Hösten drar in över stan.

Och om våren så talar hon om höst. 

Lasse talade om mig i Linköping i lördags. Jag var givetvis där när han sjöng om min eviga längtan inför hösten. Om min eviga okunskap att kunna njuta av sommaren och vara i nuet. Om min eviga längtan. Snart, snart, snaaaaart.  

Hösten är min, bara min. 

Ååååh, vad jag längtar! Det ser ju dessutom ut att bli en riktigt tjusig höst, hörre'ni. För det första så ska jag börja plugga på universitetet för första gången i mitt liv - MEGAPEPP på den. Sedan så bor jag ju liksom här. I Göte-"fucking"-borg. Samma uppskattning vareviga dag, må ni tro.
 
Träffade min kompis Simon idag för att köpa lite studentlitteratur av honom och den sparveln skulle visst flytta till Umeå för fortsatta studier. Han var lite nedstämd och sa att det minsann blir svårt för någon annan stad att bräcka just Göteborg. Och jag kan verkligen hålla med. Man har liksom blivit lite bortskämd och frågan är ju om jag skulle kunna bo någon annanstans i Sverige än här... Men jag är ju faktiskt kvar här - om man får lov att vara egocentrisk och så, haha.  

Så åter till hösten: Det är en massa roliga saker som händer med vänstern och jag ska kaaaaaanske gå en skrivarkurs beroende på om jag blir antagen eller inte. I måndags var syrran och jag dessutom iväg på en improkurs i teater: en sådan där "prova-på-grej". Och vi blev så pass frälsta att vi väljer att boka in måndagskvällarna ett bra tag framöver. Yeeeeeey. Så spännande. Att gå en teaterkurs har ju funnits med på min bucketlist i evigheternas evighet som det känns.

Sedan så sticker jag snart tillbaka till Dublin en sväng. Tänkte hälsa på Sophia och fira våra födelsedagar med lite Johan Glans in Dublin-town. Jo, ni läste rätt! Skåningen ska nämligen dit och härja och det får vi ju givetvis inte missa. Ser även fram emot lite hederligt gammalt Workmanshäng och en burrito vid bäcken, precis som på den gamla goda tiden... Splash & mushroom gör det igen! ♥

Dessutom så kommer mamma ner hit på besök om typ en vecka. Både jag och syrran är ju stationerade här numera, så det blir en riktig "mamma-dotter-dotter"-helg. Och nu till helgen ska jag på lite kalasande med MAXI-kollegor på fredagen och lördagen är ännu lite oklar. Det kan bli oktoberfest inne i stan (ölstrupen drar liksom ditåt) eller så blir det häng uppe på Oceanen som ska ha sin första höstspelning. Men det är det som är så himla skönt med att jag lever mer spontant nu. Jag behöver liksom inte spika grejer flera veckor innan som det ofta var hemma i Bollnäs.

Och på tal om hösten får vi ju inte glömma det bästa av allt: ALLA KENTSPELNINGAR!!! Jag var ju i Linköping nu i lördags för att se Lasse i hemstaden sin. Och visst var det maffigt att befinna sig mitt i lyriken på något vis, men mina tankar vandrade ändå iväg till när Kent gästar samma stad om typ en månad. Jag är självklart där även då med mina Bråvallabruds.

Bandet i mitt hjärta släpper ju även sina fyra sista låtar nu den 16:e september. Förvänta er ett gråtparty utan dess like på snapchat.

Jo, men det här med snapchat och det... Gick igenom mitt arkiv där och insåg att jag varit en riktig hejare på den appen nu i sommar. Något jag däremot varit betydligt sämre på är den här bloggen. Tänkte därför att jag skulle slänga ihop lite monsterinlägg med samtliga sommarbilder, men ni vet ju hur det är med det där. Jag tar mig alltid vatten över huvudet och det slutar med att det blir för maffigt och jag ger upp... Haha.

Nåväl. Det kanske kommer en massa sommarbilder framöver - kanske inte. Nu måste jag hur som helst pausa i alla bilduppladdningar här, för imorgon väntar häng med min favorit-Julio. Vi ska göra IKEA och snacka goja om alla boys. På kvällen blir det förmodligen även skärgården på någon liten dejt, så jag behöver min skönhetssömn så att säga... 

Slutligen: apropå sommar, apropå bilder och apropå Julio så får inlägget avslutas med denna sköning från när vi hade bakishäng i Majorna någon gång i juli månad:
 



Jag var slut när du hittade mig i GBG-regn.

Och det enda jag riktigt hör nuförtiden,
är en vind som blåser genom staden.
Och fast turisterna är borta går jag nästan aldrig ut.

Så jag väntar tills imorgon bitti.
Det är den tiden jag gillar bäst.

Då ska jag ta en promenad i parken. 

 



Tisdag och to-do:s.

Hallå kattungar! (Snott från Kulturens ABC, but I love them so...)

Här sitter jag i köket med en stor kopp kaffe och försöker ta tag i mitt liv. Är ledig idag och därför har jag en sådan där gigantisk to do-list, ni vet... Att man alltid gör så mot sig själv. Nåväl. Är ändå så himla pepp på den här dagen, på den här helgen som kommer och ah - livet i allmänhet.

Ingen i Göteborgsområdet kan ju ha undgått att det är Way out west i helgen. Och vet ni vad? NOT ME EITHER, för jag ska fucking dit!!!

Så pepp nu. En spännande festival med en massa bra musik och en massa gött folk. Redan imorgon kommer mina loveheads Vicky och Soheila från Umeå ner hit för att krascha hemma hos mig över helgen. Och dra mig baklänges hur fint vi kommer att få det. TAGGA DUBLINREUNION OCH TAGGA SIA! 

Hela line-up:en hittar ni HÄR.

Såg dessutom att Håkan ska släppa sina biljetter till några vinterspelningar nu på lördag, så om man har tur kanske man även kommer över dem. Huuuuur nice vore inte det? Och vilket konsertår det skulle bli för mig i så fall:

- Håkan på Ullevi
- Bruce Springsteeen (fucking BOSSEN!) på Ullevi
- Way out west med band som bland annat The Libertines och Morrissey (!) plus min älskade SIA
- Winnerbäck i hemstaden Linköping
- Kent-konserter i Linköping, Göteborg och slutligen Stockholm
- Håkan i Göteborg ännu en gång
 
Ja, jag säger då det... Sicket liv man lever!

Nu: åter till kaffekoppen och vardag. Det är fortfarande tisdag och jag har saker att göra. Men inte mig emot. Det påminner mig om vardagshösten som jag by the way längtar ihjäl mig efter.
 
GÖTEBORGS UNIVERSITET - I'M COMING FOR YOOOOOU!

Livet för stunden.



Fri till slut.

Det är alltid en lättnadskänsla som smyger sig på när tåget börjar närma sig Göteborg.

Och så har det nog varit i alla tider. Ändå från mitt första besök när jag var blott femton år och dödsförälskad i det som jag på den tiden kallade "Håkan-staden". Samma sak under alla galna festresor ner till västkusten genom åren. Och nu slutligen - när jag bor och lever där. 

Samma känsla. Samma lättnad. Samma kärlek. 

Jag hör hemma där nu.


 
Veckan i Hälsingland har varit tjusig, även om den verkligen swischade förbi i raketfart. Jag hade ju ändå hoppats på att ha mer tid ute i skogen eller kanske vara mer kreativ. Därför hade jag packat med en full uppsättning av anteckningsblock i min redan tunga packning, men det blev inte sådär överdrivet många verk.

Det jag däremot blev väldigt rik på var anteckningar i mobilen. Ni vet den där när man får en känsla eller en fras som attackerar en när man är mitt uppe i något annat - och för att inte glömma bort den i allt virrvarr så får den bli uppskriven i mobilanteckningarna så länge. 

Jag har mycket sånt. 
 


Tio dagar kan kännas långt på förhand, men väl inne i det så får jag typ panik över allt jag inte hinner med. Eller okej, nu överdriver jag - så farligt var det inte. Ärligt talat så lyckades jag klämma in en hel del häng med familjen + mormor och farmor förstås, catch-up och äventyr med vänner, dejt i Gävle, pokémonjakt i Söderhamn, reuinion med goa Dublinbrudar, fikastunder, kvällsbad, dela säng med Kentabus, promenera i urskogen, jobba på travet och en massa fint.

En del av mig vill bara tillbaka snart igen. Hinna med allt jag inte hann med nu och träffa alla gamla vänner som jag inte hann träffa nu. Samtidigt så vill jag hänga i Göteborg för all framtid och jag får ju typ ångest så fort jag tänker på att jag ska lämna mitt underbara Andralång.

Ja, jag vet. Jag lever i världens lyx och det var jag ju inne på redan under tågresan upp förra veckan. Det är en lyx att känna sig "hemma" på flera ställen och det är verkligen en lyx att inte känna att man längre flyr. Speciellt om det är den känslan man haft mer eller mindre i hela sitt liv. Åtminstone från tonåren och uppåt.

Och vet ni vad jag gjorde nu då? Jo, jag har proppat resväskan ännu mer knökfull med en massa gamla dagböcker. Jag har ju kladdat ner en massa pladder på papper sedan jag var runt nio basst och framåt. Jag hittade även en pärm med utskrivna blogginlägg från min första blogg som jag härjade loss på runt 2007. Det blir typ skrattfest slash terapi all the way av att gå igenom dessa gamla verk. 

Ska grotta in mig rejält och förhoppningsvis se en utveckling.
Alltid utveckling. 

 
Spotify spelar upp "Get free" och jag tänker tillbaka på att det är nästan exakt ett år sedan jag satt på ett liknande tåg mot liknande slutdestination. Då skulle jag ut till Kungälv och hade åter en gång packat för livet ut som det kändes.

Jag hade haft en blandad sommar hemma i Henninge - sommaren som jag gick runt och kallade just den sista sommaren fast där hemma. Jag var oerhört lättad av att landa där efter mina tunga månader i Skåne, men en gnagande känsla av tristess byggde samtidigt bo i min själ. 

Hela sommaren hade jag ställt in mig på att livet skulle ta fart igen lagom när skolan skulle kicka igång i mitten på augusti, Och jag tänkte att jag fick ta oron när den kom. Och oron satt långt inne den gången, när jag ändå inte var lika orolig för själva resandet eller flyttandet längre. Men den kom på tåget ner. Och den kom med all sin kraft. 

Jag minns att denna låt var en av de som spelades när jag satt där på mitt tågsäte, blickade ut över sommar-Sverige och fick ångest så fort jag såg något som påminde mig om Skånes gula rapsfält som jag drunknat fullständigt i bara några månader tidigare. 

Jag ville inte drunkna igen. Jag ville bara bli fri.



I just wanna dream. 

Jag är en sann drömmare och ibland tar det hårt på mig. Speiellt när verkligheten vill annat. Men ibland är det en ren gudagåva. Som nu - när alla bitar bara har fallit på plats och jag blickar tillbaka på ett år i himlen. På folkislivet i Kungälv som gjorde så mycket mer än att bara plåstra om mitt sargade hjärta. Som också lyfte mig upp till skyarna och lät mig prova mina vingar efter alla år av undran. 

Jag lärde mig att våga.
Jag lärde mig att flyga. 
Jag lärde mig att vara, 
 
- fri som en fågel. 

 



Mooot Henningeskogen!

Kom precis hem från en tågresa från Gävle där jag hade världens sötaste lilla tjej i sätet framför. Hon var kanske tre-fyra år och megagullig. Satt liksom och flörtade med mig genom sätena och sträckte ut handen och ville connecta. I just löööööv it.

Har kommit in i en sådan fas i livet att jag bara älskar ungar just nu. Och de dras verkligen till mig också. Syrran är på mig om att jag borde söka jobb på ett dagis eller något för att stilla mitt begär. Det räcker inte längre med att jag får hålla i alla barnevent på Maxi helt enkelt - I NEED MORE!

Och nej, jag tänker inte skaffa egna kottar. Det är inte mina instinkter som kickar in (eller jo, kanske...) men jag tänker inte bli ännu en av alla mammor. Inget fel på deras val och så, men det matchar verkligen inte det liv jag vill leva just nu. Slirarlivet i en av Sveriges största städer och en maffig studenthöst i sikte. En massa äventyrliga resor, ostabila veckor och vääääääldigt mycket egentid inklämt däremellan.

Näe, inga barn i mina kalkyler. Har ju inte ens plats med en pojkvän i mitt liv liksom. Siktar fortfarande på att bli en crazy cat-lady om det fortsätter på denna bana och jag inte helt plötsligt tvärvänder och vill leva Svenssonliv. Men som det ser ut just nu så ser jag inget radhus eller Volvo i sikte i alla fall och tur är nog det...

Apropå tåg och ungar så träffade jag även en sjukt go tjej och hennes mamma i lördags när jag var på väg hit upp. Jag hade tagit mig ända till Gävle central och skulle få vänta i en och en halv timme (ja, kära göteborgare - ni läste faktiskt rätt!) på nästa tåg. Så vad gör man inte då, annat än att bonda med de på bänken bredvid en? En überskön mamma som var social som få plus en dotter på sju basst som hade ett mjukisdjur vid namn gosse-Bosse. Man bara måste ju älska dem. Åååååh, blir så varm när jag tänker på hur goa de var tillsammans och mot mig.

Sprang även ihop med ett stort gäng som liksom jag hade rest ända från Göteborg där på morgonen. Vissa var på besök från Texas och hur trevliga som helst. Alltså, jag tror inte att ni förstår hur mycket jag ÄLSKAR att åka tåg. Alltid träffar man någon intressant människa. Om inte så får man en massa kvaltetstid med musik, podcast, böcker, tid att svara på långa meddelanden, TÄNKA. Ja, jag ser verkligen mina långa tågresor som så himla dyrbar och fin tid. Jag bara njuter. 

Sen är det ju rätt härligt att komma fram också. Som i lördags när jag landade hemma i Henninge, käkade middag med la familia på altanen, drog till Edsbyn och kastade frisbees med grabbarna grus (brorsan, kusinen och Danniboooy), våldgästade en vilsen Emil Bergh, drar en pizza i Bollnäs, kvällsbadar i Långbo och simmar ut till hopptornet och stojar runt som när vi var små och rundar sedan av hela kalaset med kortspel i köket med mamma & pappa och lite groggar. 

Ja, Hälsingland is treating me alright som ni kan se. Inatt spenderade jag i och för sig lite tid i Gävle, men det var fint det med. En "dejt" eller vad man ska kalla det med en gammal goding där vi jagade pokémons, spelade boule (hej pensionärsvarning!), drack öl och tjötade på. Att träffas sådär löst några gånger per år när jag är hemma här är helt i min smak känner jag. Det känns tryggt och mysigt, men aldrig kvävande. 

Näe, nu ska jag pallra mig iväg på en gosig skogspromenad. Har laddat upp mobilen så att jag har plats för alla mina favoriter i form av Lasse, Håkan och Kent. Tror att det här blir en riktigt bra onsdagsdejt ärligt talat.

Och jag veeeeet att min kära Persson från Packet lirar på Långnäsparken ikväll, men den här hemresan ska verkligen handla om att vara här och nu. Befinna mig så mycket jag kan här i Henninge och naturen och mindre ute i krogsammanhang. Det har jag ändå så det räcker och blir över nere på min gata där i Göteborg om man säger...

Näe, nu lyder jag syrrans råd och bara tar det lugnt i min lilla Henningebubbla. Det är ju trots allt detta som jag saknat mest där nere i "beeeeetong-city-neonan"... Haha. /lill-Svenne 

Bild från förra sommaren, alldeles innan jag skulle flytta till Kungälv och när jag försökte andas in det sista av min förtrollade Henningeskog.



Hem till Hälsingland.

Stockholm - min tågbytarstad. 
Vi möts igen på ett inre snack, över sisådär femtio minuter. 
Du skänker mig alltid minnen och reflektioner.

Det är så jag känner dig och det är alldeles lagom. 
 
-

Tågen rullar åter mot Norrlandet och det känns faktiskt riktigt okej. Varken superbra eller superdåligt - bara bra liksom. Jag minns hur lättande tågresorna hem var förra våren när jag vantrivdes i Skåne, för då var Hälsingland det bästa jag visste. Och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var att åka hem i höstas, för då var Kungälv det bästa jag visste. 

Nu bor jag slutligen i min älskade favoritstad Göteborg (på tiden, right!?) och jag lever för första gången på länge utan deadline. Egentligen vill jag ju vara där i mitt hjärta forever and ever, men det känns heller inte läskigt med en hemresa då och då. Eller en resa till Irland eller Skottland för äventyrets skull. För jag vet att mitt "vanliga" liv fortsätter sen när jag kommer tillbaka. 

I Kungälv var det som att jag levde lite på kredit, då jag hela tiden var medveten om att skolan endast pågick under en begränsad tid. Och när jag då åkte hem till Bollnäs för att jobba på travet eller exempelvis ha praktik, så kändes det som att jag snodde dagar från mitt underbara folkiskonto. För fasiken vad dyrbart det kontot var! Och åt den motsatta riktningen med Skåne då när jag ville fly hem exakt hela tiden, som ni ju vet vid detta lag... 

Denna sommar känns det däremot inte som att jag flyr hem till tryggheten i panik som jag gjorde förra sommaren, för min trygghet ligger numera placerad på Andra långgatan 33. Men jag är ledig från jobbet på Maxi i hela nio dagar och jag vet inte när jag senast hade nio dagar ledigt. 2013, kanske? Om ens det. Det har ju alltid varit jobb eller plugg de senaste åren och det här med semester har jag knappt kunnat drömma om. 

I och för sig så blir jag ju inte helt ledig i Hälsingland heller, för om blott en vecka ska jag faktiskt checka in på Bollnästravet och räkna lite kosing på sommar-V75:an. Men det ska snarare bli så himla, himla roligt att träffa alla älskade dårar på det haket igen så det känns faktiskt inte så jobbigt. SÅ PEPP!

Så ja, där har ni väl främsta anledningen till att jag åker hem. Uffeboy (bossen!) har fortfarande pli på mig över halva landet eller något, haha. Sen så ser jag väl också fram emot att träffa familjen, mitt kära kattskrälle KENTABOIII, vandra runt i skogen och njuta av sommar-Henninge, träffa en drös polers och ett gäng gamla crushar som bor där hemma i trakterna. 

Gottar mig som satan just nu i tanken på att lägga mig uppe på pappas höskulle ovanför stallet och bara borra ner mig i allt nyintaget hö och andas in barndomen som var en stor Bullerbydröm. Jag vill traska upp till ett berg med min skrivbok, blicka ut över naturen och försöka gestalta livet as I know it i form av en dikt. Nattbada naken och slingra runt i en bil i sommarnatten med full volym i högtalarna. 

Ja, det är faktiskt rätt mysigt att befinna sig i Hälsingland den här tiden på året nu när jag tänker efter. Jag har haft ett gäng grymma barndomssomrar där och jag blir alltid lika nostalgisk runt den här tiden i juli varje år. Det är dessutom då som småstaden Bollnäs lever med alla evenemang som sker. Vad säger ni liksom om Brännbollsyran, Grillnatta och V75 på Trivselbanan? Hahaha. Dör så fina vi är.

Jag ska säga det rakt ut: Jag älskar faktiskt att vända hem till mysiga Hälsingland då och då. Och aldrig kunde väl den krönika jag skrev till lokalblaskan Ljusnan i höstas sitta mer perfekt:


 
Wannabe-krönikören.

Älskar det faktum att när jag hälsade på min älskade puff-Emil i våras, så såg jag att han satt upp detta tidningsklipp på sitt kylskåp bland alla familjefoton och viktiga prylar. Alltså, huuuuuuur go!? Hälsingland har allt några av mina käraste guldkorn i sin ägo. Och även stora delar av mig själv. 
 

Hörde att vissa hade problem med att läsa texten på bilden, så slänger in den här nedanför också: 

"Det är måndag morgon, jag närmar mig busshållsplatsen och jag är i full färd med att ta upp hörlurarna när jag hör en oväntad hälsning. Jag tittar upp och möter en främlings blick. Jag vacklar osäkert med blicken och mumlar fram något halvdåligt hej tillbaka.

Det här med att vara på besök i hemstaden är ett spännande projekt. Jag bor sedan en tid tillbaka nere i Göteborg och delar många bussresor med människor till höger och vänster. Vi har däremot alla en sak gemensamt: vi söker inte ögonkontakt. Vi sköter alla vårt med våra effektiva skygglappar.

Jag minns bussresorna när jag var 16. Tiden då jag och linje 70 spenderade mycket kvalitetstid tillsammans. Tiden då musiken i mina hörlurar viskade förföriskt om storstadspuls och hyllningar till det anonyma livet. Tiden då jag vandrade runt i Torsbergsgymnasiets korridorer och tänkte att det måste finnas mer än bara småstadsliv.

Snacket gick om att det var fegt att bli kvar i den lilla staden. Att man saknade ambitioner om man stannade hemma och lekte mamma-pappa-barn. Jag fick höra att utvecklingen ofta stod still i landskapet där alla känner alla.

Nio år senare är jag 25 och bor äntligen i mina drömmars stad Göteborg. Jag har tagit mig bort från småstadens lunk och kommit in i storstadsrytmen. Jag känner hur mitt hjärta klappar starkare på en överfylld spårvagn än på en ensam bilresa längs riksväg 272. Så ja, jag hör nog hemma på västkusten just nu. Och ja, jag skulle nog kalla mig själv nöjd just nu.

Men jag skäms när jag kommer hem hit och känner mig stolt över att jag faktiskt har tagit mig härifrån. För vem är det egentligen som jag fortsätter att tävla mot? Ni som stannade kvar och som egentligen redan då var det jag blivit först nu - nöjd?

Tron på att alla innerst inne skulle drömma om den stora staden är bara något som dagens populärkultur har bankat in i mitt huvud. Det finns en glammig Hollywoodstory i alla hemvändarhelger och klassfester där du ska jämföras med gamla skolkamrater och klyschigt nog "ta revansch". Lyckan mäts i hur berest du är, hur högt du klättrat på karriärsstegen och hur snyggt du speglas i skyltfönstret.

Men att jobba med jämförelser på detta vis gör dock att livet tappar lite av sitt värde. Och kanske inser även jag det en vacker dag. När jag slutar fila på försvarstal till varför jag blev kvar så länge här ute på landet. När jag inte längre stoppar in hörlurarna för att undvika kallprat i väntan på bussen. När jag kan se tryggheten i hur en hel bygd sluter upp för varandra när det verkligen gäller.

När jag till slut kan se hela bilden. Och vuxit ur mina skygglappar."




Universitetet nästa!

Tjenare folket!

Det här med livet och så, visst är det väl fantastiskt? Jag är inne i något konstigt lyckorus just nu där jag inte riktigt vet vad som händer. Det är inte så att jag spricker av lycka i mitt vardagslunk eller så, men det är ett långvarigt rus som liksom stannar inom mig på något vis. Det känns stabilt. Det känns fint. 

Som varje dag när jag sitter på spårvagnen hem och inser att jag bor här. Jag bor verkligen just här, i Göteborgs hjärta, och allting rullar liksom bara på. Allt känns spontant, härligt, okrystat, chill. Allt känns möjligt. Allt känns som det jag alltid har drömt om - plus lite till. 

Ja, jag nyper mig i armen typ varje dag. Jag är så himla, himla kär i den här staden. Det har till och med gått så långt nu att jag saknar ord ibland. Jag bara glider med. 

Idag kom beskedet om att jag är antagen till en sociologikurs som jag sökte inför höstterminen. Jag är ju egentligen inne på att plugga till lärare framöver, men tänkte doppa tån lite granna i universitetspoolen innan jag slänger mig i helt och hållet. Jag är ju inne på gymnasielärare och det är ju en hel del år där i skolbänken, så det känns lite maffigt att kasta mig in på det direkt efter folkisplugget och allt. Och sociologi känns dessutom såååå himla spännande och något jag kanske till och med väljer att vidareutbilda mig inom om allt känns rätt. 

Det bästa av allt är hur som helst att jag ska få leva studentliv här i min älskade stad Göteborg. Dream come true. ♥

Var ute och firade ikväll på den nya ciderbaren här på gatan min, då jag mötte upp syrran och hennes klasskompisar som hon pluggat med förra våren. Och tänka sig att jag snart kommer att ha en egen liten klass att spendera hösten här i Göteborg med. Gaaaaaahhhhhh!!!! Fan vilket flyt jag har i livet nu, känner jag...

Kvällens Elin hemma på rummet på Andra-"fucking"-långgatan i väntan på syrran. Och näe, jag har fortfarande svårt att ta in att jag bor här. Speciellt när alla locals hela tiden påpekar för mig hur sjukt coolt det faktiskt är. 

Märta (min kära roomie) drog precis hem lite peeps för efterfest och jag är sååååå sugen på att joina, men jag måste vara tråkig nog att sova eftersom att min vagn går till jobbet runt 4 på morgonen. Ja, jag vet - det är helt okristligt tidigt och särskilt för en nattmänniska som mig... *tycker synd om mig själv här*

Å andra sidan så är det ju bara tisdagskväll, så ni där hemma i Hälsingland funderar nog om det ens går att festa då. Men låt mig då säga följande - i Göteborg är det fest exakt varje dag. Och det är därför jag som sagt älskar denna stad. Jag har äntligen hittat hem som sagt.



Efter tusen mil av räls och hundra flygtimmar på flykt.

Jag var beroende av sätten som jag gjorde fel förut.
Jag är på avgiftning och hoppas på ett lyckligare slut. 
 
Jag vet du skrattar när du hör alltsammans,
när jag berättar hur det går. 
Jag ser tillbaka nu och medger: det har vart ett märkligt år!

Jag ville visa att jag kunde, 
behövde komma bort ett tag.
Jag samlar fotsteg mellan husfasader. 
En tillflyktsplats för de som vill.
 
Som om jag levt här någon gång - i något tidigare liv. 



Millas sång - Eddie Lövholm Eriksson 



Elin x 2.

Elin är på väg hit. 
Elin är på väg hit. 
Elin är på väg hit. 

ELIN ÄR PÅ FUCKING VÄG HIT!

Och för en gångs skull så pratar jag inte om mig själv i tredjeperson, utan en verkligt verklig kompis. En andra Elin. Och inte bara vilken Elin som helst, utan THE Elin! 

Min finaste och äldsta vän och den jag delar kanske mest storys med genom tiderna. 

Vi lärde känna varandra när vi började spela handboll i samma lag. Jag var tolv år och förvirrad som få. Hade inte sett så mycket mer än Holmsveden och var faktiskt lite rädd för vad som fanns där ute. Hade inte särskilt mycket vänner och var van att hålla mig på min kant. Visste heller inte hur man skaffade nya vänner och var oerhört blyg och handlingsförlamad när det kom till det här med sociala tillfällen.

Men så träffade jag alltså denna underbara tjej. Hon hade kort, spretigt, lila hår och skrattade typ hela tiden. Hela hon var helt varm och plötsligt så var jag inte så rädd längre. Eller jo, okej - det var jag. Minns att jag skrivit värsta manuset när jag skulle ringa ett samtal till henne en gång. Var typ rädd för att hon skulle ledsna på mig och slänga på luren eller något när hon insåg hur tråkig och tom jag egentligen var. Och redan här kan man ju läsa mellan raderna hur bra vänner jag i vanliga fall hade på den tiden...

Men denna härliga donna, vid namn igelkott90 på lunarstorm (gotta love it!) kom alltså in som en räddande ängel och tog emot mig med öppna armar. Och i hennes famn ligger jag inkravlad än idag. 
 
Hon har varit en pärla genom hela livet som det känns. Vi har alltid haft så satans roligt - genom allt från bandybesatthet och vinhinkande till vuxna kriser och sentimentalt skit. Hon är den jag inte behöver ringa varje dag, men när jag väl får för mig att slå en pling så är allt precis som vanligt likförbannat. Hon är den där trygga punkten. Den där fina vännen. Den där klicken som gör livet finare. 

Och nu kommer hon alltså ner hit. Till mig. Till Göteborg. Hon bör vara framme snart och jag ska åka och möta henne strax så att hon inte virrar bort sig här neråt västkusten. 

Och det passar sig så satans perfekt att jag är ledig i helgen, för jag tog bort min jobbmarkering när min kompis Sara klurade på att komma ner. Jag lockade med Bruce Springsteen och en ölgata nedanför trappen, men den där kvinnan har ju gått och gift sig så den gick ju inte... 

Så tänkte jag ifall jag skulle vara duktig och jobba. Eller åka till Hälsingland eller något, men tågbiljetterna kostade ju skjortan nu i Midsommartider. Men jag la ändå inte till något jobb, för jag tänkte att något måste ju ändå kunna hända. Så händer detta. 

GAAAAAAHHH!!!! Sååååå lycklig. 

Allt är inte spikat och så, men vi ska göra en massa skojsiga saker hade jag tänkt. Eftersom Elin inte är så bevandrad här i Göteborg så blir vi nog turisterna nummer ett med att gå på Liseberg, åka paddan och gå på konsert på Ullevi. Plus en jädra massa festande, för annars vore det ju faktiskt inte Elin x 2. 

Nu måste jag kuta till vagnen, men har förberett en liten härlig bildbomb på oss genom åren so here you go:





 






 
 


 


  
 






  
 


 
 


 
 


 
 


   


 





 


 
 
 



  


 
 



Winnerbäck i Linköping.

Ligger vaken mitt i natten och lyssnar på Winnerbäcks senaste platta. Dööööör. Glömmer typ alltid bort hur pass träffande han faktiskt är. Det finns nog få musiker som kan lyckas pricka in så mycket igenkänning som honom. 
 
Alltså, Kent är ju alltid Kent. Alltid nummer ett. Det kommer ju min hedrande tatuering i höst att bli ett bevis på om inte.

Alltså, KENT. 
♥ Orkar typ inte ens. 

Sedan så har vi ju även en viss Håkan som har trallat sig in i mitt musikhjärta. Och enligt Jocke Berg själv så håller han honom (Håkan alltså) som en bättre låtskrivare än honom själv. Just det vette fan om jag själv kan skriva under på. I min värld är Jockes textskrivande en helt annan dimension. Bortom himlen. Bortom allt.

Nåja. Det jag ville komma till var väl att dessa är mina topp-tre. Listade dem så sent som idag när en tindersnubbe ville höra vad mitt musikhjärta talade för språk. Och jag älskar dem alla på olika vis. 

Men det är något visst med just Winnerbäck som gör att jag alltid kan klistra hans låtar över min vardag. Och jag antar att det är många som känner exakt likadant - just för att det är så himla allmänna texter. Men han gör det så JÄVULSKT vackert. Åh. 

Och fröken här blev ju typ depressed de luxe när jag såg att han skulle gästa Liserberg just den veckan jag är på besök i Hälsingland i sommar - ODDSEN PÅ DET!? Men så ringde min finaste Odlanderspojk igår kväll och vi spikade fast att vi minsann ska se honom i Linköping den 20:e augusti. Så nu blev jag ju helt gaaaaalet pepp på det.

Jag känner väl att jag verkligen vill uppleva Lasse i hans hemstad också, så det kan bli riktigt fint detta. Och särskilt med min fina, fina vän Daniel. Vi har inte träffats på ett bra tag, för livet kom typ emellan. Helt galet hur mycket som har hänt mig de senaste åren nu när jag tänker på det... Jösses. Men han finns alltid kvar där bak i kulisserna och när det kommer till sådana här äventyr så finns det ingen mer given kamrat.
 
LASSE OCH LINKÖPING - låt oss skratta eller gråta och rymma över taken!

Vi två på invigningen av Tele2-Arena: med andra ord inför både Winnerbäck och KENT! ♥ Hysterikväll. Dog lyckodöden.

Vi två innan Winnerbäck i Gävle hösten 2013. 



Girlsnight.

Åh, hade sån mysig utgång med några av mina favoritbrudar i lördags. Egentligen skulle jag först ut till Kungälv på brännbollsturnering med MAXI, men det pissregnade ute och jag var allmänt seg efter att ha varit ute även på fredagen. 

Så på kvällskvisten kom Melinda, Cecilia och Katrin hem till mig på Andralång och förgyllde tillvaron. Vi snackade skit, sminkade oss och drack cider (jo, SÅÅÅÅ klyschigt var det!) innan vi klev ner på gatan och intog Hops för att möta upp ännu fler sköningar. Sicket gött gäng, alltså. 

Skönaste grejen är ju ändå när jag blir kissnödig och ser att det är världens kö till toaletten, så jag ba: "Jag kutar hem på toa istället". Story of my life sedan jag flyttade till Andralång. 

Sedan så fastnade jag här i lägenheten ett tag där toomien Märta och hennes polare spelade ölspelet och jag fick för mig att jag var sjutton igen... Haha. 

Kvällen avslutades på Avenyn (sånt som händer...) där jag drog hem någon spännis till snubbe. Det kan man väl kanske diskutera, men kvällen med MAXI-brudarna var odiskutabelt klockren. Så mysig stämning, så mycket skratt och så himla värt.

Åh, vad jag tycker om er! ♥

 
Spegelkvartetten.



Min nya telefon.

Som sagt så kollapsade ju min telefon ihop förra veckan. Min lilla älskling som kan ha varit det bästa som hänt mig. Okej, tragiskt liv här... Men på riktigt - sån underbar jäkla lur på alla sätt och vis. 

Idag fick jag slutligen dödsbeskedet. Det var tydligen moderkortet som pajat, så det enda jag fick med mig ut från IT-firman var ett skrotningsintyg. Så idag har jag logiskt nog känt mig som den mest utsatta människan i världen när det kommer till tekniska prylar, för det är ju inte första gången jag har oflyt om vi säger så. Och min LG G4 har ju endast ett år på nacken och var ju rykande färsk på marknaden när jag klickade hem den för snart ett år sedan.

Men efter några timmar valde jag att sluta hänga läpp och istället vända på steken. Den där nya Samsung S7 sägs ju vara en dundertelefon och särskilt när det kommer till själva kameran. Med andra ord: det jag använder mest. HEJ SELFIEBEROENDE!

Var ju dessutom sugen på Tele2:s saftiga surfabonnemang, så det var ju bara att drämma till. Stack iväg till Nordstan och hämtade ut telefonen samma timme som jag lagt ordern. Och just det är ju typ det bästa med att bo såhär centralt. Det hade aldrig funkat för mig i Hälsingland. Då hade det blivit ett projekt bara att lämna in telefonen på lagning, medan jag nu har en IT-firma alldeles utanför dörren. Lyx. 

Hur som. Vänjer in mig i Samsungsystemet ikväll och känner mig redan nöjd. Kameran levererar. Det gjorde väl min gamla LG också som typ var en av de få kameror där man hade manuella inställningar. Men det har även denna Samsung plus en hel del sköna effekter.
 
Så ni kan ju tänka er hur roligt vi ska ha det framöver, darlings!

Min nya älskling.
 
Det blev en guldig en - because JA! Tänkte ett tag på om jag skulle skaffa en sådan där edge, men den kändes lite läbbig ärligt talat. Och en hel tusenlapp dyrare för funktioner som jag personligen klarar mig utan. Visst att skärmen var större, men det var den ju även på min gamla LG och det blir typ jobbigt när man håller luren med en hand. 

Näe, intrycket än så länge är att den här passar mig perfekt. Hoppas den inte gör mig besviken. 

Och by the way: ALDRIG MER IPHONE! Den stigen vandrar jag nog inte in på igen.



Du drömde drömmar om ett verkligt hem.

Winnerbäck har släppt en ny platta idag och HALLELUJAH på den typ. Det finns en låt som typ dödar min själ. Fan, vad den känns. Alltså, Khom loy! Kom och riv upp min själ. Pricksäker svärta. 

Aj. 
Mums. 
Kom och ta mig. 

Jag är ju som jag är också. Känner hur höstregnet ligger och bultar i mitt bröst. Det är som att solen och jag gått om varandra i flera veckor nu. Sommaren, vill du något eller? Lämna ett meddelande på min röstbrevlåda, för jag orkar inte svara dig nu. Jag orkar inte krysta fram något kallprat. Jag orkar inte höra din hysteriska stämma.

Panik. 

Solglasögon, Sverigetröjor, fotbollsfeber, flipflops, svettiga spårvagnar och sönderblekt hår.
 
Jag vill färga mitt mörkt, mörkt, mörkt. Jag packar alltid med mig jackan i väskan som en backup. Så att jag kan linda in min själ i den och bara ducka ett tag.  För strålarna är så starka. 

VEM ÄR JAG ENS?

Nääää, det är typ jag och Lasse. Han förstår det jag förstår. Vi förstår det inga andra verkar förstå. Att nu är ingen tid för poesi. Nu är ingen tid för sådana som vi. 

Nu är torka på savannen. 
Det tar nog ett tag innan jag blir sann igen.

 
Jag har människor runt omkring mig hela tiden, 
men jag känner mig ensam.

Fyller mina dagar allt jag kan, 
men det blir ändå tomt. 



Utan telefon - utan liv.

Jag har nog inte riktigt landat i det här med att jag numera har en vardag i mina drömmars stad. Tidigare när man har varit här så har det ju varit på resor och härliga visiter. Eller som när jag bodde i Kungälv nu senast när jag åkte in till Göteborg så fort det vankades fest eller teater eller något annat tjusigt.
 
Och helt plötsligt så promenerar jag ut med min pantpåse till Hemköp tvärs över gatan här på Masthuggstorget, slänger in en tvätt som får köra medan jag går på kvällspromenaden och väljer ofta att låta fönstret vara öppet ut mot öl-ståhejet nere på gatan medan jag smuttar på min tekopp en våning ovanför.

Ganska så oglamoröst, jo. Och som sagt så är det svårt att tänka ihop detta Göteborg - som jag numera alltså bor i - med det gamla Göteborg som jag endast såg i glimrande sekvenser mellan avgångstiderna på mina SJ-biljetter.

Jag vet inte om det gör att jag har svårare att ta motgångar här på något vis. Jag vill ju koppla ihop denna stad med glädje och inte allt det där gråa som jag ofta hade hemma i Norrland. För att inte tala om min tid i Skåne...
 
Och visst är livet här helt amazing för min del. Det går typ inte en dag utan att jag tänker på hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Men just nu lider jag av någon grov post-depression efter att skolan har slutat. Visst att jag inte gick där "på riktigt" de senaste månaderna, men bara tanken på att alla fina fanns så pass nära gjorde mig ändå trygg. Och jag kunde åka ut dit till paradiset exakt när jag ville. 

Och visst hade vi ett helt amazing avslut (KAN. INTE. FÅ. NOG. AV. ATT. TÄNKA. PÅ. DET!) men det skapades ändå en tomhet i mitt bröst så fort juni månad kom. Det är som att jag saknar en helhet på något vis. Jag känner ändå väldigt mycket folk i den här staden - nästan fler än där hemma i Hälsingland - men det är väl det där med att jag inte tillhör något "gäng" längre.

Men så jävla viktigt är det väl egentligen inte, för jag är ju ändå inte den personen - det vet jag ju! Men ah, tvivel. Tunga tankar. Tappat fästet. 

Mitt uppe i allt detta kommer dessutom migränen från helvetet igår. Och när man inte tror att det kan bli värre - vad händer då tror ni? Jo, mobilen får ju självklart för sig att lägga av. Totalt stendöd. Jag försökte verkligen med allt, som den sanna hobbytekniker jag ändå är när jag går loss på diverse flashbacktrådar. Men näe. Stendöd.

Just nu ligger den inne på någon IT-firma på mobil-rehab som kostar mig 399 spänn. Dagens smartphones, alltså... Men det ser väldigt mörkt ut för min lille krigare som vart mig trogen i ett år nu. Fan, jag älskar ju min lur! Den är ju helt amazing. Skaffade den när den var sprillans ny på marknaden och den har en manuell kamera som iPhone-användare bara kan drömma om. Och den är så himla, himla härlig att leva med. 

Okej, smått creepy här men är man mobilberoende så är man. Därför är det tuffa tider just nu, när jag får leva livet genom en skrutten Sony Xperia som inte vet vad det handlar om nowadays.

Mycket möjligt att jag överdriver allt en gnutta, men FAAAAAN. Mobiler ska ju bara funka. Och allra helst i tider där du redan känner att det är tungt. Vad fan hände med att stanna vid min sida i nöd och lust?

 
Okej, jag ska försöka somna utan mobilscrollande nu inatt. Och drömma om att snubben från firman ringer med glädjande nyheter redan imorgon. Håll en tumme för oss, vettja!

Alla nya snapchatfans (ja, det hände till slut att även jag skaffade det) kan ju hålla två, för kameran i min riktiga lur är ju betydigt bättre än den jag glider runt med i brist på annat nu... 

Jag och min numera stendöda baby. 



Livstecken.

Det är så himla lätt att tiden rinner iväg. Allra helst när den är som mest dyrbar. Jag vet inte hur jag ska förklara denna helg annat än HIMMELSK. En sista runda med mina absoluta hjärtan - precis vad jag behövde. Och avskedstårar varvat med lyckorus nätterna igenom. 

Can't explain. Det enda ni kan göra för att förstå åtminstone en liten gnutta är att kolla min Instagram. Jag bombade den nyss med bilder och filmer från helgen. Denna fina helg. Detta fina liv.
 

Hej och förlåt. Sophia aka Splashgumman påminde mig idag om min frånvaro här på bloggen. Hon har inte längre någon insyn i mitt liv där bortifrån Dublintown och våra bloggar har ju varit våra kanaler till varandra typ. Men jag säger som jag svarade henne: Tiden försvinner typ. 

Jag älskar verkligen Göteborg. Jag älskar, älskar, älskar denna stad. Är lyckligast i världen som äntligen fått flytta hit och till tidernas guldläge dessutom.
 
Och i helgen gick det upp extra mycket för mig - det här med att jag faktiskt bor på Andra långgatan - när det var den så klassiska "Andralångdagen" här utanför. Typ om en festival alldeles utanför fönstret. Går knappt att beskriva det hela, men som sagt: kolla instagram! Det är väl typ där jag har levt nu på slutet. Där och på snapchat som jag fortfarande försöker att vänja in mig i.

Oj, detta känns så konstigt. Jag har typ glömt hur man bloggar. Hur skriver man? Vad ska jag skriva? Hur ska jag kunna få med allt? 

Nåväl. Jag orkar inte bry mig om mallar längre. Är det någonting jag verkligen har gjort det senaste året så är det att skippa beiga ramar och istället flyga fritt. På både gott och ont kanske, men jag tror det ger en belöning i framtiden. Om inte så vinner jag tillbaka själv åtminstone. 

Det pendlar upp och ner i livet som det alltid gör för fröken Brunlöf, men just nu är jag sannerligen inne i en riktigt go period. Det började redan i torsdags med avslutningsfesten på Nordiska folkhögskolan (AWZUUUUUM) och sedan rullade det liksom på med utgång på fredagen med mys-Melinda, röjfest i lägenheten och på gatan och uppe på berget igår och nu fotbollsresa ner till Skåne idag. 

Med andra ord: En fyradagars. *skjut mig*

Det måste nog ha varit typ under mitt slirarliv i Dublin som jag senast körde på detta. Så med andra ord är jag en sliten krigare idag. Men lycklig ända in i själen må ni tro.

Vissa stunder i livet har man helt enkelt lite mer flow än i andra, så nu är det bara upp till mig att surfa på denna glädjevåg så länge jag bara kan. 
 
Peace. 
 
När jag lekte hippie på hattfest hemma hos Melinda-baby förra helgen. 



Alltsååååååååå:


Är det ens möjligt att älska en stad så pass mycket? Göteborg - vad du än gör med mig... Sluta aldrig. 



Evinnerlighet.

Jag älskar Kent så mycket att det på riktigt gör ont i hjärtat. 




Så kunde livet börja.




Typ så.




Andra långgatan 33.

Gatan sjunger utanför. 
Stadens puls vaggar mig till sömns. 
Lugn.

Folk frågar mig ofta om det inte är jobbigt att bo på en av Göteborgs mest livliga gator, men jag är nog mer rädd för tystnaden om jag ska vara ärlig. Jag har bott i den i hela mitt liv, på landets idylliska gårdar, men aldrig riktigt blivit bästis med den. Kanske i framtiden - när allt jag trånar efter är en brinnande brasa och en bok, typ. Men just nu - just i detta skede av mitt liv - vill jag hellre ha pubrundor och tjöt. 

Och när jag är ute efter dessa saker så bor jag så rätt så ni anar inte. 

Jag har bott in mig lite här på Andralång nu i alla fall. Det är lite drygt två veckor sedan jag fick nycklarna och jag har väl känt mig hemmastadd på rummet i typ en vecka. Det gick ganska fort att bli bekväm med att spårvagnshållplatsen ligger alldeles runt hörnet och att favoritpubarna ligger tvärs över gatan. Nu är jag mest orolig över att jag aldrig kommer att nöja mig med att bo någon annanstans, haha. Bättre än såhär blir det ju verkligen inte. 

Snubblade över en video på youtube som heter Andra långgatan och den är sååååå gullig. En massa fina bilder på min kära gata samt vyer över min nya hemort Göteborg. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN så bor jag här! Jag kan knappt tro det själv och får försöka ta in det varje dag. Älskade stad, älskade gata. ♥ Drömmar kan verkligen slå in.

Titta på videon för att förstå min kärlek:



Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo