystart. Och ett löfte om en tid då allt är mer kravlöst. Mer på känsla. Mer på verklighet. 

Hösten har ju också en tendens att bli lite mörkare, vilket också passar mig utmärkt. Aldrig skriver jag så bra texter som under hösten. Och aldrig gör jag så djupt tänkande som då.

På sommaren måste man hela tiden uppvisa någon slags glad fasad. Och när jag dessutom oftast jobbar inom serviceyrken, så har man inte alltid så många fejkleenden kvar när man kommer hem och alltså ska ut på ännu en turné bland ja-sägare och instämmande nickar. 

Näe, jag vet att folk har svårt att förstå sig på mig när jag uttrycker mig på detta vis: men jag gillar inte sommaren. Punkt. Finns väldigt många bra saker med den, helt klart, men den är i min värld inte lika fantastisk och oslagbar som alla målar upp den som. 

Hösten är enligt mig den bästa årstiden på året och dessutom BRUTALT underskattad. Lika lite som min syster (eller ah, mer eller mindre alla människor...) förstår mig i mitt sommarförakt - lika lite förstår jag hur folk kan snacka skit about my boyfriend: hösten. 

Så eftersom jag gått och lyssnat på er hela sommaren lång nu, så kan ni väl - snälla söta rara - bara låta mig ha lite kvalitetstid med min romans nu? Och detta utan att ni kommer och petar sönder den med ert klagande om att kvällarna blir kyligare och får en annan färg.
 
Det är bara hjärtat som brinner så passionerat i träden. Det röda hjärtat som pulserar extra mycket även i mig just nu. 











 
 





Pluggbubbla.

Men hallå där, lovers!

Radio silence här, men ni börjar la bli vana vid detta lag? Nåja, det dök ju åtminstone upp en rolig liten lista om besöket på hemmaplan, så alltid något. 

Men det har varit ovanligt tyst på fröken de senaste dagarna, för inte ens på instagram eller snapchat har jag härjat loss som jag på slutet ändå blivit en hejare på. Dock så kanske det hela kan förklaras med att jag i måndags började plugga via Göteborgs universitet med allt vad det innebär... 

- HEJ PLUGGBUBBLA! 

Det drog igång redan på måndagen när jag trodde att vi bara skulle på en kort liten info, men det slutade med att vi var där i flera timmar extra och hade seminariesnack. Vi blev indelade i olika grupper och har alltså vårt första seminarie redan på fredag. Rätt in i det, ba! 

Som tur var hamnade jag dock i en lovande och gosig liten grupp där alla hade pluggat på universitetet innan. På så vis kan newbie-Elin klamra sig fast vid de som redan kan och fullkomligt suga åt sig information. Och det är minsann mycket att ta in. En massa böcker som ska läsas, varav en ska vara färdigläst tills på fredag. Och långa textdokument, invecklade föreläsningar och mitt uppe i allt detta är det pubrunda med Göteborgs studentkår imorgon kväll. 

Men jag måste ändå säga att jag älskar det. HITTILLS!
(Kommer säkert få äta upp det senare...) 

Om det nu har undgått någon så studerar jag en grundkurs i Sociologi. Jag brukar alltid få en massa frågor så fort jag säger att jag ska läsa just det och jag har nog knappt själv fattat riktigt vad det innebär ännu. Vi håller på att bena ut det inför detta seminarium, men om jag ska saxa från wikipedia så låter det på detta vis: 

"Sociologi är en vetenskaplig disciplin som studerar samhällen och social handling i vid bemärkelse. Speciell vikt lägger sociologin vid att försöka förklara och förstå människors handlingar och sociala identiteter; grupprelationer och -processer; social skiktning och sociala systemprocesser, samt vilka kulturella strukturer och processer som präglar moderna samhällen.

Sociologin studerar mänskliga relationer som sociala processer på individ-, grupp- och samhällsnivå. Där discipliner som kriminologi, statsvetenskap, nationalekonomi, rättsvetenskap och medie- och kommunikationsvetenskap studerar hur olika sociala delsystem fungerar, har sociologin istället som ambition att placera analysen av politiska, ekonomiska, rättsliga och mediala processer i relation till å ena sidan samhället som helhet, och å andra sidan till de enskilda individernas livssammanhang."


Ja, det är väl pretty much det... Den här filmen ger också en bra överblick över vad sociologi är och vad det kan användas till. Vet inte riktigt ännu hur jag känner inför kursen än mer än att jag gillar de få ansikten jag lärt känna i min stora klass på 60 pers. Och att jag gillar Göteborgs universitet - där jag alltid drömt om att studera. Resten tar vi i takt med att hösten sköljer över mig och Göteborgs gator som numera är mitt hem. 


 



Plus och minus med att vara "hemma".

Jag skrev en rolig liten lista efter att jag hade varit hemma i Hälsingland på besök. Den blev dock inte riktigt klar, så den har legat på utkastavdelningen och samlat damm nu i flera veckor. Men vad säger ni - bättre sent än aldrig, right? Det är ju ändå mindre än en månad sedan jag kom tillbaka, haha.

Jag hade hur som helst några fina dagar där "ute på landet" (hatar att jag blev en sån som säger sånt, haha) och att hälsa på uppe i urskogen har helt klart sina för- och nackdelar...
 
 
 

 

 


SAKER SOM ÄR BRA MED ATT KOMMA HEM:
 

+ Alla minnen. 
Det räcker egentligen bara att köra ner för backen där hemma på gården för att få en jättevåg av känslor över sig. Det är här jag haft stora delar av mitt liv och det är här jag blev den jag är. Jag minns alla barndomsår i min lilla Bullerbydröm. Jag ser gårdsplanen där vi brukade spela "Burken" om somrarna och backen som vi åkte bob i på vintrarna. Jag ser den lutande gräsplanen där vi hade fotbollskamper och jag ser sjön som vi kvällsbadade i. Jag ser alla små kojor och gömställen jag har haft genom åren och jag ser traktorvagnarna fullproppade med hö - just like the old days. Inget kan klå denna idyll!
 
+ Skogen. 
Det främsta plusset är faktiskt skogen. Nog finns det väl skog även nere i väst-Sverige, men kanske inte just på min gata i stan som innehåller fler pubar än just träd. Inte mig emot egentligen, men det är något alldeles speciellt med att komma hem till Norrland och promenera runt på barndomsstigar som slingrar sig långt in i skogens hjärta. Och när skogen är sådär gigantisk och öde, så du vet att det bara är du och älgarna. HEMMA! Gillar även naturen i stort med alla sina berg och dalar. Hälsingland är jäkligt vackert under sommarhalvåret må jag säga.

 
Man vet att det är urskog på riktigt om det finns en skylt som heter "UTIBYGDEN", hahaha. Sen har vi mig och mina loveheads uppe på Kölberg som bjuder på tidernas utsikt. 
 
 
+ Läsa gamla dagböcker. 
Det ligger verkligen en skattkista med gamla dagböcker uppe på mamma & pappas vind. Som ni vet så har ju jag kladdat ner alla mina små tankar och bekymmer sedan jag lärde mig att skriva i princip. Så det är typ som att öppna en tidskapsel varje gång man är upp där. Det ger givetvis en extra känsla att läsa mina gamla verk på mitt flickrum där de kom till en gång i tiden. Även väldigt peppande att inse att man faktiskt har vuxit åtminstone litegranna som människa genom åren, haha. 


+ Djuren. 
Alltså, min älskade lilla krumelur till katt är ju fööööör härlig. Och han är verkligen kungen över gården där hemma, så att jag skulle packa med honom ner till Göteborg till en liten lägenhet finns liksom inte ens på kartan. Även om både jag och min roomie Märta är bra nog sugen på att kidnappa ner honom, haha. Att komma hem till detta lilla charmtroll några gånger om året är därför en lyx. Även att pappa har en jädra massa hästar som är tjusiga att spana in samt har mjuka mular att pussa lite på. Jag saknar verkligen djur här i Göteborg. Jag måste nog börja volontära på ett katthem eller något för att lindra min abstinens en gnutta.
 
 
Jag och myyyyyyzmannen samt gosiga hästhuvuden.
 

+ Träffa gamla bekanta. 
Ja, det är faktiskt härligt att komma hem och träffa alla gamla polers. Inte bara dina nära vänner som du håller kontakten med via distans, utan även alla sådana där lösa bekantskaper från tonåren eller för att inte tala om barndomen. De som känner dig sen du var den där lilla, förvirrade skitungen som hittade på en massa hyss. Och att tjöta igenom alla galna upptåg med ett vuxet perspektiv gör att barndomen glimrar lite extra på något vis. 


+ Hälsingerock. 
Mitt musikhjärta klappar ändå lite extra för klassisk rock från Hälsingland som exempelvis Perssons Pack eller Engmans Kapell. Deras dängor åker alltid på i spellistan under mina tågresor hem för att ge extra feeling. Nu blev det ju tyvärr så att jag missade Persson på Parken när jag var hem, men känslan är fortfarande densamma när han sjunger om att vi ska ta över stan - "från Renbron till Schenströmsplan". Det enda bra med Bollnäs uteliv typ, haha. Näe, nu ska jag inte vara sådan, men... Ah. 


 
Mitt härliga "Pack" och självklart Engmans Kapell - hälsingepatrioterna nummer ett!
 

+ Tystnaden.
Visst - den äter upp mig om den varar för länge, men den är bra nog underbar om man är hem såhär bara över en vecka. Det enda man hör är typ något godståg på andra sidan av sjön då och då. Eller om det viner i träden. Annars: tystnad. Nästan lite spöklikt. Men ta mig fan terapi.


+ Familjen. 
Jag har ju ändå mina rötter där uppe och det är alltid lika mysigt att ta en fika hos farmor och tjöta om vädret över samma tekoppar som hon hade när vi var små. Och nu är det ju så att min pappa inte har något vanligt Svensson-jobb, utan han är travtränare och har det dessutom som heltidsjobb eller vad man ska säga. Vi har därför en massa hästar som ska skötas, så det här med att mina föräldrar skulle kunna dra iväg och hälsa på mig finns liksom inte på kartan. Då är det ju extra speciellt när jag kommer hem, för det är den enda gången jag träffar mina stamceller så att säga. 


 
Häståkning in da woods med pappa och sen har vi mamma som sliter och står i uppe på höskullen. Alltid vår trogna höskullechef!


+ Mammas mat. 
Hur fantastiskt är det egentligen inte att komma hem och äta sin mammas mat? När man är hemma i sådana där korta stunder blir man ju dessutom behandlad som värsta hotellgästen med all-inclusive. 
 

+ Ensamma promenader.
Det finns något jag bara ÄLSKAR med att promenera runt i skogsstigarna där uppe utan en endaste människa i närheten. Du vet att du är heeeeeelt själv. Jag brukar alltid få en väldig känsla till musiken i mina lurar när jag är ute och traskar i skogen, så att kunna svänga runt med några danssteg ger en extra powerfeeling. Och att ingen, verkligen INGEN, ser detta är en känsla av frihet. Och kanske tur, haha.

 
När jag får riktig feeling känner jag mig lite som "Baby" i Dirty Dancing.
 

+ Träffa gamla crushar.
Man har ju ändå levt ut sitt singelliv rätt rejält där uppe i skogarna, så man har ju ett gäng säkra kort varje gång man vänder hemåt. Och det är väl kanske tur det, för tinder ger nog inte särskilt mycket passande haff där uppe skulle jag tro.


+ Köra bil.
Det är banne mig riktigt roligt att köra bil om man inte har gjort det på ett tag, alltså. Det blir inte att jag gör det här nere i Göteborg eftersom jag bor så centralt och vagnarna går hela tiden. Så varje gång jag kommer hem känns det lite pirrigt när jag sätter mig bakom ratten igen. Känslan av nervositet byts dock snart ut mot njutning. Det här med att äga bilen och allt vad som tillkommer? Njaaaaa. Not my style. Men att köra? GÄRNA!


+ Hälsa på alla gamla jobb.  
En av mina favoritsysslor när jag kommer hem är att åka på turné och hälsa på alla gamla kollegor. För är det någonting jag haft där hemma så är det många jobb... Och det innebär med andra ord extra många saknade kollegor att krama sönder.


 
Jag och min lilla travmaffia på partaj samt jag och favoritkollegan Sussi från Tönnebromacken - här var vi på Finlandsfärja och vinglade runt.



SAKER SOM ÄR MINDRE BRA MED ATT KOMMA HEM:


- Myggor. 
Jag skojar inte när jag säger att jag har haft mitt fönster öppet konstant sen typ maj. Det är standard här hemma på rummet och jag hatar när det blir sådär kvavt. Men här går det ju också, för jag har inte fått in en endaste mygga på hela sommaren. De lever helt enkelt inte här. Tror alla härjar uppe i Norrland, för jag kunde knappt gå ute om kvällarna utan att få typ tusen myggbett. STÖRSTA JÄVLA MINUSET EVER! Har glömt hur mycket jag hatar myggor, flugor och ja - egentligen alla typer av småkryp. 

- Inga pokémons. 
Jo, jag gick ju och blev beroende av Pokémon GO som typ alla andra mobilnördar innan jag åkte hem. Det gick ju bra hemma i Göteborg där det var fart på de små krumelurerna, men hemma i Henninge fanns det inte ett endaste pokéstop och tryckte jag på "nearby" så kom det bara upp en blank ruta. Ni pokémonfreaks fattar frustrationen. Ni andra: det sög helt enkelt. Fick leva på mina små visiter i i Gävle och Söderhamn.

   
Frustrationen när det inte finns ett endaste pokéstop...
 

-  Måste ha bil. 
Föräldrarna mina slog ju sig till ro mitt ute i ingenstans med fem kilometer till närmaste busshållsplats - tror ni den är skön när man är tonåring och vill ta sig någonstans? Nu för tiden har jag ju dock körkort, men inte längre någon bil. Den åkte på skroten i samma veva som min biljett ner till väst bokades. Här i Göteborg behöver jag ingen bil, men det behöver jag banne mig i Henninge. Som tur var fick jag låna mammas bil nu när jag var hem för annars hade jag inte överlevt. Och det leder mig genast in på nästa punkt här i listan...


- Kollektivtrafiken är ett skämt!
Ja, denna punkt förtjänar faktiskt sitt utropstecken med tanke på hur uselt det är. Det började redan när jag kom med tåget till Gävle och fick vänta i en och en halv timme på mitt tåg till Holmsveden. Min Göteborgsprogrammerade hjärna kan inte ens förstå hur detta är möjligt. Alltså, två timmar mellan avgångarna på tåget - är det ett skämt eller? Och då ska vi inte ens tala om hur bussarna går därifrån Holmsveden... Inte konstigt att folk väljer bilen i Norrland.
 
 
X-trafiks usla utbud (två timmar mellan avgångarna. HALLÅ!?) fick mig att sakna mina trogna vagnar. 

 
- Dåligt med event.
Jag vet inte om det hör ihop med att jag blivit ruggigt bortskämd med Göteborg nu - där det känns som att det ALLTID händer något - för Hälsingland känns väldigt dött på något vis. Nu var jag ändå hemma då det händer som mest grejer under hela året som det känns. Och kanske är det just där skon klämmer: att allt händer under ett fåtal sommarveckor för att sedan återgå till stiltje igen.


- Allsång till typ Stiftelsen istället för Håkan.
Nu är det ju inte bara i Göteborg som det råder Håkan-feber, utan mer eller mindre hela landet nowadays. Eller ah, överallt förutom Bollnäs då. Här är det fortfarande Rosenström som drar mest publik till Folkparken. I konkurrens med typ Stiftelsen och några blyga läppar. Om vi snackar musik så vet jag ju att jag inte riktigt hör hemma där... Så pinsamt nu när jag googlar "Rosenström på parken", varav det dyker upp gamla bilder på mig mitt i allting. Hahaha, ja - vad gör man inte? Dessa helger var ju de enda som var värdiga att gå ut på och som det snackades om hela året. Åter en gång: dåligt med event. Och DÅLIGA event. 

 
Ja du, Håkan... Sådär känner jag också inför ett band som promotar tjatsex i sina sånger. Fräscht!?


- Svårt med spontanfyllor. 
I mitt vardagsliv på Andralång är det inte direkt svårt för mig att festa till det. Det är bara att traska ner här på gatan utanför och rumla runt från pub till pub - varje dag i veckan. Är man riktigt i gasen så finns det ju även klubbar som har öppet till 5 på helger. Och svartklubbar till förmiddagarna om man skulle känna för det. Annat är det hemma i Hälsinland där allt stänger senast 2 på natten. Där jag dessutom måste ordna med skjuts och grejer eftersom att nattbussarna inte är bjussiga på avgångar. Och där det oftast blir ett ofrivilligt och saftigt inträde vart man än ska gå. Nej, inget spontant alkisliv där uppe, inte!
 

- Ingen mottagning. 
Ja, rubriken talar för sig själv. Åter en sådan där sak som jag har glömt bort efter mina månader i staden, men Hälsingland har fan många "dead spots" när det kommer till mottagning på mobil eller internetuppkoppling. Alltid dessa raseriutbrott när man tjötar med någon i telefon samtidigt som man kör bil och sen dör bara allt i flera kilometer... Hälsingland får mig alltid att överväga om inte röksignaler vore något, haha.
 
  
 
 
- Träffa gamla bekanta. 
Lika mysigt som det är att träffa gamla bekanta från uppväxten - ja, lika irriterande kan det bli inom loppet av några minuter. Jag snackar givetvis om vändpunkten när man går ifrån det där gosiga "ey, kommer du ihåg hur kul vi hade" och plötsligt vänder till "ey, kolla nu hur roligt jag har det i mitt liv som tvåbarnsförälder". Alltså, ärligt nu. Skitkul för er om ni trivs och sådär, men jag är inte ett dugg intresserad utav små familjeliv. Jag vill inte höra, vill inte veta och vill verkligen inte se en massa bilder på bebisar som ser exakt likadana ut. Missförstå mig rätt nu: Jag gillar barn. Men jag gillar gemensanna nämnare mer. 
 

- Bristen på sushi.
Jag är på riktigt BESATT av sushi. No kidding. Och när man bor i en storstad så finns det såååååå många ställen att välja bland, så man blir minsann lite kräsen. Plus att konkurrensen gör att priserna sjunker, vilket min plånbok tackar så innerligt för. Samma mönster finns dock inte hemma i Hälsingland tyvärr - där ställena är få och oftast dyrare än kvalitén. Så givetvis var man på sushihugget direkt när man kom tillbaka ner hit:

 
 
Är man sushibesatt på riktigt när man drömmer om sushi på nätterna? Haha, skadad. 


- Avståndet till affärerna. 
När jag är hem så lär jag mig alltid att planera all handling. Ska man åka någonstans så är det lika bra att handla samtidigt och tänka flera dagar framåt dessutom. Närmaste affär ligger nämligen 1,3 mil bort, så det där med traska ut och spontanhandla något är liksom bortblåst. Inget 7-eleven så långt ögat kan nå!


- Svårare att vara vegetarian. 
Jag äter numera endast fisk i ren "köttväg" någon gång i månaden, men mestadels vegetariskt. Det har kommit succesivt under mitt folkisliv och det har jag nog mycket mina pålästa vänner att tacka för. Enda problemet är väl att det krockar lite med mitt Hälsingeliv tyvärr. Dels så är det brist på vegetariska alternativ typ överallt, men sedan blir folk även så jävla offended om man säger att man väljer att inte äta djur. Jag kan bara ta min kompis Emil som exempel. Nu är ju han i och för sig jägare, men ändå. Det bör ju vara min deal och ingen annans. Typiskt Hälsingland - där alla skjuter en massa älgar och tror att det är så köttindustrin ser ut i stort. Men låt mig säga er en sak: KÖTTINDUSTRIN ÄR TOTALT FUCKED UP!!!

 
Jag på fest hemma hos Emil där underhållningen är att skjuta luftgevär, hahaha. Så himla Hälsingland. Och sen har vi då fröken Lisa i Simpsons som tänker samma sak som jag alltid gör om jag står inför ett val numera. Nu vet ju inte jag hur framtiden ser ut eller om jag tänker äta kött framöver, men just nu avstår jag helst. I värsta fall får jag sitta på en middagsbjudning med min potatis och sallad... Haha, standard.
 

- Ingen Märta. 
Slutligen så känns det väldigt bra att vara tillbaka här i lägenheten med Märta nu. Vi har ju inte bott med varandra särskilt länge, utan bara sen i april. Men hon känns redan som en given del i mitt liv som jag saknade när jag var uppe i Norrland. Så sjukt att jag skrev kontrakt på detta boende utan att ens ha träffat henne, så visar det sig att jag drar värsta jackpotvinsten! Aldrig någonsin har det funkat så bra att bo med en annan person som det det gör nu. 


Och med det sagt så känns det skönt att vara tillbaka i mitt vardagsliv här i Göteborg nu samtidigt som jag kan sakna Hälsingland då och då. Det blev ju trots allt 13-13 här i listan, haha. Man kan väl säga att min personlighet och min syn på livet samt hur jag vill leva det gör att jag passar in bäst i Göteborg just nu. Samtidigt så kommer jag - vare sig jag vill det eller inte - alltid att vara en bonnatös uppifrån Norrland. På både gott och ont. Alltid med en stor dos av tacksamhet för det jag hade och för det jag numera har.



Hösten drar in över stan.

Och om våren så talar hon om höst. 

Lasse talade om mig i Linköping i lördags. Jag var givetvis där när han sjöng om min eviga längtan inför hösten. Om min eviga okunskap att kunna njuta av sommaren och vara i nuet. Om min eviga längtan. Snart, snart, snaaaaart.  

Hösten är min, bara min. 

Ååååh, vad jag längtar! Det ser ju dessutom ut att bli en riktigt tjusig höst, hörre'ni. För det första så ska jag börja plugga på universitetet för första gången i mitt liv - MEGAPEPP på den. Sedan så bor jag ju liksom här. I Göte-"fucking"-borg. Samma uppskattning vareviga dag, må ni tro.
 
Träffade min kompis Simon idag för att köpa lite studentlitteratur av honom och den sparveln skulle visst flytta till Umeå för fortsatta studier. Han var lite nedstämd och sa att det minsann blir svårt för någon annan stad att bräcka just Göteborg. Och jag kan verkligen hålla med. Man har liksom blivit lite bortskämd och frågan är ju om jag skulle kunna bo någon annanstans i Sverige än här... Men jag är ju faktiskt kvar här - om man får lov att vara egocentrisk och så, haha.  

Så åter till hösten: Det är en massa roliga saker som händer med vänstern och jag ska kaaaaaanske gå en skrivarkurs beroende på om jag blir antagen eller inte. I måndags var syrran och jag dessutom iväg på en improkurs i teater: en sådan där "prova-på-grej". Och vi blev så pass frälsta att vi väljer att boka in måndagskvällarna ett bra tag framöver. Yeeeeeey. Så spännande. Att gå en teaterkurs har ju funnits med på min bucketlist i evigheternas evighet som det känns.

Sedan så sticker jag snart tillbaka till Dublin en sväng. Tänkte hälsa på Sophia och fira våra födelsedagar med lite Johan Glans in Dublin-town. Jo, ni läste rätt! Skåningen ska nämligen dit och härja och det får vi ju givetvis inte missa. Ser även fram emot lite hederligt gammalt Workmanshäng och en burrito vid bäcken, precis som på den gamla goda tiden... Splash & mushroom gör det igen! ♥

Dessutom så kommer mamma ner hit på besök om typ en vecka. Både jag och syrran är ju stationerade här numera, så det blir en riktig "mamma-dotter-dotter"-helg. Och nu till helgen ska jag på lite kalasande med MAXI-kollegor på fredagen och lördagen är ännu lite oklar. Det kan bli oktoberfest inne i stan (ölstrupen drar liksom ditåt) eller så blir det häng uppe på Oceanen som ska ha sin första höstspelning. Men det är det som är så himla skönt med att jag lever mer spontant nu. Jag behöver liksom inte spika grejer flera veckor innan som det ofta var hemma i Bollnäs.

Och på tal om hösten får vi ju inte glömma det bästa av allt: ALLA KENTSPELNINGAR!!! Jag var ju i Linköping nu i lördags för att se Lasse i hemstaden sin. Och visst var det maffigt att befinna sig mitt i lyriken på något vis, men mina tankar vandrade ändå iväg till när Kent gästar samma stad om typ en månad. Jag är självklart där även då med mina Bråvallabruds.

Bandet i mitt hjärta släpper ju även sina fyra sista låtar nu den 16:e september. Förvänta er ett gråtparty utan dess like på snapchat.

Jo, men det här med snapchat och det... Gick igenom mitt arkiv där och insåg att jag varit en riktig hejare på den appen nu i sommar. Något jag däremot varit betydligt sämre på är den här bloggen. Tänkte därför att jag skulle slänga ihop lite monsterinlägg med samtliga sommarbilder, men ni vet ju hur det är med det där. Jag tar mig alltid vatten över huvudet och det slutar med att det blir för maffigt och jag ger upp... Haha.

Nåväl. Det kanske kommer en massa sommarbilder framöver - kanske inte. Nu måste jag hur som helst pausa i alla bilduppladdningar här, för imorgon väntar häng med min favorit-Julio. Vi ska göra IKEA och snacka goja om alla boys. På kvällen blir det förmodligen även skärgården på någon liten dejt, så jag behöver min skönhetssömn så att säga... 

Slutligen: apropå sommar, apropå bilder och apropå Julio så får inlägget avslutas med denna sköning från när vi hade bakishäng i Majorna någon gång i juli månad:
 



Jag var slut när du hittade mig i GBG-regn.

Och det enda jag riktigt hör nuförtiden,
är en vind som blåser genom staden.
Och fast turisterna är borta går jag nästan aldrig ut.

Så jag väntar tills imorgon bitti.
Det är den tiden jag gillar bäst.

Då ska jag ta en promenad i parken. 

 



Tisdag och to-do:s.

Hallå kattungar! (Snott från Kulturens ABC, but I love them so...)

Här sitter jag i köket med en stor kopp kaffe och försöker ta tag i mitt liv. Är ledig idag och därför har jag en sådan där gigantisk to do-list, ni vet... Att man alltid gör så mot sig själv. Nåväl. Är ändå så himla pepp på den här dagen, på den här helgen som kommer och ah - livet i allmänhet.

Ingen i Göteborgsområdet kan ju ha undgått att det är Way out west i helgen. Och vet ni vad? NOT ME EITHER, för jag ska fucking dit!!!

Så pepp nu. En spännande festival med en massa bra musik och en massa gött folk. Redan imorgon kommer mina loveheads Vicky och Soheila från Umeå ner hit för att krascha hemma hos mig över helgen. Och dra mig baklänges hur fint vi kommer att få det. TAGGA DUBLINREUNION OCH TAGGA SIA! 

Hela line-up:en hittar ni HÄR.

Såg dessutom att Håkan ska släppa sina biljetter till några vinterspelningar nu på lördag, så om man har tur kanske man även kommer över dem. Huuuuur nice vore inte det? Och vilket konsertår det skulle bli för mig i så fall:

- Håkan på Ullevi
- Bruce Springsteeen (fucking BOSSEN!) på Ullevi
- Way out west med band som bland annat The Libertines och Morrissey (!) plus min älskade SIA
- Winnerbäck i hemstaden Linköping
- Kent-konserter i Linköping, Göteborg och slutligen Stockholm
- Håkan i Göteborg ännu en gång
 
Ja, jag säger då det... Sicket liv man lever!

Nu: åter till kaffekoppen och vardag. Det är fortfarande tisdag och jag har saker att göra. Men inte mig emot. Det påminner mig om vardagshösten som jag by the way längtar ihjäl mig efter.
 
GÖTEBORGS UNIVERSITET - I'M COMING FOR YOOOOOU!

Livet för stunden.



Fri till slut.

Det är alltid en lättnadskänsla som smyger sig på när tåget börjar närma sig Göteborg.

Och så har det nog varit i alla tider. Ändå från mitt första besök när jag var blott femton år och dödsförälskad i det som jag på den tiden kallade "Håkan-staden". Samma sak under alla galna festresor ner till västkusten genom åren. Och nu slutligen - när jag bor och lever där. 

Samma känsla. Samma lättnad. Samma kärlek. 

Jag hör hemma där nu.


 
Veckan i Hälsingland har varit tjusig, även om den verkligen swischade förbi i raketfart. Jag hade ju ändå hoppats på att ha mer tid ute i skogen eller kanske vara mer kreativ. Därför hade jag packat med en full uppsättning av anteckningsblock i min redan tunga packning, men det blev inte sådär överdrivet många verk.

Det jag däremot blev väldigt rik på var anteckningar i mobilen. Ni vet den där när man får en känsla eller en fras som attackerar en när man är mitt uppe i något annat - och för att inte glömma bort den i allt virrvarr så får den bli uppskriven i mobilanteckningarna så länge. 

Jag har mycket sånt. 
 


Tio dagar kan kännas långt på förhand, men väl inne i det så får jag typ panik över allt jag inte hinner med. Eller okej, nu överdriver jag - så farligt var det inte. Ärligt talat så lyckades jag klämma in en hel del häng med familjen + mormor och farmor förstås, catch-up och äventyr med vänner, dejt i Gävle, pokémonjakt i Söderhamn, reuinion med goa Dublinbrudar, fikastunder, kvällsbad, dela säng med Kentabus, promenera i urskogen, jobba på travet och en massa fint.

En del av mig vill bara tillbaka snart igen. Hinna med allt jag inte hann med nu och träffa alla gamla vänner som jag inte hann träffa nu. Samtidigt så vill jag hänga i Göteborg för all framtid och jag får ju typ ångest så fort jag tänker på att jag ska lämna mitt underbara Andralång.

Ja, jag vet. Jag lever i världens lyx och det var jag ju inne på redan under tågresan upp förra veckan. Det är en lyx att känna sig "hemma" på flera ställen och det är verkligen en lyx att inte känna att man längre flyr. Speciellt om det är den känslan man haft mer eller mindre i hela sitt liv. Åtminstone från tonåren och uppåt.

Och vet ni vad jag gjorde nu då? Jo, jag har proppat resväskan ännu mer knökfull med en massa gamla dagböcker. Jag har ju kladdat ner en massa pladder på papper sedan jag var runt nio basst och framåt. Jag hittade även en pärm med utskrivna blogginlägg från min första blogg som jag härjade loss på runt 2007. Det blir typ skrattfest slash terapi all the way av att gå igenom dessa gamla verk. 

Ska grotta in mig rejält och förhoppningsvis se en utveckling.
Alltid utveckling. 

 
Spotify spelar upp "Get free" och jag tänker tillbaka på att det är nästan exakt ett år sedan jag satt på ett liknande tåg mot liknande slutdestination. Då skulle jag ut till Kungälv och hade åter en gång packat för livet ut som det kändes.

Jag hade haft en blandad sommar hemma i Henninge - sommaren som jag gick runt och kallade just den sista sommaren fast där hemma. Jag var oerhört lättad av att landa där efter mina tunga månader i Skåne, men en gnagande känsla av tristess byggde samtidigt bo i min själ. 

Hela sommaren hade jag ställt in mig på att livet skulle ta fart igen lagom när skolan skulle kicka igång i mitten på augusti, Och jag tänkte att jag fick ta oron när den kom. Och oron satt långt inne den gången, när jag ändå inte var lika orolig för själva resandet eller flyttandet längre. Men den kom på tåget ner. Och den kom med all sin kraft. 

Jag minns att denna låt var en av de som spelades när jag satt där på mitt tågsäte, blickade ut över sommar-Sverige och fick ångest så fort jag såg något som påminde mig om Skånes gula rapsfält som jag drunknat fullständigt i bara några månader tidigare. 

Jag ville inte drunkna igen. Jag ville bara bli fri.



I just wanna dream. 

Jag är en sann drömmare och ibland tar det hårt på mig. Speiellt när verkligheten vill annat. Men ibland är det en ren gudagåva. Som nu - när alla bitar bara har fallit på plats och jag blickar tillbaka på ett år i himlen. På folkislivet i Kungälv som gjorde så mycket mer än att bara plåstra om mitt sargade hjärta. Som också lyfte mig upp till skyarna och lät mig prova mina vingar efter alla år av undran. 

Jag lärde mig att våga.
Jag lärde mig att flyga. 
Jag lärde mig att vara, 
 
- fri som en fågel. 

 



Mooot Henningeskogen!

Kom precis hem från en tågresa från Gävle där jag hade världens sötaste lilla tjej i sätet framför. Hon var kanske tre-fyra år och megagullig. Satt liksom och flörtade med mig genom sätena och sträckte ut handen och ville connecta. I just löööööv it.

Har kommit in i en sådan fas i livet att jag bara älskar ungar just nu. Och de dras verkligen till mig också. Syrran är på mig om att jag borde söka jobb på ett dagis eller något för att stilla mitt begär. Det räcker inte längre med att jag får hålla i alla barnevent på Maxi helt enkelt - I NEED MORE!

Och nej, jag tänker inte skaffa egna kottar. Det är inte mina instinkter som kickar in (eller jo, kanske...) men jag tänker inte bli ännu en av alla mammor. Inget fel på deras val och så, men det matchar verkligen inte det liv jag vill leva just nu. Slirarlivet i en av Sveriges största städer och en maffig studenthöst i sikte. En massa äventyrliga resor, ostabila veckor och vääääääldigt mycket egentid inklämt däremellan.

Näe, inga barn i mina kalkyler. Har ju inte ens plats med en pojkvän i mitt liv liksom. Siktar fortfarande på att bli en crazy cat-lady om det fortsätter på denna bana och jag inte helt plötsligt tvärvänder och vill leva Svenssonliv. Men som det ser ut just nu så ser jag inget radhus eller Volvo i sikte i alla fall och tur är nog det...

Apropå tåg och ungar så träffade jag även en sjukt go tjej och hennes mamma i lördags när jag var på väg hit upp. Jag hade tagit mig ända till Gävle central och skulle få vänta i en och en halv timme (ja, kära göteborgare - ni läste faktiskt rätt!) på nästa tåg. Så vad gör man inte då, annat än att bonda med de på bänken bredvid en? En überskön mamma som var social som få plus en dotter på sju basst som hade ett mjukisdjur vid namn gosse-Bosse. Man bara måste ju älska dem. Åååååh, blir så varm när jag tänker på hur goa de var tillsammans och mot mig.

Sprang även ihop med ett stort gäng som liksom jag hade rest ända från Göteborg där på morgonen. Vissa var på besök från Texas och hur trevliga som helst. Alltså, jag tror inte att ni förstår hur mycket jag ÄLSKAR att åka tåg. Alltid träffar man någon intressant människa. Om inte så får man en massa kvaltetstid med musik, podcast, böcker, tid att svara på långa meddelanden, TÄNKA. Ja, jag ser verkligen mina långa tågresor som så himla dyrbar och fin tid. Jag bara njuter. 

Sen är det ju rätt härligt att komma fram också. Som i lördags när jag landade hemma i Henninge, käkade middag med la familia på altanen, drog till Edsbyn och kastade frisbees med grabbarna grus (brorsan, kusinen och Danniboooy), våldgästade en vilsen Emil Bergh, drar en pizza i Bollnäs, kvällsbadar i Långbo och simmar ut till hopptornet och stojar runt som när vi var små och rundar sedan av hela kalaset med kortspel i köket med mamma & pappa och lite groggar. 

Ja, Hälsingland is treating me alright som ni kan se. Inatt spenderade jag i och för sig lite tid i Gävle, men det var fint det med. En "dejt" eller vad man ska kalla det med en gammal goding där vi jagade pokémons, spelade boule (hej pensionärsvarning!), drack öl och tjötade på. Att träffas sådär löst några gånger per år när jag är hemma här är helt i min smak känner jag. Det känns tryggt och mysigt, men aldrig kvävande. 

Näe, nu ska jag pallra mig iväg på en gosig skogspromenad. Har laddat upp mobilen så att jag har plats för alla mina favoriter i form av Lasse, Håkan och Kent. Tror att det här blir en riktigt bra onsdagsdejt ärligt talat.

Och jag veeeeet att min kära Persson från Packet lirar på Långnäsparken ikväll, men den här hemresan ska verkligen handla om att vara här och nu. Befinna mig så mycket jag kan här i Henninge och naturen och mindre ute i krogsammanhang. Det har jag ändå så det räcker och blir över nere på min gata där i Göteborg om man säger...

Näe, nu lyder jag syrrans råd och bara tar det lugnt i min lilla Henningebubbla. Det är ju trots allt detta som jag saknat mest där nere i "beeeeetong-city-neonan"... Haha. /lill-Svenne 

Bild från förra sommaren, alldeles innan jag skulle flytta till Kungälv och när jag försökte andas in det sista av min förtrollade Henningeskog.



Hem till Hälsingland.

Stockholm - min tågbytarstad. 
Vi möts igen på ett inre snack, över sisådär femtio minuter. 
Du skänker mig alltid minnen och reflektioner.

Det är så jag känner dig och det är alldeles lagom. 
 
-

Tågen rullar åter mot Norrlandet och det känns faktiskt riktigt okej. Varken superbra eller superdåligt - bara bra liksom. Jag minns hur lättande tågresorna hem var förra våren när jag vantrivdes i Skåne, för då var Hälsingland det bästa jag visste. Och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att åka hem i höstas, för då var Kungälv det bästa jag visste. 

Nu bor jag slutligen i min älskade favoritstad Göteborg (på tiden, right!?) och jag lever för första gången på länge utan deadline. Egentligen vill jag ju vara där i mitt hjärta forever and ever, men det känns heller inte läskigt med en hemresa då och då. Eller en resa till Irland eller Skottland för äventyrets skull. För jag vet att mitt "vanliga" liv fortsätter sen när jag kommer tillbaka. 

I Kungälv var det som att jag levde lite på kredit, då jag hela tiden var medveten om att skolan endast pågick under en begränsad tid. Och när jag då åkte hem till Bollnäs för att jobba på travet eller exempelvis ha praktik, så kändes det som att jag snodde dagar från mitt underbara folkiskonto. För fasiken vad dyrbart det kontot var! Och åt den motsatta riktningen med Skåne då när jag ville fly hem exakt hela tiden, som ni ju vet vid detta lag... 

Denna sommar känns det däremot inte som att jag flyr hem till tryggheten i panik som jag gjorde förra sommaren, för min trygghet ligger numera placerad på Andra långgatan 33. Men jag är ledig från jobbet på Maxi i hela nio dagar och jag vet inte när jag senast hade nio dagar ledigt. 2013, kanske? Om ens det. Det har ju alltid varit jobb eller plugg de senaste åren och det här med semester har jag knappt kunnat drömma om. 

I och för sig så blir jag ju inte helt ledig i Hälsingland heller, för om blott en vecka ska jag faktiskt checka in på Bollnästravet och räkna lite kosing på sommar-V75:an. Men det ska snarare bli så himla, himla roligt att träffa alla älskade dårar på det haket igen så det känns faktiskt inte så jobbigt. SÅ PEPP!

Så ja, där har ni väl främsta anledningen till att jag åker hem. Uffeboy (bossen!) har fortfarande pli på mig över halva landet eller något, haha. Sen så ser jag väl också fram emot att träffa familjen, mitt kära kattskrälle KENTABOIII, vandra runt i skogen och njuta av sommar-Henninge, träffa en drös polers och ett gäng gamla crushar som bor där hemma i trakterna. 

Gottar mig som satan just nu i tanken på att lägga mig uppe på pappas höskulle ovanför stallet och bara borra ner mig i allt nyintaget hö och andas in barndomen som var en stor Bullerbydröm. Jag vill traska upp till ett berg med min skrivbok, blicka ut över naturen och försöka gestalta livet as I know it i form av en dikt. Nattbada naken och slingra runt i en bil i sommarnatten med full volym i högtalarna. 

Ja, det är faktiskt rätt mysigt att befinna sig i Hälsingland den här tiden på året nu när jag tänker efter. Jag har haft ett gäng grymma barndomssomrar där och jag blir alltid lika nostalgisk runt den här tiden i juli varje år. Det är dessutom då som småstaden Bollnäs lever med alla evenemang som sker. Vad säger ni liksom om Brännbollsyran, Grillnatta och V75 på Trivselbanan? Hahaha. Dör så fina vi är.

Jag ska säga det rakt ut: Jag älskar faktiskt att vända hem till mysiga Hälsingland då och då. Och aldrig kunde väl den krönika jag skrev till lokalblaskan Ljusnan i höstas sitta mer perfekt:


 
Wannabe-krönikören.

Älskar det faktum att när jag hälsade på min älskade puff-Emil i våras, så såg jag att han satt upp detta tidningsklipp på sitt kylskåp bland alla familjefoton och viktiga prylar. Alltså, huuuuuuur go!? Hälsingland har allt några av mina käraste guldkorn i sin ägo. Och även stora delar av mig själv. 
 

Hörde att vissa hade problem med att läsa texten på bilden, så slänger in den här nedanför också: 

"Det är måndag morgon, jag närmar mig busshållsplatsen och jag är i full färd med att ta upp hörlurarna när jag hör en oväntad hälsning. Jag tittar upp och möter en främlings blick. Jag vacklar osäkert med blicken och mumlar fram något halvdåligt hej tillbaka.

Det här med att vara på besök i hemstaden är ett spännande projekt. Jag bor sedan en tid tillbaka nere i Göteborg och delar många bussresor med människor till höger och vänster. Vi har däremot alla en sak gemensamt: vi söker inte ögonkontakt. Vi sköter alla vårt med våra effektiva skygglappar.

Jag minns bussresorna när jag var 16. Tiden då jag och linje 70 spenderade mycket kvalitetstid tillsammans. Tiden då musiken i mina hörlurar viskade förföriskt om storstadspuls och hyllningar till det anonyma livet. Tiden då jag vandrade runt i Torsbergsgymnasiets korridorer och tänkte att det måste finnas mer än bara småstadsliv.

Snacket gick om att det var fegt att bli kvar i den lilla staden. Att man saknade ambitioner om man stannade hemma och lekte mamma-pappa-barn. Jag fick höra att utvecklingen ofta stod still i landskapet där alla känner alla.

Nio år senare är jag 25 och bor äntligen i mina drömmars stad Göteborg. Jag har tagit mig bort från småstadens lunk och kommit in i storstadsrytmen. Jag känner hur mitt hjärta klappar starkare på en överfylld spårvagn än på en ensam bilresa längs riksväg 272. Så ja, jag hör nog hemma på västkusten just nu. Och ja, jag skulle nog kalla mig själv nöjd just nu.

Men jag skäms när jag kommer hem hit och känner mig stolt över att jag faktiskt har tagit mig härifrån. För vem är det egentligen som jag fortsätter att tävla mot? Ni som stannade kvar och som egentligen redan då var det jag blivit först nu - nöjd?

Tron på att alla innerst inne skulle drömma om den stora staden är bara något som dagens populärkultur har bankat in i mitt huvud. Det finns en glammig Hollywoodstory i alla hemvändarhelger och klassfester där du ska jämföras med gamla skolkamrater och klyschigt nog "ta revansch". Lyckan mäts i hur berest du är, hur högt du klättrat på karriärsstegen och hur snyggt du speglas i skyltfönstret.

Men att jobba med jämförelser på detta vis gör dock att livet tappar lite av sitt värde. Och kanske inser även jag det en vacker dag. När jag slutar fila på försvarstal till varför jag blev kvar så länge här ute på landet. När jag inte längre stoppar in hörlurarna för att undvika kallprat i väntan på bussen. När jag kan se tryggheten i hur en hel bygd sluter upp för varandra när det verkligen gäller.

När jag till slut kan se hela bilden. Och vuxit ur mina skygglappar."




Universitetet nästa!

Tjenare folket!

Det här med livet och så, visst är det väl fantastiskt? Jag är inne i något konstigt lyckorus just nu där jag inte riktigt vet vad som händer. Det är inte så att jag spricker av lycka i mitt vardagslunk eller så, men det är ett långvarigt rus som liksom stannar inom mig på något vis. Det känns stabilt. Det känns fint. 

Som varje dag när jag sitter på spårvagnen hem och inser att jag bor här. Jag bor verkligen just här, i Göteborgs hjärta, och allting rullar liksom bara på. Allt känns spontant, härligt, okrystat, chill. Allt känns möjligt. Allt känns som det jag alltid har drömt om - plus lite till. 

Ja, jag nyper mig i armen typ varje dag. Jag är så himla, himla kär i den här staden. Det har till och med gått så långt nu att jag saknar ord ibland. Jag bara glider med. 

Idag kom beskedet om att jag är antagen till en sociologikurs som jag sökte inför höstterminen. Jag är ju egentligen inne på att plugga till lärare framöver, men tänkte doppa tån lite granna i universitetspoolen innan jag slänger mig i helt och hållet. Jag är ju inne på gymnasielärare och det är ju en hel del år där i skolbänken, så det känns lite maffigt att kasta mig in på det direkt efter folkisplugget och allt. Och sociologi känns dessutom såååå himla spännande och något jag kanske till och med väljer att vidareutbilda mig inom om allt känns rätt. 

Det bästa av allt är hur som helst att jag ska få leva studentliv här i min älskade stad Göteborg. Dream come true. ♥

Var ute och firade ikväll på den nya ciderbaren här på gatan min, då jag mötte upp syrran och hennes klasskompisar som hon pluggat med förra våren. Och tänka sig att jag snart kommer att ha en egen liten klass att spendera hösten här i Göteborg med. Gaaaaaahhhhhh!!!! Fan vilket flyt jag har i livet nu, känner jag...

Kvällens Elin hemma på rummet på Andra-"fucking"-långgatan i väntan på syrran. Och näe, jag har fortfarande svårt att ta in att jag bor här. Speciellt när alla locals hela tiden påpekar för mig hur sjukt coolt det faktiskt är. 

Märta (min kära roomie) drog precis hem lite peeps för efterfest och jag är sååååå sugen på att joina, men jag måste vara tråkig nog att sova eftersom att min vagn går till jobbet runt 4 på morgonen. Ja, jag vet - det är helt okristligt tidigt och särskilt för en nattmänniska som mig... *tycker synd om mig själv här*

Å andra sidan så är det ju bara tisdagskväll, så ni där hemma i Hälsingland funderar nog om det ens går att festa då. Men låt mig då säga följande - i Göteborg är det fest exakt varje dag. Och det är därför jag som sagt älskar denna stad. Jag har äntligen hittat hem som sagt.



Efter tusen mil av räls och hundra flygtimmar på flykt.

Jag var beroende av sätten som jag gjorde fel förut.
Jag är på avgiftning och hoppas på ett lyckligare slut. 
 
Jag vet du skrattar när du hör alltsammans,
när jag berättar hur det går. 
Jag ser tillbaka nu och medger: det har vart ett märkligt år!

Jag ville visa att jag kunde, 
behövde komma bort ett tag.
Jag samlar fotsteg mellan husfasader. 
En tillflyktsplats för de som vill.
 
Som om jag levt här någon gång - i något tidigare liv. 



Millas sång - Eddie Lövholm Eriksson 



Elin x 2.

Elin är på väg hit. 
Elin är på väg hit. 
Elin är på väg hit. 

ELIN ÄR PÅ FUCKING VÄG HIT!

Och för en gångs skull så pratar jag inte om mig själv i tredjeperson, utan en verkligt verklig kompis. En andra Elin. Och inte bara vilken Elin som helst, utan THE Elin! 

Min finaste och äldsta vän och den jag delar kanske mest storys med genom tiderna. 

Vi lärde känna varandra när vi började spela handboll i samma lag. Jag var tolv år och förvirrad som få. Hade inte sett så mycket mer än Holmsveden och var faktiskt lite rädd för vad som fanns där ute. Hade inte särskilt mycket vänner och var van att hålla mig på min kant. Visste heller inte hur man skaffade nya vänner och var oerhört blyg och handlingsförlamad när det kom till det här med sociala tillfällen.

Men så träffade jag alltså denna underbara tjej. Hon hade kort, spretigt, lila hår och skrattade typ hela tiden. Hela hon var helt varm och plötsligt så var jag inte så rädd längre. Eller jo, okej - det var jag. Minns att jag skrivit värsta manuset när jag skulle ringa ett samtal till henne en gång. Var typ rädd för att hon skulle ledsna på mig och slänga på luren eller något när hon insåg hur tråkig och tom jag egentligen var. Och redan här kan man ju läsa mellan raderna hur bra vänner jag i vanliga fall hade på den tiden...

Men denna härliga donna, vid namn igelkott90 på lunarstorm (gotta love it!) kom alltså in som en räddande ängel och tog emot mig med öppna armar. Och i hennes famn ligger jag inkravlad än idag. 
 
Hon har varit en pärla genom hela livet som det känns. Vi har alltid haft så satans roligt - genom allt från bandybesatthet och vinhinkande till vuxna kriser och sentimentalt skit. Hon är den jag inte behöver ringa varje dag, men när jag väl får för mig att slå en pling så är allt precis som vanligt likförbannat. Hon är den där trygga punkten. Den där fina vännen. Den där klicken som gör livet finare. 

Och nu kommer hon alltså ner hit. Till mig. Till Göteborg. Hon bör vara framme snart och jag ska åka och möta henne strax så att hon inte virrar bort sig här neråt västkusten. 

Och det passar sig så satans perfekt att jag är ledig i helgen, för jag tog bort min jobbmarkering när min kompis Sara klurade på att komma ner. Jag lockade med Bruce Springsteen och en ölgata nedanför trappen, men den där kvinnan har ju gått och gift sig så den gick ju inte... 

Så tänkte jag ifall jag skulle vara duktig och jobba. Eller åka till Hälsingland eller något, men tågbiljetterna kostade ju skjortan nu i Midsommartider. Men jag la ändå inte till något jobb, för jag tänkte att något måste ju ändå kunna hända. Så händer detta. 

GAAAAAAHHH!!!! Sååååå lycklig. 

Allt är inte spikat och så, men vi ska göra en massa skojsiga saker hade jag tänkt. Eftersom Elin inte är så bevandrad här i Göteborg så blir vi nog turisterna nummer ett med att gå på Liseberg, åka paddan och gå på konsert på Ullevi. Plus en jädra massa festande, för annars vore det ju faktiskt inte Elin x 2. 

Nu måste jag kuta till vagnen, men har förberett en liten härlig bildbomb på oss genom åren so here you go:





 






 
 


 


  
 






  
 


 
 


 
 


 
 


   


 





 


 
 
 



  


 
 



Winnerbäck i Linköping.

Ligger vaken mitt i natten och lyssnar på Winnerbäcks senaste platta. Dööööör. Glömmer typ alltid bort hur pass träffande han faktiskt är. Det finns nog få musiker som kan lyckas pricka in så mycket igenkänning som honom. 
 
Alltså, Kent är ju alltid Kent. Alltid nummer ett. Det kommer ju min hedrande tatuering i höst att bli ett bevis på om inte.

Alltså, KENT. 
♥ Orkar typ inte ens. 

Sedan så har vi ju även en viss Håkan som har trallat sig in i mitt musikhjärta. Och enligt Jocke Berg själv så håller han honom (Håkan alltså) som en bättre låtskrivare än honom själv. Just det vette fan om jag själv kan skriva under på. I min värld är Jockes textskrivande en helt annan dimension. Bortom himlen. Bortom allt.

Nåja. Det jag ville komma till var väl att dessa är mina topp-tre. Listade dem så sent som idag när en tindersnubbe ville höra vad mitt musikhjärta talade för språk. Och jag älskar dem alla på olika vis. 

Men det är något visst med just Winnerbäck som gör att jag alltid kan klistra hans låtar över min vardag. Och jag antar att det är många som känner exakt likadant - just för att det är så himla allmänna texter. Men han gör det så JÄVULSKT vackert. Åh. 

Och fröken här blev ju typ depressed de luxe när jag såg att han skulle gästa Liseberg just den veckan jag är på besök i Hälsingland i sommar - ODDSEN PÅ DET!? Men så ringde min finaste Odlanderspojk igår kväll och vi spikade fast att vi minsann ska se honom i Linköping den 20:e augusti. Så nu blev jag ju helt gaaaaalet pepp på det.

Jag känner väl att jag verkligen vill uppleva Lasse i hans hemstad också, så det kan bli riktigt fint detta. Och särskilt med min fina, fina vän Daniel. Vi har inte träffats på ett bra tag, för livet kom typ emellan. Helt galet hur mycket som har hänt mig de senaste åren nu när jag tänker på det... Jösses. Men han finns alltid kvar där bak i kulisserna och när det kommer till sådana här äventyr så finns det ingen mer given kamrat.
 
LASSE OCH LINKÖPING - låt oss skratta eller gråta och rymma över taken!

Vi två på invigningen av Tele2-Arena: med andra ord inför både Winnerbäck och KENT! ♥ Hysterikväll. Dog lyckodöden.

Vi två innan Winnerbäck i Gävle hösten 2013. 


Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo